Det var i bilen hem från mamma i går som jag plötsligt förstod….
Tårarna började plötsligt svämma över och egentligen borde jag nog ha stannat…
Det dunkade i bröstet och huvudet sprängde….
När jag kom hem kastade jag mig på telefonen och ringde den enda person jag just då ville prata med…
Hon som är klokare än en bok…
Hon som känner mig utan och innan….
Hon som lyssnar och kommer med svar…
Min dotter….
Du har ju ångest mamma!!…..sa hon….
Jag tror det har varit lite mycket för mig att hantera i år…
Först pappas snabba bortgång och allt det för med sig….Så allt med mamma….
…vi kämpar med Sally och hennes sjukdomar varje dag…
Vi tvingades ta beslutet att låta vår fina lilla katt somna in…
…jag bröt foten och blev mer eller mindre strandsatt….
Nu flera månader senare kämpar jag fortfarande med en fot som svullnar och värker….
..vår dotter mår ju inte så bra och tampas bland annat med olika svåra allergier……
….så är det en del annat som jag inte vill eller kan dela med mig av här inne…..
…som toppen på allt det här har en älskad familjemedlem just fått bröstcancer….
…och en annan har fått en obotlig lungsjukdom…
Ja 2021 har inte riktigt varit på vår sida och det känns som det räcker nu…jag klarar inte mer….
Ändå brottas jag med känslor som att…
”jag borde inte klaga”
”Det finns så många som har det 1000 gånger värre”
Jag har ju en familj som jag älskar och som älskar mig tillbaka…..
Men så tänker jag att det här är ju MITT liv…MINA känslor…
….de blir ju inte mindre starka på grund av att någon annan har det sämre….
Klumpen i halsen och magen……finns ju där…..
Jag har svårt att ta tag i saker…..och att slutföra dem…det blir ofta liksom lite kvar…
Jag skjuter upp det mesta så går att skjutas upp…
…som att ringa upp mina vänner och bestämma att ses……jag vill…men gör det bara inte…
Bara att skriva orden…jag mår inte så bra…..hjälper…
Jag mår inte dåligt som i att jag ligger i fosterställning och gråter…..
….kanske lite så som jag trodde att man ska göra om man har lite ångest och klumpar i magen…
Jag funkar faktiskt för det mesta rätt bra…
….jag kan skratta så jag nästan spricker och jag kan livsnjuta med en mugg rykande kaffe ute på verandan….
Men det är den där klumpen i magen…
Ibland bubblar det över och sköljer genom kroppen som en orkan….
…det går inte riktigt att stoppa och frågan är ju om man ska det….
Det bästa är nog att bara låta det få ta sin tid…
…jag försöker hitta verktygen att ta mig ur den här bubblan…
Så nu vet ni varför det kanske blir tyst någon gång emellanåt härinne….
Då har förmodligen klumpen tagit över och ångesten gör så att jag rastlöst bara
stirrar på tangenterna utan att förmå mig själv att skriva ett endaste ord…
Oftast så hjälper ju just skrivandet… att skriva om alldagliga saker…
….glada saker….goda saker och roliga saker..
Kärlek, familj, mys, livet, inredning och galenskaper….allt huller om buller i en salig röra…
….så kommer det fortsätta vara här inne…
…men kanske bubblar det över någon gång ibland och jag behöver skriva av mig….som nu….
Det blir som det blir helt enkelt…;)
Tack för att just du tog dig tid att lyssna……..det betyder mycket!
Kram Katarina