Mitt i vårt studentfirande…just som vi skulle utbringa den första skålen för vår student kom en kille
uppspringandes för vägen. M fann sig snabbt och försvann illa kvickt i väg med honom ner mot vägen….allt för att vår redan gråtmilda student inte skulle få veta just då….
Vår lilla kattprinsessa hade kommit som skjuten ur en kanon rakt ut på vägen då han kom….
…så så sorgligt och så så tomt….men vi är i alla fall tacksamma att det var över för henne utan att hon ens hann fatta vad som hände. Hon behövde inte lida utan hon fick komma upp till stjärnorna direkt.
Vi är också evigt tacksamma för att den djupt förtvivlade killen (M fick trösta honom länge och väl)
kom upp och sa till. Ni vet…man vill ju hellre få veta vad som hänt än att hon bara hade varit borta.
Vår keliga prinsessan Leia…
Nu ligger hon där under några stenar…insvept i en av sina rosa fleecefiltar….
Hon var mest här hemma och hon låg så ofta i det höga gräset i solen.
Självklart måste det vara där hon ska få vara nu…..
Aldrig mer kommer hon sitta där i morgonsolen och hålla mig sällskap med frukostkaffet….
Å lilla Minou då…..vår andra stackars kisse…som levt hela sitt liv tätt ihop med Leia…
Vad hon måste undra vart hennes fina vän tagit vägen…
Så så sorgligt…
Puss lilla vän….
I morse stod den här blomman med ett kort på en sten utanför vår tomt…
Alltså hur mycket tror ni jag grät då??
Att det unga paret som körde på vår prinsessa tog sig den tiden….
Så otroligt fint av dem och jag önskar så att jag hade fått träffa dem och berätta
hur tacksam jag är att de kom upp och berättade vad som hänt.
Att ge en sån omtanke till någon okänd tycker jag vittnar om så så stora hjärtan
och jag vill verkligen inte att de ska gå och må dåligt över detta.
Hon var ju en del där nere vid vägen och kommer en katt
som en kanonkula kan man faktiskt int göra något….
En fin kväll önskar jag er..
I morgon är det en glad dag här hos oss..
Kram Katarina
