Har ni drömmar ni går och bär på?
Dum fråga…någon dröm om något har nog alla..
De allra flesta har nog precis som mig en massa olika drömmar.
Jag har alltid tänkt…
..om jag vore yngre..dåå…
…nu är det förs sent…osv…
Nu pratar jag om jobbdrömmar.
Jag utbildade mig ju till damskräddare och då barnen var små öppnade jag egen ateljé.
Sydde som en tok på kvällar och helger för att de skulle vara då dagis så korta dagar som möjligt.
Jag kämpade på och var den där mamman jag ville vara.
Hon som hängde i lekparken och som bakade och pysslade med sina små..
Jag satt med framför barnprogrammen och lagade husmanskost de flesta dagarna i veckan.
Tillbringade timmar på golvet bland legoklossar och barbiedockor.
Samtidigt jobbade jag myyyycket.
Först mellan 8-14 och sedan då de gått och lagt sig 20-24
Ofta blev det även många timmar på helgen.
Efter skatt fick jag ut ca 6-7000kr.
Helt sjukt egentligen hur lite vi är beredda att betala för ett hantverk.
Jag ska inte bli långrandig men den här perioden resulterade i att jag nu inte syr alls.
På sin höjd lägger jag upp gardiner.
Barnen blev större och jag öppnade butik på landet.
en dröm för många jag vet..
Jag säger AAAAAldrig mer!!
Kunderna kommer ju liksom inte bara då man har öppet utan
tycker att man ska vara tillgänglig jääääämt…
Under den här perioden började jag också sköta ekonomin på det företag jag är kvar på i dag.
Jag jobbade alltså 3 dagar i veckan på kontor och 3 dagar i veckan hade jag öppet i butiken.
Så skulle ju allt pappersarbete för butiken skötas också..
så där rök den 7: dagen…
Så ville jag ju naturligtvis vara så mycket som möjligt med barnen så ca 10 timmar i veckan var jag gympaledare i dotterns gympagrupp och på kvällar å helger såg jag mååånga
innebandymatcher som sonen spelade med i.
Jag var ju hemma oftast då de kom fån skolan…det var ju bra!
Jag hade nu haft min butik i 4 år och all vinst hade jag lagt på att bygga upp lager så att butiken alltid skulle vara välfylld. (Jag sålde kläder och inredning) Nu skulle jag kanske äääntligen kunna börja ta ut lite lön därifrån….. då ville min chef plötsligt att jag skulle gå upp i tid och jobba 4 dagar i stället.
ha semester på sommaren och inte jobba några helger…
Att minska öppettiderna i butiken var inte ett alternativ…
Jag funderade i 15 minuter och sedan sa jag Ja. 2 månader senare hade jag stängt min butik för gott
och det har jag ALDRIG ångrat…inte för en sekund.
Ungefär i den här vevan slutade barnen med sina sporter och plötsligt hade jag hur mycket tid som helst. Efter ca 10år av på tok för mycket jobb till på tok för lite lön
Kunde jag nu jobba bara 4 dagar i veckan med mer lön än jag någonsin haft.
ÄNTLIGEN VAR DET MIN TUR!!
Äntligen fick jag tid för mig själv.
MEN….
I dag är jag glad och tacksam att jag följde min dröm…
…jag är glad att jag sydde på nätterna så jag kunde få finnas där så mycket som jag gjorde för våra barn då de var små… jag är glad att jag 3 dagar i veckan fanns på hemmaplan då de kom från skolan i mellanstadieåldern….
Jag är glad att jag slet så då. för jag lovar er att jag är så tacksam
över att kunna jobba lite mindre nu.
över att kunna jobba lite mindre nu.
Jag är så glad att jag vågade!
Ibland då jag känner mig lite less på jobbet, livet eller så brukar jag tänka på den här perioden..
Den som var en väldigt lycklig tid i mitt liv men också en fruktansvärt jobbig och slitsam tid…
Jag hade inte varit den jag är i dag om jag inte gått igenom allt det här…
Nu blev det här ett vansinnigt långt inlägg så den där gamla drömmen
som nu håller på att bli sann den får vi ta i morgon….
;o)
…sorry…..det var kanske elakt men nu får ni vara lite nyfikna ett tag till..;)
Kraaaaaaaaaaam Katarina
18 Comments
Lena
9 december, 2014 at 7:25 e mIntressant inlägg – känner igen mig i mycket av detta.
Ha en fin kväll.
Pia Gustafsson
9 december, 2014 at 8:11 e mNämen hua vad nyfiken jag blev. . Jag satsade också på min dröm, jobbade 7 år utan att lyfta lön från mitt lilla företag , jobbade dessutom 50-75 % på kommunal förskola och precis som du helger med papperjobb och annat fix som städning m.m. Men det var värt det ändå för jag vågade och levde drömmen fullt ut. Hoppas din nya dröm blir bra nu… Kraaaaam Pia
Anna
9 december, 2014 at 8:48 e mMan ångrar bara det man inte gjorde….är det inte så man säger ?? Man kan inte mer än misslyckas men vågar man inte så så finns det nog kvar och gnager där i bakhuvudet …så är det nog. Så nyfiken på din ”nya”dröm!!
Kram Anna
AnnaHelena
9 december, 2014 at 8:48 e mMen – vilket klokt och intressant inlägg! Det där är nog sånt som många med mig går och funderar på. Jag jobbade deltid tills alla våra barn börjat skolan, sedan gick jag upp till heltid. Under alla år har jag verkligen satt barnen i första rum hela tiden. Det är något jag är stolt över – att jag har sett till att vara med dem så mycket det bara går. Nu är de ju stora och har inte behov av mamma och pappa på det sättet, men jag inbillar mig ändå att de fått någon slags grundtrygghet av all tid de fått.
Nu känns det att jag håller på att gå in i ett nytt skede i livet. Med mycket egentid. Hade jag inte valt att vara med barnen så mycket när de var små så skulle det nog kännas jobbigare nu, när de är på väg att bli självständiga.
Lycka till med din gamla dröm som är på väg att bli sann! Undrar vad det är… 🙂
Kram // AH
anettan
9 december, 2014 at 9:31 e mDu är jätte taskig ;)……Jag vet inte vad jag drömmer om om jag drömmer. Det där lät inget bra känner jag men men….Kram Anette
Catarina Alexandersson
9 december, 2014 at 9:42 e mOj så du slitit och kämpat, härligt för dig att få lite belöning för det nu då 🙂
Verkligen tråkigt att hantverk inte uppskattas mer idag, till rätt pris menar jag så, nä allt ska vara gratis typ. Jag är utbildad Modist men det går ju inte leva på idag om man inte blir hovleverantör av hattar typ. För filt och stråhattar kan man knappast ta under 1000:- (och då är det svinbilligt), men det är få som finner sig i de priserna när man kan köpa en hatt på hm för 149:- typ.
Hemskt men sant, slit och släng-samhälle lever vi i, och jag är dum som hakar på till ganska stor del..
Tänk vad billigt allt är idag jämfört med förr, det går åt fel håll liksom.
Hur som, kul inlägg, att få veta lite mer om dig 🙂 Duktiga härliga människa!
Kram Catta
Och yes, jag är nyfiken på den där drömmen..
Ulrica
9 december, 2014 at 10:04 e mOJ, vilken resa du gått igenom med din dröm.
Härligt att du får lite credit nu i alla fall!!
Att få betalt för hantverk är jättesvårt. Jag skapar egna grattis och julkort på beställning men det är omöjligt att ta betalt för både material och tiden som gått åt att skapa.
Jag väntar med spänning på vad du ska berätta för oss senare <3.
Kram
Ekenäsliv
9 december, 2014 at 10:07 e mHa ha ha ha snacka om cliffhanger;-)
ALL LYCKA till dig vännen!
Puss o kram Anna
Stina I Söder
9 december, 2014 at 10:10 e mSå spännande! Roligt att du håller oss på halster….
Så snygg du kommer bli i fina klänningen helgen när ni ska till Stockholm. Kram Stina
No34
9 december, 2014 at 10:22 e mJa, man ska tydligen heta Lars Wallin om man ska få betalt för sina alster…. nej, folk förstår inte tiden bakom alstret! Åh, vad dyrt…. Finns billigare på tradera!! Hmmm… Nej, då får man sy för sitt eget nöjes skull. Presenter mm! Och då blir det riktigt uppskattat!
Tiden med barnen ja…. Där känner jag ju då också att jag alltid har funnits till för dom, eftersom jag har det jobb jag har. Eller rättare sagt, jag sökte jobbet från början för deras skull… och efter dryga 23 år är jag fortfarande kvar. Det börjar slita på kroppen nu!
Du, vi får jaga den där trisslotten så vi kan ta dagen som den kommer…. 😉
Ha det bäst, kram Kate
PS. Jag gjorde som du…. tog alldeles för mycket olja i håret!!! *ASG*
My kids' Mom
9 december, 2014 at 10:42 e mHej,
Vilket fint och tänkvärt inlägg och vad underbart att du fick tid med barnen när de var små. Jag har också sytt, och det gjorde jag när barnen var små. Vi hade flyttat från Spanien och till Washington D.C. där vi byggt en villa i ett nybyggt område och eftersom de flesta amerikanskor varken kan sy eller äger en symaskin och att syslöjd inte står på schemat i de flesta amerikanska skolor så såg jag min affärside i att sy gardiner, kuddar, och annan inredning till folk som byggde och köpte nya hus i området, och oj vad det gick bra. I början stötte jag på några kunder som trodde att jag var en liten gullig hemmafru som sydde på min fritid och som de kunde betala 20 dollar för att sy ett par gardiner…men där sa jag ifrån och la ned lagen. Jag tog reda på vad firmorna i stan tog betalt och så la jag mig några procent lägre, men i snitt tjänade jag 10,000 dollar per kund och hus och jag upptäckte att ju dyrare mina produkter blev ju mer kunder fick jag. Ja, om man tänker efter så är det ju så med mycket. Ett högt pris signalerar hög kvalitet. Det fantastiska var att jag hade en ide om att marknadsföra mig men det behövde jag inte då ryktet spred sin granne till granne och så hade jag den goda turen att byggfirman som byggde alla hus rekommenderade mig via sitt designcenter. Ja, och så spred sig detta till andra områden där de byggde och till slut hade jag kölista på kunder. Under den här tiden var min äldsta dotter 2,5 till 5 år och så föddes min yngsta dotter i den vevan och vi tillbringade dagarna i den inredda källaren där vi hade ett stort lekrum med sybord och medan barnen lekte så satt jag bredvid och sydde. Jag ler än idag när jag kommer ihåg att jag fick röja leksaker från golvet och sätta på en dvd till flickorna när jag skulle klippa stora tyger, och ibland kom hunden och traskade över det hela. Ja, jag tror att vi kvinnor måste bli bättre på att ta betalt men kanske det är svårt på landet där folk kanske är medelklass och arbetarklass och därmed inte har pengar att betala för hantverk. Verkligen intressant att läsa din historia. Ha en underbar dag!
Mvh,
Anneli i San Diego
My kids' Mom
9 december, 2014 at 10:42 e mHej,
Vilket fint och tänkvärt inlägg och vad underbart att du fick tid med barnen när de var små. Jag har också sytt, och det gjorde jag när barnen var små. Vi hade flyttat från Spanien och till Washington D.C. där vi byggt en villa i ett nybyggt område och eftersom de flesta amerikanskor varken kan sy eller äger en symaskin och att syslöjd inte står på schemat i de flesta amerikanska skolor så såg jag min affärside i att sy gardiner, kuddar, och annan inredning till folk som byggde och köpte nya hus i området, och oj vad det gick bra. I början stötte jag på några kunder som trodde att jag var en liten gullig hemmafru som sydde på min fritid och som de kunde betala 20 dollar för att sy ett par gardiner…men där sa jag ifrån och la ned lagen. Jag tog reda på vad firmorna i stan tog betalt och så la jag mig några procent lägre, men i snitt tjänade jag 10,000 dollar per kund och hus och jag upptäckte att ju dyrare mina produkter blev ju mer kunder fick jag. Ja, om man tänker efter så är det ju så med mycket. Ett högt pris signalerar hög kvalitet. Det fantastiska var att jag hade en ide om att marknadsföra mig men det behövde jag inte då ryktet spred sin granne till granne och så hade jag den goda turen att byggfirman som byggde alla hus rekommenderade mig via sitt designcenter. Ja, och så spred sig detta till andra områden där de byggde och till slut hade jag kölista på kunder. Under den här tiden var min äldsta dotter 2,5 till 5 år och så föddes min yngsta dotter i den vevan och vi tillbringade dagarna i den inredda källaren där vi hade ett stort lekrum med sybord och medan barnen lekte så satt jag bredvid och sydde. Jag ler än idag när jag kommer ihåg att jag fick röja leksaker från golvet och sätta på en dvd till flickorna när jag skulle klippa stora tyger, och ibland kom hunden och traskade över det hela. Ja, jag tror att vi kvinnor måste bli bättre på att ta betalt men kanske det är svårt på landet där folk kanske är medelklass och arbetarklass och därmed inte har pengar att betala för hantverk. Verkligen intressant att läsa din historia. Ha en underbar dag!
Mvh,
Anneli i San Diego
My kids' Mom
9 december, 2014 at 10:42 e mHej,
Vilket fint och tänkvärt inlägg och vad underbart att du fick tid med barnen när de var små. Jag har också sytt, och det gjorde jag när barnen var små. Vi hade flyttat från Spanien och till Washington D.C. där vi byggt en villa i ett nybyggt område och eftersom de flesta amerikanskor varken kan sy eller äger en symaskin och att syslöjd inte står på schemat i de flesta amerikanska skolor så såg jag min affärside i att sy gardiner, kuddar, och annan inredning till folk som byggde och köpte nya hus i området, och oj vad det gick bra. I början stötte jag på några kunder som trodde att jag var en liten gullig hemmafru som sydde på min fritid och som de kunde betala 20 dollar för att sy ett par gardiner…men där sa jag ifrån och la ned lagen. Jag tog reda på vad firmorna i stan tog betalt och så la jag mig några procent lägre, men i snitt tjänade jag 10,000 dollar per kund och hus och jag upptäckte att ju dyrare mina produkter blev ju mer kunder fick jag. Ja, om man tänker efter så är det ju så med mycket. Ett högt pris signalerar hög kvalitet. Det fantastiska var att jag hade en ide om att marknadsföra mig men det behövde jag inte då ryktet spred sin granne till granne och så hade jag den goda turen att byggfirman som byggde alla hus rekommenderade mig via sitt designcenter. Ja, och så spred sig detta till andra områden där de byggde och till slut hade jag kölista på kunder. Under den här tiden var min äldsta dotter 2,5 till 5 år och så föddes min yngsta dotter i den vevan och vi tillbringade dagarna i den inredda källaren där vi hade ett stort lekrum med sybord och medan barnen lekte så satt jag bredvid och sydde. Jag ler än idag när jag kommer ihåg att jag fick röja leksaker från golvet och sätta på en dvd till flickorna när jag skulle klippa stora tyger, och ibland kom hunden och traskade över det hela. Ja, jag tror att vi kvinnor måste bli bättre på att ta betalt men kanske det är svårt på landet där folk kanske är medelklass och arbetarklass och därmed inte har pengar att betala för hantverk. Verkligen intressant att läsa din historia. Ha en underbar dag!
Mvh,
Anneli i San Diego
Lena - gott för själen
9 december, 2014 at 10:42 e mJa, jisses så mycket man jobbat genom åren. Ibland tittar jag tillbaka och undrar hur sjutton jag tänkte, och ibland tänker jag precis så som du. Jag hade ju inte varit den jag är med den erfarenheten om jag inte gjort det.
Och den där cliffhanger'n låter ju spännande. Kanske har jag mina misstankar…
Kram Lena
Helena
9 december, 2014 at 11:47 e mNämen sluuuta what a cliffhanger 😀
KRAM tokfia!
jannice lindell
10 december, 2014 at 12:33 f mMen oj vilket inlägg och vad du har kämpat när du hade barnen smått med ditt jobb.
Kram
Sabelhagens Olivlund
10 december, 2014 at 8:46 f mTack för att du så generöst delar med dig av ditt liv och upplevelser. Det är så intressant att läsa tycker jag:)
Ser fram emot din dröm, kikar in sedan då:)
Kram Maria
Anonym
10 december, 2014 at 10:24 e m<3