den är från förra julen men doftar fortfarande lika gott.
Favoritplatsen
30 november, 2011den är från förra julen men doftar fortfarande lika gott.
Äntligen dags att tända 1:a ljuset……
Kommer ni ihåg då man var liten?
Det kändes oändligt långt kvar tills alla 4 ljusen skulle brinna… I år får adventsljusen pryda öppna spisen.
Där ligger också sonens gamla glasögon som ett gulligt minne. De allra första ligger längst fram. Ser ni att de har sånna där långa gummi mojänger.. det har man då man är liten plutt så att glasögonen sitter kvar även om man står på huvudet. Han fick dem då han var 14 månader.
Vi sitter nästan alltid i matrummet och äter för i köket får det bara plats ett pyttebord.
Men när vi bara är 2 är det rätt mysigt att sitta här. Oftast knastrar det i vedspisen och ur stereon strömmar julmusik…..
I maj 2010 gick jag med i viktväktarna på nätet. Samtidigt gick jag ju ca 1 timme med Sally flera gånger i veckan. Min man sprang milen flera gånger i veckan så jag började känna suget att få upp flåset jag med. Eftersom jag pronerar rätt mycket var jag noga och gick iväg till Löplabbet.
Där filmade de mina fötter då jag sprang och plockade fram bra skor.
JAG HATADE ATT SPRINGA!!
Men fortsatte ändå. I Juli orkade jag äntligen springa 3km utan att stanna.
I Aug sprang jag 3-5km 3 ggr i veckan, hade gått ner 8 kilo och tyckte livet var toppen.
NU ÄLSKADE JAG PLÖTSLIGT ATT SPRINGA.
I sept började foten göra ont så jag slutade springa och promenerade i stället.
I november gjöt jag nya inlägg till skorna, i jan konstaterades att de blivit felgjutna så senan töjts ut ännu mer. I Mars gick jag till läkare, kunde absolut inte promenera längre.
Efter många turer kom jag äntligen i Maj i år till en specialist. Blev tejpad och fick flera sprutor.
Nu var det så illa att jag knappt kunde trampa ner kopplingen i bilen.
Det har blivit många turer till läkare, röntgen och sjukgymnast…Så kom domen…foten kommer aldrig mer bli bra. Bättre kanske men aldrig bra.
Jag har blivit helt plattfot och skelettet tar i för varje steg jag tar. Jag har blivit så van vid att det alltid gör ont så jag minns inte hur det kändes innan.
…vågen visar att jag gått upp alla 8 kilona + några till…
Är inne på min 3:e vecka med upptejpat fotvalv. Ska gå med tejp 2 veckor till.
En gång i veckan tejpas det om och det är istället för gips så att foten ska få vila.
De fina skorna har jag fått byta mot grova stenhårda vandringskängor med gjutna inlägg i.
Jag får välja om jag ska gå ca 2km…eller städa huset….gör jag både och kommer tårarna på kvällen eftersom smärtan då blir outhärdig.
Det smärtar mig att jag inte kan gå de mysiga timmes långa promenaderna med min bästa vän…
Men det kunde ha varit värre….jag kommer ju inte dö!
Så fort tejpningen är över ska jag börja simma igen…
I fredags fick jag en motionscykel av min gulliga man…
JAG HATAR ATT CYKLA!!
Men jag hatade ju att springa också….men det gick över…så blir det nog med cykeln också….
Jag har bestämt mig nu!!
Jag ska ta kontrollen igen…
Kontrollen över glädjen i mitt liv. Jag tänker inte låta min fot göra mig ledsen mer…
Jag kan inte tänka, tänk om!! Tänk om jag inte börjat springa…då hade det inte blivit så här! Det har de konstaterat…mina fötter är tydligen alldeles för mjuka och ostabila för att klara påfrestningen av att löpa. Så ett tips till dig som vill börja springa är: Lyssna och var uppmärksam på din kropp, det finns bra hjälp att få om man skaffar den i tid. Lägg pengar på bra skor. Alla männsikor kan inte springa…Jag är en av dem….
Det är som det är och det kunde som sagt ha varit värre.
Nu ska vågen visa mindre, cykeln ska bli min vän och några fina skor ska jag allt kunna ha på mig nån gång då och då…;)
Oj, förlåt mig..det var inte meningen att gnälla så länge…det skulle ju bara bli lite kort..
Stor kram till dig i alla fall!
Katarina
Många drömmer om en egen butik….helst hemma där man bor.
Jag säger absolut…prova…följ din dröm!!
Men glöm inte bort att det finns en baksida där det väntar hårt arbete…mycket mer än man först tror…mycket mycket mindre ledighet, mer stress och mindre pengar i plånboken.
Jag vill avsluta med att säga att om jag inte först öppnat eget skrädderi där jag sydde sena kvällar o helger för att barnen skulle få vara så lite på dagis som möjligt, sedan öppnat butik…..om jag aldrig vågat prova….då skulle jag inte vara den jag är idag…
Jag skulle inte uppskatta det liv jag lever nu lika mycket.
Kram och ha en fin dag!
Här skiner solen..;)
Katarina