Godmorgon!
Det var länge sen jag skrev nåt om det här med hur det verkligen är att vara mamma till vuxna…
Ni som hängt här inne länge vet ju att jag inte mådde så himla bra i vintras….
Ni vet ju att jag tog det rätt hårt då båda våra barn flyttade hemifrån med bara ett par månaders mellanrum…
Vill du läsa allt får du kika under kategorin ”familj” och scrolla nedåt till någon gång där i början av Mars
Hur har det gått då? Kanske någon undrar…
Hur känns det nu?
Det har nu gått 8 månader sedan Kajsa flyttade hemifrån och snart ett år sedan Rasmus flyttade..
Jag vet att ni är många många som läser min blogg som redan gått igenom allt det här…
…och alla upplever vi tiden då barnen flyttar hemifrån på olika sätt…
…ingenting är rätt eller fel…
Jag kan bara försöka sätta ord på mina upplevelser och jag skulle
tro att de flesta i alla fall känner igen sig i en del.
Jag mådde ju som sagt inte alls bra månaderna efter de flyttat…
Grät mycket och kände en enorm tomhet…som att en del av livet för alltid tog slut där och då…
Så är det ju…tiden då de bodde tätt intill är ju för alltid förbi och jag kan fortfarande
översköljas av en känslostorm likt en orkan då och då…
Det kan komma över mig vid de mest otippade stunder…
Som då jag hör en liten röst i mataffären som säger…
”Mamma…kan vi köpa en sån här”
….bara det att det inte är mitt barn som säger de där orden…
Eller då jag öppnar ett köksskåp och ALLA temuggarna står där i prydliga rader…
Rasmus hade ALLTID minst hälften på sitt rum…..
För att spä på de där konstiga känslorna av självömkan sätter jag nästan alltid på nån deppig musik….
…….eller nån glad och tokig disneylåt som Kajsa spelade så vi höll på att bli tokiga…
Det räcker oftast att gråta en liten skvätt och ringa dem bara för att få höra deras röst.
När det kommer till den biten med att ringa så stålsätter jag mig varje dag för att inte göra just det…
Jag vill inte bli den där jobbiga tjatiga mamman som ringer utan att vilja något typ hela tiden..
Saknaden efter ha dem boende här hemma kommer aldrig försvinna
men på samma gång är jag ju så så lycklig över att livet blivit så bra för dem.
Att de bor och klarar sig på egen hand.
De kommer inte längre uppför den här vägen på seneftermiddagen..
Men hur känns det egentligen nu då?
Jamen jag vet faktiskt inte riktigt när eller hur det vände…
Hur den där sorgsna och ledsna känslan så sakterliga började suddas ut
och började bytas mot en ny känsla…en bra känsla…
..känslan över att en ny tid börjar nu….
Inte en bättre tid….men inte heller en sämre…
Bara en ny!!
Men det får vi ta i ett helt eget inlägg tror jag annars tröttnar ni alldeles på att läsa…
Nu är det ju bara HAN och jag kvar här hemma…
Nu är det ju precis som då vi var unga och flyttade ihop…
Fast större….;)
Plötsligt har vi fått ett större sovrum…
Vi har fått ett nytt tv-rum, ett större kontor, ett gästrum och en wic….
Plötsligt så har jag pengar kvar på kontot varje månad….haha…hur gick det till??
Det är ju nu vi upptäcker hur mycket vi faktiskt har kvar…
Å vilken underbar känsla det är att upptäcka att man är som nyförälskad i sin man…
Att det pirrar i magen av förväntan då hans bil kör upp på garageuppfarten…
Att hjärtat slår sådär lite extra då det kommer ett sms med ett…
”Jag lagar maten i kväll”
Å vi upptäcker ju att vi fortfarande har så mycket kvar att prata om…
Tänk att det fortfarande är HAN och jag…å tänk att vårt liv blivit så bra..
DET känner jag stor tacksamhet för!
Ha en alldeles underbar dag!
Kraaam Katarina
No Comments
Carin
16 november, 2017 at 8:00 f mAlla vi föräldrar reagerar olika på barnens flytt…precis som du skriver. Och här hemma hos oss…var det gubben som tog det svårast. Nästan så en annan fick lite dåligt samvete 😉
Men nu är det många år sedan den sista lämnade boet här. Skönt att din sorg och saknad sakta suddas ut….Ha en fin torsdag.
Kram Mamma C
Anneli
16 november, 2017 at 9:35 f mJa, det är en tuff period när barnen flyttar hemifrån och jag känner igen mig i allt du skriver. Men samtidigt känner man sig stolt när de fått sig egen lägenhet osv och vet att då har man gjort ett bra jobb som fått ens barn att växa upp till en vuxen och ansvarsfull person och allt vad det innebär att lämna tryggheten hemma hos mamma & pappa. Vi har dottern i huvudstaden (Täby) och sonen i norrlands huvudstad Umeå så det känns lite avsides ibland när man blir så sugen på dem. Tur att det bara tar 50 minuter i bil till sonen och till dottern går det både flyg och tåg och bilen rullar ju söderut med jämna mellanrum också… Avslutningsvis så har jag samma tur att hjärtat bultar lite extra när maken kommer hem och bara vi får vara tillsammans och göra precis som vi vill. Önskar dig en fin dag. Kram, kram. (ps jag har hittat leverantör av fotöljerna så vi ska ut och spana…)
Annelie
16 november, 2017 at 10:13 f mSom alltid skriver du så träffsäkert.
Vi bor så vi har ca 12 mil åt två olika håll till våra 2 vuxna barn.
Så härligt att kunna åka relativt snabbt när man längtar efter dem och barnbarnen.
Liten gnutta saknad efter det varit kan komma ibland, men glädjen över den fina gemenskap vi har överväger allt.
Kram Annelie
Marie-Louise
16 november, 2017 at 12:58 e mVilket underbart fint inlägg Katarina, det berör mig verkligen 😊 i mitt fall var det ju jag som "lämnade" den äldsta för flytt till annan ort…. minns hur jobbigt det var att inte träffa honom hela tiden…för att inte tala om det dåliga samvetet! Dock blev det ju bra ändå, nu har han flyttat 45 mil från mig så det var kanske bra med en mjukstart 😉 Har fortfarande en hemmavarande, men jag vet att det kommer kännas svårt den dagen även han flyger ut. Så härligt att du och HAN håller ihop och att ni har det så bra. Jag blir glad! ❤ kram
Jeanette
16 november, 2017 at 4:44 e mJa, det blev så definitivt när den siste flyttade ut, många gråtiga stunder hade jag. Men nu är allt så bra och det är härligt att se dem som vuxna med ett eget liv och boende. Vilket fint inlägg<3
Annika
16 november, 2017 at 4:46 e mÅhhh vilket vackert inlägg.
Då jag har mina döttrar spridda i tre olika världsdelar så förstår jag precis de känslor du beskriver.
Så stämningsfulla och underbara bilder.
Kram Annika
Ewa
16 november, 2017 at 5:08 e m❣️
Villa ryttarängen
16 november, 2017 at 6:00 e mNär man gått igenom allt detta som jag också har fast ännu har en kvar här hemma.. ja då sköljs man över alla känslorna som du skriver om. Jag längtar så efter mina killar som busade, bråkade och bara fanns här. Nu är det tekoppar på rummet/ friggeboden. Lugnet i stugan och bara vi två..ehh tre. Inte fy skam men jag fattar sååå vad du skriver om. Gissa om jag har bölat av saknad.
Kraaam Pia och så vill jag säga att det var ett riktigt viktigt och bra inlägg. Puss!
Anonym
16 november, 2017 at 6:16 e mInlägget är underbart, så mycket kärlek!!
Tittade in för att jag älskade namnet "vuxenbarns-mamma"
Lena - gott för själen
16 november, 2017 at 8:44 e mMen åh vilket fint inlägg. Fint att du delar dina känslor! Det är tufft när barnen flyttar. Skönt att du hittat fram till en lite mer positiv känsla!
Kram Lena
Anonym
16 november, 2017 at 8:53 e mSå fint❤ Vi har spridit ut våra 5 barn och den äldsta är snart 18 och den yngsta är 3. Så att behöva uppleva att alla försvinner ur boet på en gång det behöver vi nog aldrig uppleva. Ofta kan jag översköljas av lyckokänslor att vi har de två yngsta när helgen kommer och de större är iväg hela kvällen. Jag trivs som bäst med barnen omkring mig.
Anna
16 november, 2017 at 9:12 e mSå fint skrivet! ❤️
Barnen, det finaste vi har! Glad för din skull att du hittat en "ny" tid nu. Hoppas jag finner samma väg dit när mina tre barn en dag flyttar ut. Allt har sin tid. Men nu njuter jag så mycket jag kan, vet att tiden aldrig kommer tillbaka 💗
Milla
16 november, 2017 at 10:19 e mPassar fint att läsa detta idag, då sonen lämnat bud på en lägenhet 🙂 Har inte gått bra några ggr tidigare men nu får vi se…. och det är ju förstås lite mammaångest. Vi har en speciell länk han och jag, så mycket jobbigt vi gått igenom under åren… Han är 24, men är ju minstingen – och eftersom dottern lämnade hemmet för USA för långesedan så får han liksom axla så mycket…. Du resonerar så klokt och skriver ju om det jag tycker sällan någon säger så mycket om, tack fina Katta – och jag tänker att jag saknar mitt eget bloggande runt just sådana här saker, annars så saknar jag det inte så mycket, tyvärr – pausen fortsätter ett tag till. Kram Milla
JE
17 november, 2017 at 9:47 f mÅåå, jag känner igen det där, även om mina barn inte flyttat hemifrån. Å andra sidan bor de bara här på halvtid, så jag tror att jag gjort en del av resan ändå. Det blir väldigt tomt veckorna de inte är hemma. Men längtar mycket tillbaka till när barnen var små och BEHÖVDE mig, på ett annat sätt. Kan nästan bli avundsjuk på föräldrar med småbarn, för det är verkligen en mysig (och jobbig) tid som kräver mycket, men också gör att du är väldigt närvarande i nuet… Har lite att jobba på tror jag…. 😉 Har ännu inte kommit igenom det här att barnen blir större….
Ekenäsliv
17 november, 2017 at 10:21 f mUnderbara fantastiska du <3
Det är så fint att få ta del av dina tankar kring det här.
Jag kan ju inte säga att jag förstår, bara att jag under tiden verkligen kännt MED dig för att du är min vän.
Jag är ju inte där än och har en bit kvar, (thank god!!) men jag kommer ha dina tankar med mig då och förhoppningsvis känna ett litet lugn i det.
Nu får du ha den bästa av fredagar och en riktigt mysig datenight <3
Hälsa kärleken din!
Jag ska masa mig ner i duschen och försöka få lite ordning på mig själv, men är fortfarande skakig efter igår.
Många många kramar Annapanna
veckomagasinet Anne von Porat
18 november, 2017 at 10:05 f mså vackra bilder
Malin B
25 november, 2017 at 9:59 e mVilket fint inlägg. Vuxenbarnsmamma, ett ord jag aldrig hört men så klockrent!
Jag är en sådan och känner som du.
Läskigt närapå på ALLT i huset är som man lämnade det när man kommer hem. 😉
Sallys hus
26 november, 2017 at 9:22 f mHaha ja eller hur…å är det tillställt har man ingen att skylla på…;) Men jobbigt är det! Kraaam