Jag ligger platt på marken och tittar upp på trädtopparna….. Skriker tills rösten liksom dör ut…. Tårarna rinner likt en strilande kran och ögonen svullnar….
Vad var det som hände egentligen…. Hur kunde det gå så fel…. Hur kunde det bli så här…. Varför???
Livet har återigen stannat och kommer aldrig mer bli sig likt. Jag har älskat dig ända sedan jag föddes…..och jag kommer älska dig tills jag dör……
Min älskade Storebror har lämnat oss…..
Jag fortsätter min paus härifrån ett tag till… Måste samla kraft för att kunna skriva och få ur mig alla mina känslor….
Ta hand om er, livet är så otroligt skört… 💔 💔 💔 Kram Katarina
Hallå på er och 1000, 1000-Tack….. Tack för att ni är med i både med och motgång…..tack för att ni stannar kvar här trots att uppdateringen varit minst sagt svajjig ett tag…
Nu stänger vi mamma-lådan för ett tag och öppnar upp lite mer lättsamma lådor…tycker ni inte?
Hur har ni det i värmen? Jiiiiises jag har och är SÅ enormt överhopad med jobb så jag knappt hinner med. Nu börjar jag i alla fall komma i någon slags fas och livet lugnar ner sig lite…. Vi har så mycket roligt att se fram emot nu…. Förutom sommar och sol är uterummet ääääntligen snart färdigt. Elektrikern kommer nästa vecka och sedan ska vi bara få tillbaka våra möbler. På övervåningen är den lilla toan snart färdig och det har flaggats för att vår nya husbil kan tänkas dyka upp om några veckor…. Yiiiieeeeeiiiiiii……
Att äta ”lite plock” är en ständigt återkommande middag här hemma… SÅ mysigt att bara sitta och mumsa och äta länge…. Faktiskt så är det ju ett toppensätt att ta tillvara på rester om man har några…
Som här där jag skivat upp lite överbliven kyckling med en klick aioli till…. Små färskpotatisar bakade i mikron ca 8 min fick det sista ur en burk skagenröra… Små krustader brukar vi ha hemma och det känns ju alltid lyxigt att klicka i lite i dem också….. Hade en liten gnutta ädelost på tub kvar som också åkte ner i några krustader…. …en klick marmelad och skjuts in i ugnen….å så fanns det lite chark och ostar kvar från husbilsresan….. Det här kalasade vi på nationaldagen minsann….
Å så har vi då den här…….
…..alltså den här lilla sötsaken…..;O) Nästan för söt för sitt eget bästa…. -Meeeeen Sofie!!! säger vi…..
Tror ni att hon bryr sig?
Haha…nääää inte så mycket… Men faktiskt så är hon rätt duktig på att lyssna tillslut…. …eller så är vi duktigare på att stå emot de där sammetslena ögonen….
Älskade älskade hundflicka…. Tänk att livet förde dig till oss….. <3
Kraaaaaam Katarina
Jamen juuuust ja… Världens största grattiiiiiis till vääääärldens finaste dotter på 26-års dagen i dag! Första gången jag inte firar henne den 14/6….. Känner mig lycklig över att hon ändå får fira den på allra bästa sätt… Tillsammans med den fina unge mannen hon älskar <3
Man kan väl ibland se det som att livet och känslorna är som en stor byrå med en massa smålådor….
Ibland är flera lådor öppna samtidigt…ibland en i taget… Vissa lådor öppnar man mest hela tiden medans andra förblir stängda…. Vissa lådor öppnar man fullt medans andra gläntar man bara lite på…
För lite mer än en vecka sedan firade vi morsdag… Ni vet ju att jag älskar att fira allt man kan tänkas fira och jag och min syster ställde till med fika-kalas hos mamma…… …eller den där ”gamla mormor” som några av barnbarnsbarnen säger <3
När vi kom för att hämta ner mamma till parken låg hon i sin säng och personalen kom för att hjälpa henne upp…
Fast vi besöker mamma varje vecka, ibland flera gånger var det ändå som att få en käftsmäll och den där lådan som jag försökt hålla stängd öppnades på glänt…..
Hon är så galet liten och tunn…..som en sparv… Musklerna är förtvinade och det var länge sedan benen bar henne. Om jag fick gissa skulle ja tro att hon väger runt 30-35 kilo….
Det var länge sedan jag skrev om mamma och nu har jag inte riktigt förmått mig att låta fingrarna skriva ner de här orden…. ….ändå så känner jag att jag är tvungen att bara få ta mig igenom det här inlägget före något annat… Jag måste få stänga lådan igen innan jag öppnar en ny, roligare…. ….jag har raderat och börjat om flera flera gånger den senaste veckan… ….nästan liksom försökt glömma bort att jag har en blogg….
Varför skriva om det då? …kanske någon undrar…. Jamen livet är ju högt och lågt och jag vet att ni är många många som har följt min mammas alzheimer under flera år……många av er undrar säkert men vågar kanske inte fråga.
Jag väljer vad jag skriver och jag delar inte med mig av allt… …men jag ska försöka ge er en bild av hur hon är nu… Ni är säkert många som känner igen er i det här.
Mamma har ju levt med sin sjukdom i många många år och gradvis blivit sämre. När hon först blev sämre, men fortfarande var med i matchen blev det ändå bättre… Då gick hon ju från att vara den ledsna och deprimerade mamman till att bli sitt forna glada och skojfriska jag. Där höll hon sig under ganska många år.
Numera är hon rullstolsbunden och hon kan inte ta hand om sin hygien själv. Hon kan inte äta själv mer än att med nöd och näppe att lyfta ena handen till munnen för att äta en bulle eller en glass……hon äääälskar glass…;) Hon känner heller ingen hunger och är oftast ganska motsträvig till att äta. Detta är ganska vanligt då man har långt gången alzheimers. Personalen ger henne extra näringspuddingar och gör så gott de kan. Hon har svårt att fokusera blicken och tittar ofta bredvid oss… Det går inte att föra ett samtal med henne längre utan om vi berättar eller frågar något får vi bara kanske ett svar… …och om det kommer är det helt taget ur sitt sammanhang… Tex kan hon svara -Då måste du ju säga åt honom på skarpen!! Om man berättar att man ska hem och göra köttbullar….. Förvisso kan ju detta leda till skratt….men mest är det numera bara sorgligt.
Det sorgligaste av allt är att hon inte längre känner igen oss…. Hon blir glad när vi kommer…..hon är ju tack och lov oftast glad…..men hon känner inte igen oss…
Jag kan inte tycka att det här är ett värdigt liv och jag kan bara be till högre makter att jag själv och mina syskon slipper drabbas av denna ärftliga sjukdom……..
Jag stänger lådan i min byrå igen och avslutar med några mysiga bilder från vårt lilla kalas….
Har ni sett så fint…;) Min dotter med min systers näst yngsta barnbarn och min son med det yngsta… <3 <3
Jag lutar min kind mot din mamma, och viskar…. …jag älskar dig…. Stor kram Katarina
