Sallys hus

Man kan väl ibland se det som att livet och känslorna är som en stor byrå med en massa smålådor….

Ibland är flera lådor öppna samtidigt…ibland en i taget…
Vissa lådor öppnar man mest hela tiden medans andra förblir stängda….
Vissa lådor öppnar man fullt medans andra gläntar man bara lite på…

För lite mer än en vecka sedan firade vi morsdag…
Ni vet ju att jag älskar att fira allt man kan tänkas fira och jag och min syster
ställde till med fika-kalas hos mamma……
…eller den där ”gamla mormor” som några av barnbarnsbarnen säger <3

När vi kom för att hämta ner mamma till parken låg hon i sin säng
och personalen kom för att hjälpa henne upp…

Fast vi besöker mamma varje vecka, ibland flera gånger var det ändå som att få en käftsmäll
och den där lådan som jag försökt hålla stängd öppnades på glänt…..

Hon är så galet liten och tunn…..som en sparv…
Musklerna är förtvinade och det var länge sedan benen bar henne.
Om jag fick gissa skulle ja tro att hon väger runt 30-35 kilo….

Det var länge sedan jag skrev om mamma och nu har jag inte riktigt förmått mig att
låta fingrarna skriva ner de här orden….
….ändå så känner jag att jag är tvungen att bara få ta mig igenom det här inlägget före något annat…
Jag måste få stänga lådan igen innan jag öppnar en ny, roligare….
….jag har raderat och börjat om flera flera gånger den senaste veckan…
….nästan liksom försökt glömma bort att jag har en blogg….

Varför skriva om det då?
…kanske någon undrar….
Jamen livet är ju högt och lågt och jag vet att ni är många många som har följt min mammas alzheimer
under flera år……många av er undrar säkert men vågar kanske inte fråga.

Jag väljer vad jag skriver och jag delar inte med mig av allt…
…men jag ska försöka ge er en bild av hur hon är nu…
Ni är säkert många som känner igen er i det här.

Mamma har ju levt med sin sjukdom i många många år och gradvis blivit sämre.
När hon först blev sämre, men fortfarande var med i matchen blev det ändå bättre…
Då gick hon ju från att vara den ledsna och deprimerade mamman till att bli sitt forna glada och skojfriska jag.
Där höll hon sig under ganska många år.

Numera är hon rullstolsbunden och hon kan inte ta hand om sin hygien själv.
Hon kan inte äta själv mer än att med nöd och näppe att lyfta ena handen till munnen
för att äta en bulle eller en glass……hon äääälskar glass…;)
Hon känner heller ingen hunger och är oftast ganska motsträvig till att äta. Detta är ganska vanligt
då man har långt gången alzheimers. Personalen ger henne extra näringspuddingar och gör så gott de kan.
Hon har svårt att fokusera blicken och tittar ofta bredvid oss…
Det går inte att föra ett samtal med henne längre utan om vi berättar eller frågar något får vi bara kanske ett svar…
…och om det kommer är det helt taget ur sitt sammanhang…
Tex kan hon svara -Då måste du ju säga åt honom på skarpen!!
Om man berättar att man ska hem och göra köttbullar…..
Förvisso kan ju detta leda till skratt….men mest är det numera bara sorgligt.

Det sorgligaste av allt är att hon inte längre känner igen oss….
Hon blir glad när vi kommer…..hon är ju tack och lov oftast glad…..men hon känner inte igen oss…

Jag kan inte tycka att det här är ett värdigt liv och jag kan bara be till högre makter att jag själv och mina
syskon slipper drabbas av denna ärftliga sjukdom……..

Jag stänger lådan i min byrå igen och avslutar med några mysiga bilder från vårt lilla kalas….

Har ni sett så fint…;)
Min dotter med min systers näst yngsta barnbarn och min son med det yngsta… <3 <3

Jag lutar min kind mot din mamma, och viskar….
…jag älskar dig….
Stor kram Katarina