I dag är det precis ett år sedan vår älskade Sally fick somna in…..
Tårarna rinner och klumpen i halsen växer igen… Jag minns knappt den där dagen…det är bara som ett mörkt virvlande hål och vi var lamslagna när vi kom hem från veterinären den där dagen….
Fortfarande känner vi att det var helt rätt beslut att låta henne få somna där och då… Fortfarande saknar vi henne så hjärtat blöder…. Sorgen har mattats av men saknaden efter just henne är fortfarande lika stor. Hon var en speciell hundflicka och kommer för alltid ha en speciell plats i våra hjärtan.
Lilla Sofie är också en speciell liten hundflicka och hon ha en alldeles egen och lika speciell plats i våra hjärtan…..ingen av våra båda tjejer är bättre eller sämre än den andre…. De är väldigt olika till sättet och till personligheten…..men de är prick lika älskade.
Sally till vänster och Sofie till höger <3 <3
Jag önskar bara att de hade fått träffats för jag tror att de hade gillat varandra…<3
I kväll tänder vi ljus för vår älskade vovveflicka som inte finns med oss och ger en godisbit eller 2 till hon som finns här och nu… Ta hand om er alla rara och hoppas ni får en fin helg! Kraaaaaaaam Katarina
Alla bilderna i inlägget är på Sally utom det där jag skrivit att det är Sofie <3
Godmorgon! Vi ska just ner och äta hotellfrukost och sedan är det äntligen dags… Den stora dagen är äntligen här… Vi är SÅ redo….. Bilderna här i dag visar att vårt hem också är SÅ redo…;)
Medans ni tittar på bilder tänkte jag fortsätta berätta om hur vi hittade vår lilla prinsessa….
Vi börjar med lite bakgrundsfakta.
Suddig bild på Sally då hon var 8 veckor och precis kommit till oss<3
Den 2/10 2009 föds en liten Westieflicka som av oss får namnet Sally…. När Sally är 8 veckor hämtar vi hem henne… …den 27/11 på min 37-års dag….
Saknar dig min ljuvliga prinsessa <3
Som en liten parentes bara…..Den 27/5 2020 föds en liten Westieflicka som får namnet Nickie.
Matskål och vattenskål på sin givna plats <3
12kg mat så hon inte ska svälta…;)
När jag väl kommit på där efter sommaren att min värk i kroppen berodde på saknaden efter en hund började sökandet….skulle vi ha samma ras? Hane, tik? Vi var först inte så säkra på att det var just en Westie vi skulle ha… ….vi var rädda att en hund av samma ras skulle påminna oss för mycket om Sally…. Det gick så långt att vi skulle åka iväg och titta på en ursöt liten blandrasvalp… Kvällen före bröt jag ihop fullständigt och vi insåg båda två att det ju var en till Westie vi vill ha… En Westie har en stark personlighet och den ena är ju inte den andra lik, så vi insåg att bara för att den kommer att likna Sally, kommer det ju absolut inte att vara hon. Vi är SÅ förälskade i rasen och vi sitter alltid och tittar på klipp på olika Westies på instagram på kvällarna…
Såååklaaaart en leksakskorg
Morgonen efter satte jag mig och skrev ihop ett långt mail till de uppfödare jag hittade på Westiealliansens hemsida. I första hand till dem där det stod att de planerade valpkullar…. På kvällen samma dag jag skickat mitt mail…..alltså samma kväll som vi skulle ha tittat på den där blandrasvalpen…den 27/10, ringde telefonen och en fantastisk person berättade att de väntade valpar och att de hade fastnat för oss i och med mitt brev och vår historia…
Mitt hjärta höll på att svämma över och från den dagen har jag gråtit….och gråtit…och gråtit… Ömsom av saknad efter Sally och ömsom av total lycka över den här lilla lilla prinsessan….
Olika nödvändigheter…;)
Kompostgaller lite här och där
Korgen för koppel, påsar och tasshandduk redo i hallen
Nu följde en väntan….. ….skulle allting gå bra? skulle valparna klara sig? Det föds inte så många Westievalpar i Sverige per år och kullarna är i genomsnitt inte så stora. Dessutom är det så med många uppfödare att de helst bara säljer till valpköpare som bor i närheten. I Örebro finns inga uppfödare….och i Stockholm väntades inga kullar just då…. Man kan nästan aldrig ”tinga” en valp och något ”först till kvarn” existerar inte… Uppfödarna väljer helt enkelt ut dem de tror passar bäst för deras valpar….. Så vi känner oss ödmjuka och enormt tacksamma <3
Men det är nu det händer….
Bilstol och sele så hon ska åka säkert i bilen. Givetvis ska vi köpa en krocktestad sele så fort hon växt i en.
…kommer ni ihåg datumen jag rabblat upp tidigare….? Den 27/11-09 hämtade vi hem Sally….
Den 27/11 på min 50-års dag föder den ljuvliga lilla mamman Nickie 3st välskapta valpar…2 tikar och en hane… Några dagar senare ringer den fantastiska människan igen och berättar att om vi fortfarande är intresserade och allt fortsätter gå som det ska är en av prinsessorna våran…..
Alltså förstår ni den lyckan? Å visst är det lite märkligt med datumen…. ..mycket den 27:e… …och den 27/11…. det verkar ju vara en riktig lyckodag…;)
I sovrummet är vi redo
De 3 första veckorna i en valps liv är de mest kritiska och såklart oroade jag nästan ihjäl mig… ….men på nåt sätt så kände jag ändå att allt skulle gå bra…. …och ja nu är det ju dags… Nu ska vi ÄNTLIGEN få hämta hem den ljuvliga lilla luddtussen och vår familj ska bli hel igen…. JAG ska bli hel igen….. å vi delar ju födelsedag hon och jag……bara en sån sak….<3
I vardagsrummet framför brasan är vi redo för en massa bus på mattan och en massa gos i soffan
I nästa inlägg är hon här…💖 Då ska ni äntligen få veta hennes namn och se hennes galet söta ansikte…
Ha en fin söndag! Kraaaaaaam Katarina
Den ”fantastiska människan” har givetvis ett namn och egentligen är de 2 fantastiska….. ….men jag vill inte skriva ut deras namn här utan att fråga först….
Hejsan Jag tänkte jag skulle berätta om hur och varför det kunde bli så här…;) Hur det kunde bli så att vi ska bli med valp…;)
Ni som hängt med här inne länge vet ju att vår prinsessa Sally fick somna in i början av maj förra året. Ni vet ju också hur vi kämpade med hennes sjukdomar. Cushings och diabetes…. Om du vill läsa mer om det så finns alla inlägg som handlar om Sally i arkivet HÄR Tänk bara på att det är det senaste som ligger överst, så man får skrolla neråt om man vill läsa äldre inlägg.
De känslor som jag beskriver är kanske svåra att sätta sig in i om man aldrig haft en hund… ….eller något annat husdjur…men det jag pratar om är en fullvärdig familjemedlem… En personlighet som följer en i vått och torrt….. …..som är beroende av en och som älskar en helt villkorslöst…..alltid…..
När vi fick hem Sally hade vi 2 tonårsbarn hemma….. …att gå på bio eller gå ut och äta en kväll var aldrig något problem. Jag hade också en livslevande pappa och en hyfsat frisk mamma som gärna var hundvakt då vi åkte på semester.
Så flyttade barnen, mamma blev sjuk och pappa dog…. Sally hade ju också dragit på sig sina sjukdomar och med diabetesen följde ju insulinsprutor i nacken kl 07 och kl 19. Det var supernoga att hon fick i sig mat och hon behövde övervakas ganska noga. Vi varken ville eller kunde lämna bort henne så vi skaffade husbil så vi kunde komma iväg ändå. Vi blev alltså väldigt låsta och hon var med mig i princip 24 timmar om dygnet sina sista 1,5 år i livet sedan hon fick sin diabetes.
När Sally fick somna in den 5/5-22 rasade hela vår värld och jag trillade ner i något slags mörker som jag haft svårt att ta mig upp ifrån… Visst kunde jag skratta och le, göra roliga saker…men hela tiden fanns det där… …det där som gjorde så ont i kroppen…den där tomheten och den där fruktansvärda saknaden….många många gånger har jag fått kämpa med mig själv… stålsätta mig riktigt ordentligt för att inte ge vika och få fullständig panik. Många är de tillfällen då jag brutit ihop av minsta lilla och jag har inte alls kunnat styra över de känslostormar som sköljt som en orkan genom kroppen när jag minst anat det….
Redan för många år sedan hade vi bestämt att den dagen Sally inte finns med längre kommer vi nog skaffa oss en ny lite kompis….men det var ju innan allt det jobbiga…
Eftersom det blev som det blev med Sally tänkte vi vänta några år med att skaffa en ny hund. Vi ville läka såren ordentligt…ta igen lite resor vi inte kunnat göra, gå ut och äta och leva lite loppan….
Vad vi inte hade räknat med var att vi vill ju inte alls leva loppan… Vi går absolut ut och äter någon gång ibland……. ….men det kan man ju göra även fast man har en liten fyrfoting i familjen.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne… Numera både med glädje och sorg…. Men från början bara som sagt med en stor stor klump i magen och tårar som aldrig slutade rinna.
Efter sommaren 2022 började jag få en konstig värk i kroppen… Inte värk som i led/muskelvärk utan lite mer konstigt……lite mer obeskrivbart…. …lite luddigt, diffust och ja…bara konstigt… Å det var när jag läste något i en facebookgrupp jag är med i som jag förstod… Det var när en man skrev något i stil med:
Jag är inne på min 3:e westie som är helt underbar. Jag saknar de som inte finns längre varje dag. Det går aldrig att ersätta en hund med en annan men precis som med barn har hjärtat plats för fler….
Även fast jag vet det där…även fast jag vet att det är så trillade inte poletten ner förrän där och då… Det var då jag verkligen förstod vad det var som gjorde så ont i kroppen… Det var inte enbart saknaden efter Sally…. Det var saknaden efter någon…
Saknaden efter en liten trogen vän som följer mig hack i häl…. ..någon som gör en massa bus och sätter fart på oss… Någon som håller oss borta från att leva loppan…;) Någon som strösslar oss med sin vilkorslösa kärlek och någon som jag kan ösa all min kärlek över…. Den där kärleken som finns i mitt hjärta och liksom bubblar över…..som bara väntar på att få komma ut.
Jag förlikade mig där och då med att sorgen efter Sally aldrig någonsin försvinner och att hon aldrig kommer tillbaka. Jag insåg också att vi inte sviker henne på något sätt om vi tillåter oss att välkomna en ny liten familjemedlem. Sally kommer aldrig någonsin bli bortglömd och hon kommer inte ha mindre plats i våra hjärtan. Våra hjärtan har ju plats för precis hur mycket kärlek som helst.
Både jag och Mattias insåg att jag skulle inte känna mig hel igen förrän vår familj är hel igen…..så det där med att vänta några år…..det hoppar vi över.
Nu började jakten på en valp…. Men det tar vi i ett annat inlägg….nu börjar det här bli väldigt långt. Kram Katarina
Godkväll i stugorna… Hittade den här gamla galet söta bilden på en göllig julhund….
För i luciatåg brukar det ju även vara små tomtenissar med….. Har ni sett något luciatåg i dag? Jag saknar verkligen det där, då barnen var små och de hade övat in sånger och var förväntansfulla…. Vi tog någon timme ledigt från jobbet och fick vara med på mysigt firande tidigt på morgonen eller på eftermiddagen…. vi fikade och tårarna rann då man såg de söta små barnen… Vissa sjöng så det stod härliga till medans andra blev blyga och helst ville sitta i mamma o pappas knä…. Åååååå… Kajsa ville sällan vara lucia…hon ville helst vara tärna minns jag….. Rasmus ville helst inte vara med alls men gick ändå med på att ha tomteluva och stå med de andra barnen en liten stund i alla fall…;) Åååååå…..
Å det här gamla luciatåget måste jag ju visa den 13/12… Det är ju sen gammalt….;)
Kan inte se mig mätt på den här bilden… Hon är så himla söt…å minns ni…. Oftast när jag tog fram kameran för att fota kom hon insmygandes i bilden, oavsett om jag ville eller ej… Här är hon placerad där och mutad med godis för att gå med på att ha luvan på…. Haha…. Jag minns att jag fick ta på den 700gånger typ eftersom hon blixtsnabbt skakade den av sig… Tillslut fattade hon att hon fick godis om hon bara satt still en liiiiten stund…;)
Hur som….gööllig bild på min lilla luciatomte….. Kram på er! Katarina
Det här inlägget har jag påbörjat väldigt många gånger under en lång tid. Jag har skrivit och raderat, skrivit och raderat… Sparat vissa delar och börjat om säkert 100 gånger….
Hur ska man skriva ner sina allra sista dagar med någon så älskad? Tíden sedan Sally fick somna in har gått snabbt och samtidigt långsamt… Det har redan gått 6 månader sedan vår prinsessa slutade sin tid här på jorden…. Fortfarande kan jag ibland få för mig att hon snart kommer tillbaka… …fortfarande finns klumpen i magen kvar och jag gråter en skvätt nästan varje dag då jag tänker på henne… Nu har jag i alla fall äntligen lyckats väva ihop alla mina från början, osammanhängande nedskrivna stycken till någon slags historia om hur den sista tiden var…
Det är tisdag och jag märker på dig att något är galet….. Du mår dåligt och är trött sååå trött…. Jag stannar hemma från jobbet och vi sitter nästan hela dagen i soffan… Jag håller dig nära och killar dig sakta på magen….precis så där som du älskar…. Vi har ju gått igenom det här ganska många gånger nu… När man har diabetes kan man ju ha vissa dagar då man är lite låg och jag tänker att i morgon… I morgon är du nog som vanligt igen….
Klumpen i magen växer och jag tänker på orden som veterinär Mia sagt till mig för så länge sedan…. -”Du kommer känna när det är dags”…………….
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad det var…. ….men på något sätt kände jag redan den där tisdagskvällen att det här…. ….det var slutet…..
När onsdagen kom var du om möjligt ännu tröttare. ….du åt och drack som vanligt, tiggde lika mycket godis som du brukade och ville bli killad på magen precis som vanligt…. Men när vi fick bära ut dig till gräsmattan och in igen förstod jag att nu hade stunden kommit…. Din tid här hos oss var på väg att rinna ut…
Jag fick ringa det där fruktansvärda samtalet till Mia och vi fick en tid redan dagen därpå……
Dina värden hade börjat svaja sedan en tid tillbaka och kanske var det det som gjorde att du plötsligt från en dag till en annan mådde så dåligt… Tidigare då du mått illa hade du ju repat dig ganska snabbt….
Redan tidigt i din sjukdom lovade jag och din husse varandra att vi inte skulle ”ha dig kvar för vår skull” Vi lovade dig och varandra att vi skulle göra allt som stod i vår makt för att du skulle få ett så långt och bra liv som möjligt…
Å det gjorde vi verkligen….. Insulinsprutor i nacken kl 7 morgon och kväll, tillsammans med medicin mot cushings…. Noga med mattider, många måååånga urinprover, mäta med sticka och täta veterinärbesök…..
…vi skaffade en vagn så du kunde följa med oss på alla promenader även när du inte orkade gå längre… Vi skaffade husbil så du kunde få åka med oss på semester… ….vi vandrade av och an ute i trädgården de nätter som du mådde illa och ville äta gräs…
Kanske hade du kunnat få några månader till…men de skulle inte ha varit bra…. Vi vet att vi där och då tog helt rätt beslut, vi gjorde det som var absolut bäst för dig… ….varken för tidigt eller försent. Du hade inte ont någonstans…du var bara SÅ SÅ trött…. …..det var helt enkelt dags….
Den kvällen höll vi dig nära nära och vi sov oroligt den natten tätt tätt….. Det här är de allra sista bilderna hemma i soffan….
Torsdag den 5/5-2022 Den dagen kommer vi för alltid att minnas med stor stor sorg…. Morgonen hemma minns jag över huvudtaget inte… Vi satte oss i bilen under total tystnad…. Vi höll dig i våra armar för sista gången…. …och där på golvet hos veterinären… I en stor hundsäng, inbäddad i min gamla morgonrock…..och med tända ljus…. ….fick du somna in…. …det sista du gjorde var att försöka stoppa huvudet i min handväska för att sno lite godis…. ….älskade älskade lilla hundflicka… ..den paniken, ångesten, skräcken och sorgen vi kände där och då… …det är inget man önskar någon att få uppleva…. Ändå….. ….ändå skulle jag göra det igen och igen och igen för din skull… För vet du vad min älskade lilla Sally…. De här åren med dig…. De här åren med dig skulle jag inte ha velat vara utan för något i världen… …de här åren har varit några av mitt livs bästa… …och den villkorslösa kärlek som du strösslat över hela vår familj är en av de finaste gåvorna jag någonsin fått. Från djupet av mitt hjärta TACK älskade älskade lilla du!
Tiden som följde därefter är bara blank…. Vi gick som i ett vakum och satt i soffan på kvällarna och bara stirrade på tv´n utan att förstå vad vi tittade på….. …dagarna flöt ihop och det gick knappt att skilja på natt eller dag…. Det var så tomt….SÅ TOMT……
Så när vi blev nerbjudna till våra kära vänners hus i Spanien tackade vi ja, packade våra väskor och kom i väg på en fin vecka som innehöll mycket skratt, gråt och kärlek…..och var så välbehövlig…
När vi kom hem fanns den där påsen att hämta…
Den där bruna påsen med den fina asken och det sista som fanns kvar…
….askan efter vår allra käraste lilla skatt…..
Det tog lång tid för oss att stålsätta oss….att ta tag i den där asken och bestämma oss för vart hon skulle få vila….
Vi funderade hit och dit…. Vart älskade hon mest att vara….vilken var hennes favoritplats?
Så plötsligt bara….efter flera flera månader bestämde vi oss… ….den 2/10, samma dag som hon skulle ha fyllt 13 spred vi ut henne…..
…….vi strödde henne här, där hon alltid satt och tittade ner mot vägen…. bredvid hennes älskade ”skatbuske”….där hon envist jagade runt runt i hopp om att få tag på skatan som byggt bo där inne…..
….å vi strödde henne här där hon hade sin spejarplats sina första år hos oss….
….å vi strödde henne här….där hon så ofta satt och tittade på korna i hagen…..
Ja faktum är att vi strödde henne i hela trädgården och nu så här i efterhand kan jag inte riktigt förstå hur det kunde ta oss så lång tid att inse att det var ju precis så det skulle vara…. Hon älskade ju att vara ute här hemma och vi ville inte ha en ”gravplats”. Vi vill kunna tända ett ljus för henne vart som helst och vi vill kunna se på alla ”hennes” platser med skratt och glädje….
Den lilla asken eldade vi upp….kramades och grät……
Det här har varit ett långt och svårt inlägg att skriva, men nu känns det på något sätt som en befrielse att ha klarat av det…….kanske lite som ett steg i sorgeprocessen…… En liten hyllning till vår lilla skatt…. Vårt livs strössel….
Sallys liv har slutat här på jorden men i vårt minne och i våra hjärtan kommer hon alltid leva vidare…. ……..därför kommer jag nog skriva mer om henne då och då…. …men då kommer det nog mest vara glada minnen….den ljusa, tokiga och glada sidan…..
Tack för att jag fick skriva av mig… Tack för att du lyssnat…. Tack för att jag fick luta mig mot din axel en stund… Tack till dig som tog av din tid för att läsa allt det här…
Vi har haft en fantastisk dag och står på en ställplats i det vackra Kåseberga. I kväll ska vi gå upp för kullen och titta på de berömda ”Ale stenar”…..
Vi har just slagit igång grillen och ska grilla fisk som vi köpt nere i hamnen…..
Jag tycker det är så mysigt att se alla hundar som ligger och njuter i skuggan….å en och annan i solen…;) …men helt plötsligt från ingenstans blev det lite för mycket och jag fick lov att kliva in i husbilen… Tårarna rinner och jag saknar henne så GALET mycket…. Varför kan inte hundar leva lika länge som vi? Jag vill ha henne tillbaka!
…snälla hundhimlen…ge oss henne tillbaka… …i alla fall för en stund….
Det har gått 3 månader nu… …3 långa månader utan vår älskade vovveprinsessa…. vart tiden tagit vägen förstår jag inte riktigt för det gör precis lika ont fortfarande…. Jag tror fortfarande på något underligt vis att hon snart ska komma springandes och vifta på svansen för att sedan vika av när hon är nästan framme för att något grässtrå är mer intressant än att säga hej…. …älskade älskade lilla hund….
I alla fall så är hon med….
…hon älskade husbilen… …hon älskade att vi var nära nära och att hon fick vara med prick hela tiden…. Nu sitter hon här på väggen och för det mesta ler jag när jag ser henne… Mumlar för mig själv….. ”lilla gumman”…. Men just nu….det gör så förb….ont…..
Borta bra men hemma bäst, brukar man ju säga…. Å nog är det skönt att komma hem till sitt eget efter en resa….. Men den här gången kändes det minst sagt ångestladdat.
Vi började vår dag redan 03,30 på morgonen eftersom flyget från Alicante avgick redan vid 7-snåret. Vi släppte av Lejonen strax före lunch och då de skulle åka och hämta hem sin lilla Alvin fick vi bege oss till Anima för att hämta Sally för allra sista gången….i en brun papperspåse…..
Tidigare i veckan fick jag ett telefonsamtal därifrån med meddelandet om att hon nu fanns där… Så i en vackert mönstrad pappask ligger nu askan efter vår finaste lilla skatt och våra hjärtan är så trasiga….tröttheten och sömnbristen i går gjorde ju inte saken bättre.
Efter ett besök hos mamma tillsammans med mina båda systrar i går eftermiddag föll jag ihop som en trasa hemma i tv-soffan….
Den lilla pappasken står hemma i sin papperspåse och väntar på att vi ska finna kraften att göra något vackert för vår lilla lilla…..bestämma oss för vart vi vill ha henne… Vi tror vi vet, men vi måste bara bli helt säkra först <3
Hemma i köket ligger en ny fin matta som du hittar HÄR och i trädgården har det blivit lummigt och fint, men maskrosorna har som vanligt tagit över….. Som tur är känner jag en stor lust att ge mig ut i trädgården och riva tag i det…. Det får bli ogräsrensning på kvällarna den här veckan minsann.
