Hallå på er…
Nu kommer ett lååångt inlägg från djupet av mitt hjärta—-
Jag bara måste skriva om det här igen…..
…Sorgen man känner då barnen flyttar hemifrån…
Ni är så SÅ många som hört av er här på bloggen, via mail och IRL…
det här verkar verkligen vara något som man inte pratar om alls…
Några få har skrivit ”det går över” ”det är livets gång”
Men de allra allra flesta har skrivit att de känner lika-samma som jag….
Vi förväntas ju vara superglada och tycka det är skönt att våra vuxna barn lämnar boet…
Men om man nu inte känner så då??
Är det fel då??
Har andra rätt att höja sitt finger och slå sig för bröstet och tycka att man är larvig?
Är det bättre att verkligen VILJA att barnen ska flytta?
Ja kanske är det bättre, för då mår man nog inte lika dåligt själv…
Men om man nu är som jag…
Glad och lite förväntansfull för deras skull…
Å så PANG…så slår den där paniken och sorgen till utan förvarning med all sin kraft…
Vad gör man då??
Jag tror….
Jag tror inte man kan göra så mycket åt de där känslorna som väller upp
och som liksom äter upp en innifrån… jag tror att det bara är att försöka ”rida ut stormen”…
Jag tror också att det är viktigt att prata om det…
Att det är viktigt att VÅGA säga högt hur jobbigt det faktiskt är..
Å jag tror det är viktigt att våga säga till sina barn hur mycket man faktiskt saknar dem.
Jag tror inte alls att de får dåligt samvete för jag tror att de är tillräckligt smarta för att
förstå att det bara är en enda stor kärleksförklaring…
Jag skällde lite på min pappa för att han inte talat om för mig HUR jobbigt det här är…
..och jag minns också nu hur knasig jag tyckte han var som kom med förslaget att jag skulle sova
hemma några dagar, redan dagen efter jag flyttat hemifrån…
Jag förstår ju nu varför han ville det… ♥
För mig blev det ju så extra jobbigt i och med att båda barnen flyttademed bara ett par månaders mellanrum…
Från fullt hus till bara knasbollen, trasselsudden, katten och jag liksom…
För mig var det bra att vi hade en resa inbokad bara några dagar efter K flyttade..
…det hjälpte mig att få lite distans och tänka på något annat.
Det allra jobbigaste har lagt sig och det ÄR jätte mysigt att åka hem till dem och hälsa på…
…det ÄR jätte mysigt att som på bilderna i inlägget, ses för en spontan middag på stan..
Men fortfarande kommer det då och då tårar och känslor som värsta flodvågen….
det kan vara vid sånna tillfällen som då man drar ut en tom låda i badrummet..
….eller då man får slänga mat man köpt av gammal vana som barnen åt…
…eller då det plötsligt går jätte snabbt att sortera tvätt…
..eller då man kommer hem och öppnar kylen och allt står exakt som då man
lämnade det på morgonen…
….ingen som har ställt allt hullerombuller……
????
Aldrig att jag trodde att jag skulle grina för att det går snabbt att sortera tvätt
eller för att mjölken står på sin rätta plats……..
Aldrig att jag trodde att jag skulle bryta ihop för att damsugaren står på sin rätta plats…eller för att
det plötsligt finns grymt mycket plats i skostället i hallen….
…ja ni hör ju vilken nivå jag är på….
Jamen SÅKLART är man jätte glad för deras skull…
…det ÄR ju så det ska vara… vi har ju bara våra barn till låns och vi fullföljer vår uppgift som föräldrar att stötta och vägleda dem till att bli självständiga, sympatiska och underbara individer….
….så gott vi bara kan…
Framför allt så är vår uppgift att älska dem oavsett vad…för alltid!
Vi är i Thailand för 3:e gången nu…
Men första gången bara M och jag…
Jag tycker till och med att det känns lite sorgligt… det är precis som att semester till just det här landet
tillhör oss och våra barn…tillsammans… vi fastnar hela tiden i minnen från våra tidigtare resor hit…
Kommer du ihåg då och då… när hon sa si eller han sa så….
”Harry Pooootteeeeer… he looks like Harry Potter!”
Så sa Thailändarna om Rasmus för 10 år sen….
(han försökte förtvivlat förklara för dem att Harry Potter hade mörkt hår och inte ljust som han hade….
..och att den enda likheten var glasögonen……sååå söööööt)
Å Kajsa, familjens älskade knasfia, gick med liv och lust inför sin matteläxabestående av att räkna olika längder från och till havet och poolen….
Jag känner en grymm stolthet över dem båda två…
Jag känner en grymm stolthet att de gläds med oss för vår semester…
Jag känner en grymm tacksamhet att de fixar och grejar och tar hand om Sally
då vi är borta….. de känns tryggt att lämna över lite ansvar till
de där två…som jag älskar så innerligt och som jag skulle
gå genom eld för….de två som jag skulle ge mitt liv för utan att blinka….
De där två som är olika som natt och dag….
De där två som jag älskar allra allra mest…
Jag kommer ALLTID sörja den tid jag inte får tillbaka…
Men jag kommer ALLTID älska den tid jag har med dem här och nu..
…och jag ser med glädje och spänning fram emot allt vad det innebär att vara mamma
till två vuxna som går sina egna vägar….
Katarina
(måste bara berätta…att till o med M som ALDRIG gråter…sitter just nu med tårar som droppar då jag läste högt för honom vad jag just skrivit….fler än jag som blit lite känslosamma alltså…<3)
No Comments
Åsa
22 maj, 2017 at 3:00 e m<3 <3 <3
mamma c
22 maj, 2017 at 3:26 e m💕
Kram mamma c
Lena
22 maj, 2017 at 3:47 e mJa, nu börjar jag också böla….. vilket fint och vackert inlägg bästa du!
Rose-Marie
22 maj, 2017 at 3:53 e mFina Katarina… Säker är jag på att dina barn känner att de är älskade och har världens bästa mamma… Relationen till sina barn idag är ju inte bara föräldrarollen man har utan åxå vänskapen man har med sina barn… Man är ju kompis med dem åxå och ja då blir det ju x-tra svårt… För då känns det plötsligt som att man förlorat allt, både barn vän och bästa kompis ;)… Ja det är inte alldeles lätt… Men man förlorar ju inte kontakten och det är viktigast av allt… Man ses bara på ett annat sätt…
Våra barn min man och jag "förlorade" plötsligt och snabbt våra barn med… Då dottern tog sin nya zeelänska man och våra två små barnbarn och drog iväg för att bosätta sig på nya Zeeland samtidigt som sonen med fru och liten prinsessa drog iväg till Stockholm och bosatte sig där 40 mil bort…
Jag säger inte att jag är den som har det värst… De har ny varit bosatta på annan ort drygt ett år allihop… Ja såklart flyttade de samtidigt i princip allihop…
Men Katarina för min del säger jag tack gode gud för messenger… På det viset kan vi hålla kontakten varje dag i princip som om de vore hur nära som helst… Men visst hjärtat gråter… Det är inte lätt… Men man älskar dem ju så och bara de har det bra… Det är viktigast av allt…. Kärlek till dig från en som vet hur det känns när tårarna kommer bara plupp sådär!
Ser du mitt inlägg blev nästan lika långt som ditt… 🙂 kram
Lena - gott för själen
22 maj, 2017 at 4:24 e mMen åååhh, hjärtat! Så fint du skriver. Klart att man får känna så. Inget är rätt eller fel. Det viktigaste är nog, som du säger, att erkänna för sig själv hur man känner och att rida ut stormen!
Kram Lena
Sallys hus
22 maj, 2017 at 7:04 e mKram fina du….
Anna
22 maj, 2017 at 5:47 e mSååå fint skrivet!!! Mina tårar trillar också 💗💗
Ska verkligen tänka på dina ord när jag blir stressad och sur över alla skor som står på dörrmattan och inte i skolådan, när 14-åringens alla kläder ligger i en hög på golvet i hennes rum, när hennes icke kärvänliga ord kommer mot mig och när allt kladd från barnens mellis fixande ligger kvar när jag kommer hem från jobbet och ska göra middag på den där kladdiga bänken….. 😉 😉 😉
Kram Anna 🌸
Ewa
22 maj, 2017 at 6:18 e mMan FÅR grina så att snoren rinner. Det gör jag. Fortfarande. Tre år har gått och trots det så kan jag längta ihjäl mig efter E och M och sakna dem så att det gör ont!
Rita
22 maj, 2017 at 6:59 e mSå bra skrivet. Det är en stor omställning från att ha varit 4 och helt plötsligt är man bara två i familjen. Måste vara svårt då bägge två flyttade så nära inpå,,,, vi hade tre år mellan flytten så då fick vi en ordentlig "inskolning" på hur det är att leva utan barn.
Ha det fortsatt bra på eran semester 🙂
Kram Rita
Sallys hus
22 maj, 2017 at 7:07 e mJa det var ju lite mer så jag trodde det skulle bli… en i taget…Kram
Razzy
22 maj, 2017 at 7:26 e mHär rinner tårarna också. Så fint skrivet och varenda ord berör, som jag känner igen mig i det du skriver. Tack för att du delar med dig. Kram Eva
Sallys hus
5 juni, 2017 at 10:09 f mStor kram tillbaka <3
Villa ryttarängen
22 maj, 2017 at 7:58 e mJa du fina, att vara förälder det är ju verkligen ett ansvar och en känsla hela livet. Jag kanske inte tyckte det var så jobbigt när dom flyttade men nu… Nu kan jag gråta för att jag inte kan hjälpa till, för att dom inte mår bra kanske, för att dom inte kommer och hälsar på så ofta som jag vill. För att dom har husdjur som gör att vi inte kan hälsa på. Kärleken och känslan till sina barn är verkligen den starkaste även om jag älskar min kära man. Det går inte att jämföra tycker jag. En gång fick jag en fråga.. Om du och ditt barn satt i en båt och så ramlade de överbord och ingen kunde simma. vem skulle du rädda? Sug på den… Jag undrade inte så länge men jag kan inte svara högt. Kraaaam Pia
Villa ryttarängen
22 maj, 2017 at 8:00 e mDu och din man och ditt barn ska det ju såklart stå….
Helene
22 maj, 2017 at 8:06 e mHej!
Så vackert skrivet-tårarna rinner här oxå när jag läser det. Men det är precis som du skriver. Man måste få känna så. Så gråt när du behöver. Som min goa mormor brukade säga :Gråt när du behöver men glöm inte att skratta oxå bara. Gråten ska inte förta skrattet.
Och det ligger nog en del i det.
Ha det så bra sötis & ta hand om er.
Kram Helene
Ulrika
22 maj, 2017 at 8:28 e mFina Katta!
Såklart du sörjer!! Det är väl SÅ det ska vara!! Tänk vad fruktansvärt om du INTE gjorde det!! Även om du så klart är glad för deras skull också!! (Fråga min systeryster, hon blir ledsen när en åker i väg på längre resa ensam samtidigt som den andra tillfälligt jobbar i annan stad…) ☺️ Men, ni behöver ju inte sluta resa ihop också!! Får panik bara jag läser detta, glad att mina ännu är "små"… fast vart har Fs första 9 år tagit vägen.. 😳 Det är fint och "rätt" att du sörjer tycker jag! Puss! ❤️
Catarina Davidsson
22 maj, 2017 at 8:37 e mVilken otroligt vacker kärleksförklaring <3
Man måste vara ärlig mot sig själv och erkänna sina känslor, även om det är jobbigt.
Ha de gott. Kram
Sallys hus
5 juni, 2017 at 9:46 f mTack vad fint sagt! Kraaam
Milla
22 maj, 2017 at 9:19 e mÅh Katarina vad fint du skriver! Och jag känner IGEN så mycket! Nu har ju jag min son hemmaboende ännu, men det har varit så mycket vi genomlidit tillsammans runt hälsa och välmående så det finns ett band som jag inte vet hur det kommer gå att tackla, då sådan. Och så vår dotter som bott i USA nu i över 5 år…. vi har ju varit en familj nu när vi nyss hälsat på (kom hem igår) och det var så lyckosamt att sitta i baksätet med maken och de där två barnen kör och läser gps tillsammans… Hon har haft det tufft sista året och det är ibland outhärdligt att finnas på så långt avstånd från varann, särskilt när det är jobbiga saker som händer. Deras lycka, välmående och val i livet är ju det som man format dem inför, sedan händer det saker på vägen som ändrar om kursen, det som man inte själv kan rå på, vilket är tungt ibland.
Jag kan inte alls påminna mig om att det var såhär när man själv flyttade, i alla fall hade jag nog inte alls samma vuxen-barn relation som jag själv har till mina barn nu, men det var väl andra tider då kanske 🙂
Jag tror det är superviktigt att prata av sig om detta med frigörelsesorgen, du är superb på att uttrycka den, kram kram!
Sallys hus
5 juni, 2017 at 9:46 f mHallå Milla!Ja huuu fyyy det där är mitt värsta… att de ska flytta långt bort så man inte bara kan sticka över om det är något särskilt… Våra barn är ju otroligt olika som person och jag har svårt att tro att de skulle välja varandra som vän om det inte var för att de är syskon… därför är det så extra extra fint att se just det du beskriver…att de gör saker tillsammans..och att man verkligen kan se att trots olikheterna så älskar och respekterar de varandra…och kommer alltid finnas där för varandra…
Å näää jag minns bara att det var jätteroligt att flytta hemifrån…;)
Kraaaaam
Monica
23 maj, 2017 at 6:30 f mSitter här och tårarna bara rinner .. vilket fint inlägg !!
Du gjorde det igen .. satte ord på hur jag också känner !
När första flytta var jag inte beredd på hur det kunde kännas .. att inte veta allt , inte veta var dom var , inte veta exakt hur dom mår osv .. man vänjer sig med tiden men saknaden finns där hela tiden .. varje minut ❤
Kram M
Sallys hus
5 juni, 2017 at 9:42 f mJamen precis….det där tyckte jag var allra värst i början och särskilt med Rasmus… Han bor ju själv…jag insåg ju direkt att jag inte skulle kunna tvinga honom att ringa mig på nätterna då han kom hem….haha….han jobbar ju dessutom natt rätt ofta så det vore ju inte hellysande direkt…;) Kajsa har ju sin Erik så där känns det lite tryggare… Men huuu vad jobbigt det är att inte få det där vardagliga…."hur har din dag varit"…å så allt småskvaller om ditt och datt…Stor kram tebaka!
Lena
23 maj, 2017 at 8:05 f mInstämmer i varje ord du skriver….är så sant….Så kommer nästa fas i livet….de träffar sin hjärtevän bildar familj och blir föräldrar…man blir mormor och morfar ….underbart att finnas för den nya lilla familjen….gå ut och gå eller bara finnas ihop med Prinsen så mamman och pappan kan få lite egentid ( på deras villkor )…..Livet är underbart….Lena i Färjestaden
Libra
23 maj, 2017 at 9:28 f mÅh vad jag känner igen mig i det du skriver. Kände likadant när mitt enda barn flyttade hemifrån. När hon ett par år efter flytten meddelade att hon skulle bo i England i 2 år trodde jag att det skulle kännas ok.
Att jag ju redan gått igenom alla jobbiga känslor när hon flyttade hemifrån. Men ack vad jag bedrog mig. Då blossade alla dessa känslor upp igen. Nu är hon hemma i Sverige igen med man och barn numera. Men visst förstår jag det du skriver om.
Kram från en mamma till en annan =)
Sallys hus
5 juni, 2017 at 9:40 f mMen åååå…huuuu…det där är min värsta mardröm..att de ska flytta långt bort…Vilken TUR att hon kom hem igen…å samtidigt… vilken TUR att hon kände sig stark och trygg så hon kunde följa sina drömmar… Det är ju er som förälders förtjänst…
Stor kram!
Maria
23 maj, 2017 at 12:05 e mKan så sätta mig in i dina känslor. Min dotter bor fortfarande hemma men är 21 om någon dag så snart bär det iväg, det är jag säker på. Det är naturligt och det har jag sagt till henne att jag tycker. Hon bor hemma men är inte mycket där så på så vis blir man kanske lite van. Men den dag det är ett faktum då kommer mina tårar att trilla, jag kommer tänka på alla stunder och sakna henne. Så när jag läser din text kan jag inte hålla tårarna bort. Var glad för att du är en så fin mamma och har så fina barn. Kram Maria
Karin
24 maj, 2017 at 6:05 f mJa, åh, vad jag känner igen mig. Det är så ensamt, ledsamt och tomt när de flyttar samtidigt som man så klart innerst inne vet att det är precis så här det skall vara. Att de har vuxit upp till självständiga och vuxna individer som skall skapa sitt eget liv. Det blir säkert tyngre för dig när de flyttar med så kort mellanrum. När min dotter flyttade "första gången" till ridgymnasium var hon bara 16 år och det var fruktansvärt för mig. När jag såg en ung tjej på stan med långt blont hår kunde jag börja gråta i bilen på väg till mina kundmöten. Tack och lov bodde sonen fortfarande hemma då.Sedan kom hon hem efter ett år och flyttade först två år senare, ett år efter sonen, och det gick bättre för mig. Då blev det en långsamm utflyttning för båda vilket var skönt. Stor kram
Sallys hus
5 juni, 2017 at 9:35 f mÅåå huuu så jobbigt….kan inte riktigt föreställa mig hur det hade varit att tvingas släppa i väg en 16-åring….oerhört jobbigt…då är de ju "små" än… Förstår att du kände som du gjorde… så skönt att hon kom hem igen i alla fall och inte stannade i den stad hon flyttade till… Stor stor kram och ha en fin dag!
Anonym
24 maj, 2017 at 7:19 f mSå fint skrivet!
Nilla
24 maj, 2017 at 8:28 f mHej,
Nej du är inte alls fånig, du är helt normal! För 5 år sedan flyttade sonen, vår förstfödda iväg som 16-åring 45 mil bort till Helsingfors för att spela hockey och gå i skola. Allt gick för fort, jag var inte beredd på att han skulle åka iväg så tidigt och så långt bort. Efter att jag och de två yngre syskonen hade spenderat en vecka där nere med honom för att han skulle komma igång och vi sen kom hem så knäcktes jag totalt. Att gå förbi hans tomma rum klarade jag inte av, stängde dörren och öppnade den inte på veckor. Mannen fick städa där. Kändes som att någon hade rivit hjärtat ur kroppen på mig och stampat på det. De hade tagit mitt barn ifrån mig. Helt orealistiska känslor för många, kommenterarna om att jag överreagerade hjälpte inte heller. Det tog nog mer än ett år innan jag "vande" mig med att vi var i olika städer. Och så småningom suddade ut kanterna på min sorg. För tillfället bor han hemma över sommaren för första gången och nu känns det igen lite konstigt men oj så roligt! Så att ha två barn som flyttar i princip samtidigt måste göra ont. Man måste få sörja. Man blir hel igen, på ett annat sätt. Men det tar tid.
Kram från en mamma till en annan <3
Christina
25 maj, 2017 at 3:39 e mDet var väldigt fint skrivit. Blir tårögd och rörd när jag läser detta. Känner igen varje ord du skriver. Tyvärr har båda våra barn flyttat långt hemifrån så vi ses inte så ofta men vi skriver ofta sms till varann. Även att det gått några år sen de flyttade så saknar jag dom. Vissa dagar saknar jag dom så det gör ont. Andra dagar tänker jag ju på att de har sina egna liv nu med sina sambos. Det är ju tidens gång att de ska flyga ur boet. De kan ju inte bo hemma hela livet. Jag förstår hur det kändes för ens egna föräldrar när jag och mina syskon lämnade barndomshemmet och hur det hat känts för föräldrar i alla tider när deras barn flyttat. Kram Christina
Eva-Marie
31 maj, 2017 at 1:13 e mHej! Vilken fin och klockren träff på allt du skrev!! Min första son flyttade i söndags och det känns väldigt konstigt men jag glädjer mig för han skull!! 😀 Kram från Eva-Marie
Viktoria
31 maj, 2017 at 7:20 e mÅh jag känner så igen mig i det du skriver! Att barnen blir stora och flyttar hemifrån det visste man redan från början när man höll dem för första gången, men aldrig att det skulle kännas så jobbigt när den dagen väl kom.
Den här tystnaden som uppstår i huset när det bara är mannen och jag, den kan ibland vara värre än de värsta oljud, då det på något vis är präglat in i benmärgen att det ska ständigt vara ljud av musik eller skratt från barnen och deras kompisar… Någon dag kanske jag vänjer mig… eller inte…
Ta hand om dig!
Tess
2 juni, 2017 at 1:03 f mSå fint skrivet! Jag har en 6-åring här och är inte i närheten av ett vuxet barn som är redo att flytta hemifrån, men blev alldeles tårögd ändå <3