16/8-89 kom han cyklande….
Visst hade vi träffats några gånger innan men det var där och då det blev vi på riktigt..
Jag minns att det var en solig dag och jag hade nervöst bytt kläder hela eftermiddagen.
Slutligen föll valet på ett par stora hängseljeans och allt hår samlat
i en tofs mitt uppe på huvudet….
Jag minns hur annorlunda jag tyckte han var….
Så vuxen på nåt sätt…
Han var ju ARTON och hade körkort…
Själv hade jag några månader kvar innan jag skulle bli 17 och jag kände mig rätt vuxen jag med…
Man var ju liksom det…om man hade en kille med körkort…;)
Vi har tagit oss igenom många stormar där i ungdomens osäkerhet…
Tänk om någon där och då hade talat om för oss att det verkligen skulle bli vi två… på riktigt…
…för resten av livet…vilken mycket mer självsäker 17-åring jag hade varit då….
Hur som så gick ju åren och vi blev en familj….
…Jag kan med stor ärlighet säga att vi faktiskt aldrig haft någon kris…
Naturligtvis går ett äktenskap upp och ner…livet är ju inte på topp jämt…
Men vi har aldrig haft någon kris i den bemärkelsen att vi någonsin tvivlat på vår kärlek.
Kärleken mellan oss har tvärtom bara blivit starkare och starkare genom åren
och det är verkligen något jag värdesätter högt och vårdar ömt.
För man får aldrig aldrig begå det stora misstaget att ta den andre för givet….
Man får aldrig sluta respektera varandra och ge sin partner lite space….
Alla behöver tid för sig själva ibland….
Man SKA lyfta varandra och man SKA se då den andre är trött och behöver vila…..
Framförallt får man aldrig aldrig sluta skratta och ha kul…
Man får aldrig sluta vara bästa vänner…
och man får aldrig sluta säga de magiska orden…
JAG ÄLSKAR DIG!
Faktum är att nu sedan båda barnen flyttat hemifrån och det bara är vi två igen…
Är det som att vi börjar återvända till det där tonårsstadiet…
Ni vet då det verkligen känns som man vill ha den andre vid sin sida prick hela tiden…
Han fattas mig liksom mycket mer nu då han inte är hemma mot förut…
Jag låter tankarna gå in på i slutet av november då jag fylde 17 år…
..då fick jag mitt första smycke av M…
En silverkedja med ett tro-hopp-kärlek hänge….
Kommer ni i håg dem?
Kanske inte direkt vad jag vill ha runt halsen i dag men vilken symbolik egentligen….
Den passar ju så bra in i vårt livs kärlekssaga…
Nu ska jag ju fylla 45 snart….jag är ingen osäker tonåring längre….
Jag har faktiskt redan börjat fundera lite på vad jag ska önska mig…
Ett smycke vore ju roligt… det är ju ett fint minne…
Jag tycker ju allra bäst om ganska enkla och stilrena smycken…
Ett armband från
Triwa (adlink)
uppfyller ju båda de önskningarna och har ju dessutom ett väldigt bra pris.
Mattias har ju en stor kärlek till klockor…har alla män det?
I alla fall brukar han jämt tjata på mig om klockor till både honom själv och till mig…
Jag som aldrig använder en…men den
här (adlink)
som också kommer från Triwa skulle jag kunna tänka mig…;)
I kväll ska vi ut och äta med våra barn…det blir mysigt det..
Kram och ha en fin dag!
Katarina
