header






Vuxenbarns-mamma

Godmorgon!
Det var länge sen jag skrev nåt om det här med hur det verkligen är att vara mamma till vuxna...
Ni som hängt här inne länge vet ju att jag inte mådde så himla bra i vintras....
Ni vet ju att jag tog det rätt hårt då båda våra barn flyttade hemifrån med bara ett par månaders mellanrum...
Om du vill läsa några av de inläggen igen så hittar du ett par HÄR och HÄR
Vill du läsa allt får du kika under kategorin "familj" och scrolla nedåt till någon gång där i början av Mars
 
Hur har det gått då? Kanske någon undrar...
Hur känns det nu?
Det har nu gått 8 månader sedan Kajsa flyttade hemifrån och snart ett år sedan Rasmus flyttade..
  
Jag vet att ni är många många som läser min blogg som redan gått igenom allt det här...
...och alla upplever vi tiden då barnen flyttar hemifrån på olika sätt...
...ingenting är rätt eller fel...
 
Jag kan bara försöka sätta ord på mina upplevelser och jag skulle 
tro att de flesta i alla fall känner igen sig i en del.
 
Jag mådde ju som sagt inte alls bra månaderna efter de flyttat...
Grät mycket och kände en enorm tomhet...som att en del av livet för alltid tog slut där och då...
 
Så är det ju...tiden då de bodde tätt intill är ju för alltid förbi och jag kan fortfarande 
översköljas av en känslostorm likt en orkan då och då...
Det kan komma över mig vid de mest otippade stunder...
Som då jag hör en liten röst i mataffären som säger...
"Mamma...kan vi köpa en sån här"
....bara det att det inte är mitt barn som säger de där orden...
Eller då jag öppnar ett köksskåp och ALLA temuggarna står där i prydliga rader...
Rasmus hade ALLTID minst hälften på sitt rum.....
För att spä på de där konstiga känslorna av självömkan sätter jag nästan alltid på nån deppig musik....
.......eller nån glad och tokig disneylåt som Kajsa spelade så vi höll på att bli tokiga...
Det räcker oftast att gråta en liten skvätt och ringa dem bara för att få höra deras röst.
 
När det kommer till den biten med att ringa så stålsätter jag mig varje dag för att inte göra just det...
Jag vill inte bli den där jobbiga tjatiga mamman som ringer utan att vilja något typ hela tiden..
Saknaden efter ha dem boende här hemma kommer aldrig försvinna
men på samma gång är jag ju så så lycklig över att livet blivit så bra för dem.
Att de bor och klarar sig på egen hand. 
De kommer inte längre uppför den här vägen på seneftermiddagen..
Men hur känns det egentligen nu då?
Jamen jag vet faktiskt inte riktigt när eller hur det vände...
Hur den där sorgsna och ledsna känslan så sakterliga började suddas ut
och började bytas mot en ny känsla...en bra känsla...
..känslan över att en ny tid börjar nu....
Inte en bättre tid....men inte heller en sämre...
Bara en ny!!
 
Men det får vi ta i ett helt eget inlägg tror jag annars tröttnar ni alldeles på att läsa...
 
Nu är det ju bara HAN och jag kvar här hemma...
Nu är det ju precis som då vi var unga och flyttade ihop...
Fast större....;)
Plötsligt har vi fått ett större sovrum...
Vi har fått ett nytt tv-rum, ett större kontor, ett gästrum och en wic....
Plötsligt så har jag pengar kvar på kontot varje månad....haha...hur gick det till??
Det är ju nu vi upptäcker hur mycket vi faktiskt har kvar...
Å vilken underbar känsla det är att upptäcka att man är som nyförälskad i sin man...
Att det pirrar i magen av förväntan då hans bil kör upp på garageuppfarten...
Att hjärtat slår sådär lite extra då det kommer ett sms med ett...
"Jag lagar maten i kväll"
Å vi upptäcker ju att vi fortfarande har så mycket kvar att prata om...
 
Tänk att det fortfarande är HAN och jag...å tänk att vårt liv blivit så bra..
 
DET känner jag stor tacksamhet för!
Ha en alldeles underbar dag!
Kraaam Katarina








Vi skålar i rosa

1000-tack för era rara hälsningar både här och på FB ang min lilla mammis...
Det är med rinnannde tårar jag läser era ord....
Jag känner en frustration och en slags hopplöshet som är svår att beskriva...
Samtidigt vill jag hellre hylla livet och fira att vi ändå fått ett liv 
där vi har möjlighet att älska och att bli älskade....
...än att fastna i någon slags ilska över livets orättvisor.
Min mamma har det bra...
Hon är som sagt inte lika-samma längre..men hon har det bra....
...hon lever tillsammans med min pappa som älskar henne över allt.
I somras firade de 56 år som gifta...
Det är fint tycker jag!
Älska i med och motgång tills döden skiljer oss åt....det svär man ju på i kyrkan...
Ett hjärta i choklad vill jag ge er alla...
Jag ÄÄÄÄÄÄLSKAR Noblesse...;)
Så skålar vi i bubbelgumsfärgad cider och hyllar livet!
Det passar ju förresten utmärkt nu i oktober...eller hur!?
 
Kraaaaaaam
Katarina








28 år av kärlek......

16/8-89 kom han cyklande....
Visst hade vi träffats några gånger innan men det var där och då det blev vi på riktigt..
 
Jag minns att det var en solig dag och jag hade nervöst bytt kläder hela eftermiddagen.
Slutligen föll valet på ett par stora hängseljeans och allt hår samlat
i en tofs mitt uppe på huvudet....
 
Jag minns hur annorlunda jag tyckte han var....
Så vuxen på nåt sätt... 
Han var ju ARTON och hade körkort...
Själv hade jag några månader kvar innan jag skulle bli 17 och jag kände mig rätt vuxen jag med...
Man var ju liksom det...om man hade en kille med körkort...;)
 
Vi har tagit oss igenom många stormar där i ungdomens osäkerhet...
Tänk om någon där och då hade talat om för oss att det verkligen skulle bli vi två... på riktigt...
...för resten av livet...vilken mycket mer självsäker 17-åring jag hade varit då....
Hur som så gick ju åren och vi blev en familj....
...Jag kan med stor ärlighet säga att vi faktiskt aldrig haft någon kris...
Naturligtvis går ett äktenskap upp och ner...livet är ju inte på topp jämt...
Men vi har aldrig haft någon kris i den bemärkelsen att vi någonsin tvivlat på vår kärlek.
 
Kärleken mellan oss har tvärtom bara blivit starkare och starkare genom åren
och det är verkligen något jag värdesätter högt och vårdar ömt.
För man får aldrig aldrig begå det stora misstaget att ta den andre för givet....
Man får aldrig sluta respektera varandra och ge sin partner lite space....
Alla behöver tid för sig själva ibland....
Man SKA lyfta varandra och man SKA se då den andre är trött och behöver vila.....
Framförallt får man aldrig aldrig sluta skratta och ha kul...
Man får aldrig sluta vara bästa vänner...
och man får aldrig sluta säga de magiska orden...
JAG ÄLSKAR DIG!
 
Faktum är att nu sedan båda barnen flyttat hemifrån och det bara är vi två igen...
Är det som att vi börjar återvända till det där tonårsstadiet...
Ni vet då det verkligen känns som man vill ha den andre vid sin sida prick hela tiden...
Han fattas mig liksom mycket mer nu då han inte är hemma mot förut...
 
Jag låter tankarna gå in på i slutet av november då jag fylde 17 år...
..då fick jag mitt första smycke av M...
En silverkedja med ett tro-hopp-kärlek hänge....
Kommer ni i håg dem? 
Kanske inte direkt vad jag vill ha runt halsen i dag men vilken symbolik egentligen....
Den passar ju så bra in i vårt livs kärlekssaga...
Nu ska jag ju fylla 45 snart....jag är ingen osäker tonåring längre....
Jag har faktiskt redan börjat fundera lite på vad jag ska önska mig...
Ett smycke vore ju roligt... det är ju ett fint minne...
Jag tycker ju allra bäst om ganska enkla och stilrena smycken...
Ett armband från Triwa (adlink)
uppfyller ju båda de önskningarna och har ju dessutom ett väldigt bra pris.
 
Mattias har ju en stor kärlek till klockor...har alla män det?
I alla fall brukar han jämt tjata på mig om klockor till både honom själv och till mig...
Jag som aldrig använder en...men den här (adlink)
som också kommer från Triwa skulle jag kunna tänka mig...;)
 
I kväll ska vi ut och äta med våra barn...det blir mysigt det..
Kram och ha en fin dag!
Katarina








Follow







Hej och välkommen,
va kul att just du kikade in…


Här skrivs det om inredning, trädgård, resor, mat eller om det som för stunden upptar mitt intresse..;) Jag hoppas du trivs och hittar lite inspiration här. I Sallys hus bor... Jag så klart, Katarina och så har vi Sally, vår lilla söta Westie. Så har vi mannen M och lilla katten Minou...… lillasyster K och Storebror R har flyttat till en egna lägenheter och jag har fått lov att inse att jag inte är en småbarnsmamma längre…;)

Kram ♥ ♥ ♥





Gilla Sallys hus på Facebook!


Klicka på bilden så kommer du direkt till Sallys hus FB-sida



STATISTIK

Totalt: st
Idag: st
Just nu är: st här hos mig..;)



120 X 600















Q2 2014 Image Banner 250 x 480