Alltså egentligen är det ju inte klokt!
Just i dag…blir jag mamma till en 22-åring…
Hur gick det till?
Småbarnsåren bara swishade fram och tonårstiden… den ska vi inte tala om…
Jag har ju alltid sett mig själv som en småbarnsmamma…
…det är det mammaskapet jag klarade allra bäst…å jag älskade verkligen den tiden…
Jag älskade att krypa runt på alla 4 bland barbiedockor och legobitar..
Jag älskade alla stunder vi kröp i hop under en filt och läste sagor..
Jag älskade deras små händer i mina då vi gick till lekparken och jag älskade
deras stolta uppsyn då de fick hjälpa till med något viktigt som att duka eller diska.
Jag älskade deras varma kramar o pussar som aldrig ville ta slut…
För att inte tala om när deras små röster sa -Jag älskar dig mamma…
…ja då var man ju nästan färdig att bryta i hop och spricka av kärlek.
Ingen av våra barn var något ”jobbigt” barn…
22-åringen hade liiiite mer vilja och var liiite mer bestämd än sin storebror…
Hon var också mycket busigare och hittade på mycket mer tokigheter…
Hiiiiimmel vad jag älskade alla de där galenskaperna….
Min 22-åring var inte särskilt jobbig i tonåren heller…
Några enstaka gånger satt jag ensam i bilen o grät efter att ha släppt av en lite för kaxig
unge…. ni vet den där tiden då de ska verka coola inför sina kompisar….
Jag kan än i dag inte säga exakt vad det var… för det var ALDRIG några fula elaka ord…
Det var bara tonläget i kombination med att jag som sagt var mycket bättre som mamma
då livet var inbäddat i småbarnsfluff…
Det som kännetecknar min alldeles nyblivna 22-åring är nog hennes ständiga babblande…
det har följt henne genom hela livet…Hon är sällan tyst….
Så har vi hennes skratt…
Vi MÅSTE prata lite om hennes skratt…
Hon skrattar högt, mycket och ofta…å det är ett sånt där skratt ni vet som man skrattar åt
även om man inte har en susning om vad som är så roligt…
Hon kan starta en skrattfest från noll och ingenting på mindre än en minut…
Hon är den människa jag känner som är absolut bäst på att ge komplimanger…
Hon har en förmåga att se de där små små detaljerna och ge beröm för det…
Inte på ett konstlat eller krusande sätt utan bara så där helt naturligt…
Alla borde ha lite av den egenskapen för vist blir man glad då någon
berömmer ens tröja, ögon eller söta hund…
Hon har varit så sen hon var så liten att hon knappt kunde prata…
-Åååå….hiin mamma hiiin…….
Hon är otroligt ambitiös och målinriktad samtidigt som hon tar ganska lätt på tillvaron..
Allt ordnar sig liksom…hon är orädd….
Hon är rak och ärlig och vi har en väldigt nära relation hon och jag.
Det är jag otroligt tacksam och stolt över.
Jag vet att hon trivs i mitt sällskap och jag älskar varje sekund jag får ha henne i min närhet.
Hon är den vackraste jag vet!
Min lilla lilla busflicka har blivit vuxen och jag älskar numera att få vara vuxenbarnsmamma till just henne.
Hon har båda fötterna på jorden och besitter en säkerhet som jag önskar att alla gjorde.
Jag klappar mig själv på axeln och tänker……att det var VI som gav henne grymt mycket kärlek
och en stabil grund så att hon själv har kunnat utvecklats till den person hon vill vara.
Alla borde få ha en Kajsa i sina liv…. <3
Stort stort grattis min lilla Busflicka jag älskar dig!
… å om du har vägarna förbi Panduro i Marieberg här i Örebro i dag
så måste du gå in och säga GRATTIS KAJSA…
för hon jobbar där i dag mellan 12,30-20,00 …;)
Kram och ha en alldeles lycklig fredag ni också!
Katarina
