Hej Jag förstår att ni undrar vart jag tagit vägen….
Efter all sorg jag har tvingats gå igenom de senaste åren trodde jag nog inte att det kunde hända något mer… …..men det kunde det…. Jag är inte redo att dela med mig av vad som hänt och just nu finns varken ork eller lust att skriva här. Jag kommer fortsätta min paus på obestämd tid. Kanske skriver jag igen om 2 dagar…kanske tar det 2 år… Jag vet inte…..
Ta hand om er alla fina och tusen tusen tack för allt ert stöd, all pepp och alla kramar ni skickat….
Stor stor kraaaaaaaam Katarina
Ps. …till dig som kände dig tvungen att påpeka att det är tråkigt med pauser och att mina läsare försvinner…. …jag fattar det!!!!
I morgon har gått 2 veckor sedan du lämnade oss…. 2 veckor då jag planlöst valsat runt, hit och dit i känslostormarnas bergochdalbana…. Jag kopplar på autopiloten och gör allt det där vanliga….som man måste….
Tankarna far hit och dit…. Sorgen och paniken river och sliter i kroppen…. Så kommer de där hemska orden över mig…. Aldrig mer….
Aldrig mer…… ….får jag höra ditt allra gladaste skratt… Aldrig mer…. …..får jag höra dig spela och sjunga…. Aldrig mer…. …får jag smyga in i din trygga famn och få en sån där kram som bara du kunde ge….. Aldrig mer…. ….får jag höra dig säga….-Jag älskar dig allra käraste lillasyster…..
Jag kommer älska dig för evigt älskade storebror!
Min bror drabbades av lungfibros för några år sedan…. Sakta har lungorna liksom dött och han har sakta blivit sämre…. Under våren började sjukdomen skena lite och han blev ganska mycket sämre. Jag minns det där samtalet vi hade för ett par månader sedan… …jag gick planlöst fram och tillbaka ute på gräsmattan medans han berättade att han nu stod under utredning för lungtransplantation och att det var hans enda hopp. Jag blev livrädd…. …men han bara suckade och sa…-Det e som det e…….. Min bror var en ganska accepterande man… Han accepterade läget….oroade sig inte i onödan…. …..aldrig att han gnällde eller tyckte synd om sig själv… Han bara accepterade läget så som det var… Utan nya lungor skulle han dö…..så enkelt var det….
Han bar ständigt med sig syrgas för att kunna fungera som människa och vi skrattade och babblade på om allt han skulle kunna göra sedan…. Som att åka skidor, cykla mountainbike,vandra i fjällen och sjunga för full hals…. Allt sånt där han älskade…. Han och hans fru hade just köpt en husbil och nu ville han veta allt om hur det gick till att stå på ställplatser, tömma latrinen och varför vissa husbilar har dusch i garaget… Vi planerade att nu kunde vi ju minsann träffas lite oftare….för hur enkelt skulle det inte bli att ses en natt eller två mittemellan Örebro och Stockholm…
Så fick han lunginflammation……. Den var envis och gav inte med sig… Han blev inlagd på intensiven och i-pumpad alla mediciner man kan tänka sig…. Han fick svar på alla tester och blev godkänd för en transplantation…. …men först var han tvungen att bli frisk från lunginflammationen…. …..det blev han inte…. I 10 dagar kämpade han men sedan orkade han inte mer…. …..tidigt på morgonen den 19/6 bad han att få bli nedsövd trots att han visste att han kanske inte ens skulle överleva själva nedsövningen…. …han överlevde….
….men redan under förmiddagen blev han sämre och Mattias körde mig och mina systrar till Stockholm för att få ta avsked…… Vilken vidrig bilresa det var…. Vad säger man? Vad pratar man om?
Att kliva in i den där salen och se sin bror ligga där uppkopplad till apparater, med slangar och sladdar överallt…. 2 år tidigare hade vi ju gjort samma typ av resa, fast då var det våran pappa som låg där…. Det här var om möjligt ännu värre….
Vår fina bror… Min älskade storebror… Alltid så levande och glad… Alltid tid för alla… Alltid ett vänligt ord och en hjälpande hand…
Hans enda son satt på en stol med förtvivlan i blicken, en kropp som skakade och en röst som inte bar…. Han och hans pappa stod ju varandra så nära så nära….
Vi gick ut ur det där rummet och bara hans älskade fru stannade kvar… Med maskinens hjälp tog han sitt sista andetag… Min bror blev 55 år
Ta hand om er och passa på att göra alla de där sakerna ni drömmer om att göra…. Kram Katarina
Jag ligger platt på marken och tittar upp på trädtopparna….. Skriker tills rösten liksom dör ut…. Tårarna rinner likt en strilande kran och ögonen svullnar….
Vad var det som hände egentligen…. Hur kunde det gå så fel…. Hur kunde det bli så här…. Varför???
Livet har återigen stannat och kommer aldrig mer bli sig likt. Jag har älskat dig ända sedan jag föddes…..och jag kommer älska dig tills jag dör……
Min älskade Storebror har lämnat oss…..
Jag fortsätter min paus härifrån ett tag till… Måste samla kraft för att kunna skriva och få ur mig alla mina känslor….
Ta hand om er, livet är så otroligt skört… 💔 💔 💔 Kram Katarina
