Hur går det att vara vuxenbarns-mamma??

1 mars, 2018
Det var länge sen jag skrev något om det här med att vara 
vuxenbarns-mamma
 
Hur känns det egentligen så här när det snart gått ett år sedan Kajsa flyttade?
Gråter jag fortfarande?
Jamen det händer…..men inte alls så ofta…..eller i ärlighetens namn händer det rätt sällan…
Men känslorna kommer ju över en då och då….allra helst när man får sån där
sjuk abstinens och bara längtar så mycket efter sina barn så man nästan springer runt hemma
och letar efter dem precis som då de var små och man lekte kurragömma….
 
Då kan de där känslorna ta över och tårarna skvätter och man fulgrinar och tycker synd om sig själv 
för att åren gått så snabbt och barnen blivit så stora…å så grinar man för att man inte är viktigast längre…
…å sen grinar man för att man är så knäpp..
…..å då sansar man sig och grinar en skvätt över lyckan att faktiskt ha lyckats uppfostra
2 stycken starka individer som klarar sig själva och som inte alls behöver en längre…
…..för det är ju så man vill att det ska bli!
SÅKLART vill vi ju alla att våra barn ska bli lyckliga och må bra…
Jag vet inte riktigt när den där värsta värsta saknaden började suddas ut en liten smula…
Jag vet bara att nu när det bara är Mattias och jag här hemma har det liksom börjat en ny tid…
…en ny tid som känns lite som att hoppa tillbaka till tiden innan vi fick barn…
….fast den är bara ännu bättre nu…
Plötsligt saknar vi varandra så väldigt mycket mer…
Det var ju inte lika tydligt förr då man hade barn hemma i huset…
Nu blir det ju liksom mer tomt…
Plötsligt har vi ju mer tid för varandra och det är så härligt att känna att den fortfarande finns där..
Den där gnistan…det där pirret och den där längtan….
Bara med en himla massa mindre stress mot då vi var unga…
Då rörde sig ju en massa massa i huvudet…
När ska vi skaffa barn?
Kommer vi kunna få barn?
Hur många ska vi ha?
Kommer de vara friska?
Kommer de få kompisar?
Kommer vi lyckas som föräldrar?
Vart ska vi bo?
Kommer vi ha råd att bo i hus?
Ja frågorna var ju oändliga och det fanns ju inga givna svar…
Just den biten slipper man ju nu och man oroar sig ju inte alls för framtiden på samma sätt…
Vi har blivit lite coolare…lite lugnare och njuter lite mer av livet…;)
 
Men sakna mina barn…. det kommer jag göra jämt…ALLTID!!
Kram Katarina
error
fb-share-icon
fb-share-icon
vuxenbarns-mamma

No Comments

  • Reply
    Ekenäsliv
    1 mars, 2018 at 8:09 e m

    Å vännen, vad ska jag skriva…?
    Bara så fint att du skriver om det här som jag tror många grubblar över, men inte pratar om. Lotta o jag pratade om det här när vi väntade på läkaren innan op imorse och Lotta a då att mamma med hade de här känslorna när vi alla flyttat ut…
    Nu ska vi ha lite TV-kväll så jag återkommer <3
    KÄRLEK PUSS KRAM
    Anna

  • Reply
    Channal
    1 mars, 2018 at 8:10 e m

    Det bästa är när man ser att de blir bra människor. Att de är trygga och klarar sig själva. Det värmer i mammahjärtat!

    KRAM Anna

    • Reply
      Sallys hus
      4 mars, 2018 at 9:22 e m

      Ja visst är det så…man blir så stolt över dem ju… <3 kraaaam

  • Reply
    Milla
    1 mars, 2018 at 9:43 e m

    Det är så fint att du tar upp detta. Vår dotter drog ju till USA som 19åring, nyss fyllde hon 27. Vi är vana nu vid frånvaron men det har inte varit lätt, speciellt då hon inte mått så bra, fått en diagnos och ibland önskar jag att vi inte släppt iväg henne. Fast man är stolt över att hon lyckats ta en examen o klarar sig så bra. För två mån sedan flyttade vår son till egen lägenhet han köpt. Det är så tomt! Saknar hans lugn, smarthet, tacksamhet och chillande. Det där vardagliga. Samtidigt som man är så glad att allt gått så bra, trots många år av tufft mående och drabbad skolgång. Allt det där du beskriver om saknad kontra stolthet är ju det som man lever med varje dag…
    Jag typ gråter aldrig 😀 men saknar på mitt vis och så rullar dagarna på och ja, det är väl så det ska vara……. Stor Kram! **milla

    • Reply
      Sallys hus
      4 mars, 2018 at 9:21 e m

      Åå huuu…det där är min skräck…att de skulle flytta så där långt långt bort…Å det måste ha varit fruktansvärt då hon inte mådde bra….. hoppas hon mår bra nu <3 å när sista flyttar blir det verkligen så så konstigt…fast man som sagt är stolt på samma gång….;) Kraaaam

  • Reply
    Villa ryttarängen
    2 mars, 2018 at 7:28 f m

    Fint skrivet och oj vad jag känner igen det. Nu har jag ju en kvar här hemma men om jag ska vara ärlig så önskar jag att han snart ska flytta. Man ska inte bo hemma för länge tycker jag. Kall? Nej inte alls världens curlingmorsa det är jag det. Ha Ha! Kraam Pia

    • Reply
      Sallys hus
      4 mars, 2018 at 9:23 e m

      Haha nä det är väl så….men sen när de flyttar är man inte riktigt nöjd med det heller….;)Mina hade gärna fått bo hemma ett tag till..jag tyckte de flyttade tidigt…<3 kraaam

  • Reply
    Christina
    2 mars, 2018 at 5:02 e m

    Känner igen allt du skriver. Du skriver så fint om barnen. Ibland blir längtan efter dem så stor. Det är några år sen de flyttade. I början var så jobbigt samtidigt som man vet att de inte ska bo hemma hela livet. De bor många mil hemifrån båda två så det blir inte så jätte ofta som vi ses men vi ringer sms:ar ofta till varandra. Kram Christina

    • Reply
      Sallys hus
      4 mars, 2018 at 9:19 e m

      Ja precis så är det ju… å visst är det tur att vi har mobiltelefon och face book och andra sociala medier nu för tiden så man kan hålla bra kontakt även med avstånd.. <3 kraaaaam

Leave a Reply