Det var länge sen jag skrev något om det här med att vara
vuxenbarns-mamma
Hur känns det egentligen så här när det snart gått ett år sedan Kajsa flyttade?
Gråter jag fortfarande?
Jamen det händer…..men inte alls så ofta…..eller i ärlighetens namn händer det rätt sällan…
Men känslorna kommer ju över en då och då….allra helst när man får sån där
sjuk abstinens och bara längtar så mycket efter sina barn så man nästan springer runt hemma
och letar efter dem precis som då de var små och man lekte kurragömma….
Då kan de där känslorna ta över och tårarna skvätter och man fulgrinar och tycker synd om sig själv
för att åren gått så snabbt och barnen blivit så stora…å så grinar man för att man inte är viktigast längre…
…å sen grinar man för att man är så knäpp..
…..å då sansar man sig och grinar en skvätt över lyckan att faktiskt ha lyckats uppfostra
2 stycken starka individer som klarar sig själva och som inte alls behöver en längre…
…..för det är ju så man vill att det ska bli!
SÅKLART vill vi ju alla att våra barn ska bli lyckliga och må bra…
Jag vet inte riktigt när den där värsta värsta saknaden började suddas ut en liten smula…
Jag vet bara att nu när det bara är Mattias och jag här hemma har det liksom börjat en ny tid…
…en ny tid som känns lite som att hoppa tillbaka till tiden innan vi fick barn…
….fast den är bara ännu bättre nu…
Plötsligt saknar vi varandra så väldigt mycket mer…
Det var ju inte lika tydligt förr då man hade barn hemma i huset…
Nu blir det ju liksom mer tomt…
Plötsligt har vi ju mer tid för varandra och det är så härligt att känna att den fortfarande finns där..
Den där gnistan…det där pirret och den där längtan….
Bara med en himla massa mindre stress mot då vi var unga…
Då rörde sig ju en massa massa i huvudet…
När ska vi skaffa barn?
Kommer vi kunna få barn?
Hur många ska vi ha?
Kommer de vara friska?
Kommer de få kompisar?
Kommer vi lyckas som föräldrar?
Vart ska vi bo?
Kommer vi ha råd att bo i hus?
Ja frågorna var ju oändliga och det fanns ju inga givna svar…
Just den biten slipper man ju nu och man oroar sig ju inte alls för framtiden på samma sätt…
Vi har blivit lite coolare…lite lugnare och njuter lite mer av livet…;)
Men sakna mina barn…. det kommer jag göra jämt…ALLTID!!
Kram Katarina