Jösses vad dagarna springer på… Det går i ett rasande tempo och man hinner ingenting…känner ni igen er?
Vi laddar för en liten kombinerad semester/jobbresa nu snart och det ska bli SÅ härligt…. Ni som följer @sallyshusbil vet ju redan det…..å ni vet också att vi numera har en ny husbil. Äntligen kom den….flera månader för sent kom den nya fina som vi beställde på Elmia för ett år sedan.
Den har samma planlösning som får förra men är lite lite större och rymligare. Ljusare och har en massa extra som den förra inte hade… Bla, ett helt annat värmesystem, större vattentank, automatväxel mm… Nu ska vi åka både långt bort och nära…..och framförallt ska vi åka även på vintern….;)
Å ser ni…. Sally är med…. Såååklaaaaart att Sally måste vara med i @sallyshusbil……;)
Men Sofie då?
Jamen hon är ju såklart också med…..;) Mest hänger hon här i soffan…..eller så röjer hon runt på golvet och gömmer sina ben lite här och där…… haha…..lilla sötgumman.
Vi är redo… …vi är redo för att upptäcka en massa nya spännande platser… …redo för att fånga stunder av lycka och tacksamhet lite här och där…. Vi bestämde oss för att inte låta drömmarna vänta tills vi blir pensionärer…. ….för tänk om vi inte blir det….. …vi ska bli bättre på att ta vara på livet!
Vi har plockat fram passen och googlat på färjepriser….. Snart bär det av….en dröm ska gå i uppfyllelse!
Pjuuuuh…har ni landat i fredagssoffan? Jag har haft en hektisk dag där det varit, frukost med Almi-gänget, jobb, hämtning vid tåget av en man som skulle hämta vår husbil, handling, ett evigt strykande av kläder inför morgondagens loppis, inköp av klädstänger, fix i loppislokalen och tjaaa…lite mer strykning av kläder……..
Meningen var att Kajsa skulle komma med tåg och vara med i morgon… Men hon har varit sjuk i över en vecka nu och inte alls frisk än så jag får stryka hennes kläder också…. Jag får helt enkelt flytta upp strykbrädan till tv-soffan…;)
När vi ändå fredagsmyser kan vi ju kika lite mer på myset i uterummet…
Saneringen efter branden är en story i sig som vi kan ta en annan gång, men som sagt så börjar det så sakteliga arta sig där ute….
Tänk att man alltid behöver nya kuddar….;) Den här är från Hemtex.
Solrosor och vindruvor….. Älsk på både och…..
Så måste ni ju se den här…. Nya lilla fåtöljen….i teak och rotting från plantagen… …och oooups en ny kudde till……också från Hemtex…..därifrån är förresten mattan också…. Den får vi ha stenkoll på för Sofie gillar att smaska på trådarna som sticker upp….
Meeeen… nu mååååste vi kika på golvet!
Vi är galet nöjda!
Det här golvet är faktiskt linolium…..inte en hel matta utan det är lagt stav för stav som en riktig fiskbensparkett… Men linolium är ju väääldigt slitstarkt och faktiskt väl lämpat för just uterum. Mjukt och lent att gå på och det går inte att ana att det inte är trä…
Å johoodå…Såklart hon är kvar…haha… Hon låg där och följde mig med blicken när jag skuttade hit och dit med kameran….
Nähä….stryka lite till var det… I morgon är det stor Loppis i källaren på Vågen här i Örebro kl 11-15 är ni varmt välkomna att fynda…;)
Alltså från djupet av mitt hjärta….TACK!! Vilken kärleksvåg och energiboost… TACK!
Ni är många som frågar om och vill se Sofie… …så jag tänkte att en liten uppdatering kunde vara på sin plats.
Precis som Sally var så är Sofie min ständiga följeslagare…. …min skugga….fast en väldigt hoppig och skuttig skugga…haha…
Precis som Sally gjorde så hoppar hon in och lägger sig i bild……;) Sally var väldigt mycket bättre på att ”puffa kuddar” och lämnade ingen kuddhög orörd….
Sofie tycker kuddar är bra till att gräva ner sina ben under…. Haha….tänk er att hon först krafsat med tassen….lägger dit benet….sedan börjar puffandet med nosen i likadana rörelser som om hon skulle grävt ner det ute i jorden…… Hon är för söt…..
Hon har precis blivit 9 månader och vi håller på och försöker ensamträna henne lite… Det går sådär….delvis pågrund av att jag ogärna lämnar henne ifrån mig över huvudtaget… (galet jag veeeeeet) …men också för att hon likt en varg ylar om jag så bara går upp för trappen….haha… (ja vi nonchalerar det och kommer inte ner igen förens hon är tyst) Sedan försööööker vi hålla oss från att följa med i henens totala glädjedans då vi kommer ner igen… Men det är ju SÅÅÅÅÅ göööööölligt så det är ju svårt att låta bli..
Hon är otroligt social och en väldigt rolig hund…. …hon älskar både människor och andra hundar…..får hon syn på en bebis blir hon som galen och släpper allt annat……vill bara fram och nosa och gosa….. Hon ligger helst och sover under soffor och bord… …och på kvällarna kryper hon in under badrumsskåpet….. ;o) Hon är bland det bästa som hänt oss och hon är vårt lilla lyckopiller…. Hon har tagit oss med storm och jag är så lycklig att just hon blev vår. Tänk va….tänk att det kunde bli så bra!
Självklart bär vi med oss saknaden efter Sally varje dag och Sofie har inte ersatt henne… Sofie är inte bättre och inte sämre… Hon är sin egen…..lika älskad….ger oss lika mycket glädje…. Framförallt är hon här nu….;)
Här i uterummet har vi efter en lång och seg sanering äntligen börjat komma iordning och vi försöker njuta här ute så ofta det går nu innan det blir dags att stänga igen för vintern.
Jag är helt säker på att Sofie skulle ha älskat Sally….. …jag är däremot inte fullt lika säker på att Sally skulle ha älskat Sofie…..;)
Vad ska man skriva efter ett så här långt uppehåll? Hur ska man börja? Jag vet faktiskt inte så jag tror att jag bara skriver…. ….en massa ord och tankar i ett enda virrvarr….
När min bror dog så föll jag ner i nått slags avgrundshål…. …som ett hål som bara snurrar…. I den vevan hade jag börjat jobba mycket mer och jag liksom flydde undan mina känslor genom att jobba och jobba… Sommaren har sedan rullat på i en enda spiral av jobb, semester, tårar, ångest, tankar över livet, skratt, familj och alldeles för lite sömn….
Det har hänt så mycket de senaste åren som gör att jag verkligen på riktigt har börjat ifrågasätta saker som jag aldrig tänkt så noga på tidigare…..livet har ju bara harvat på ni vet… …..jag har funderat mycket på vad som är viktigt för mig…. Hur jag vill leva och vad jag vill göra med det jag har kvar av mitt liv….
Jag tror att jag bestämde mig i somras för att sluta blogga… Det kändes som jag var färdig här….att någon annan får ta vid… Det kändes som jag inte har mer att ge nu….kände mig som en urvriden trasa på många olika sätt…
Meeeeen… Nu har ni blivit väldigt många som på olika sätt kontaktat mig och uttryckt er saknad efter mina inlägg…. Hur fantastiska är ni inte? Några av er har skrivit att ni kikar in varje dag och hoppas att jag ska ha skrivit….. VARJE DAG!!! Jag blir mållös och varm i hjärtat…. Vem är jag om jag bara struntar i det?
Sakta sakta har det där negativa börjat ändras igen och känslorna börjar snurra tillbaka till den tiden då bloggen var det absolut roligaste jag visste….det som gav mig störst avkoppling och mest energi….. tänk om det kan bli så igen….i alla fall en liten smula….;o)
Jag har ju bara tänkt på mig själv och inte alls på att ni verkar vara en hel del där ute som faktiskt gillar att läsa allt mitt trams….;) Det känns fint tycker jag… …det fyller mitt hjärta och jag känner mig lite omfamnad av er.
Så nu tror jag att jag tar ny fart och skuttar rätt in i blogglivet igen…. ….jag tänker mig att det nog blir som förut fast ändå inte…
De senaste åren har jag lagt alldeles för mycket tankekraft på att skriva varierat men med mest inredning…. Det har många gånger kvävt mig lite då man ju faktisk periodvis inte har så mycket inspirerande att visa upp…
Nu tänker jag ta fasta på vad min älskade man sa häromkvällen… -Jag tror inte du ska tänka så mycket…du ska ju skriva det DU vill skriva om…. …inte vad andra vill läsa….
Så sant ju…. Det kommer säkerligen komma inlägg eller kanske till och med perioder av inlägg som inte alla gillar att läsa men då får man väl helt enkelt pausa Sallys hus tänker jag… För fortsättningsvis tänker jag skriva om det som upptar mitt liv för stunden oavsett om det blir 10 inlägg på rad om alla äpplen som äntligen kommer på vårt träd där ute i trädgården… ….eller om det blir reseinlägg 2 veckor i sträck…
För det är ju när jag överanalyserar och försöker skriva det jag TROR att ni vill läsa som jag tappar sugen….
Hur som… TUSEN TACK alla rara… Tack för alla fina hälsningar i mitt förra inlägg som jag inte orkat svara på…..de betyder massor! TUSEN TACK alla ni som hört av er på olika sätt… …utan er hade jag nog faktiskt lagt ner…..
I morgon har gått 2 veckor sedan du lämnade oss…. 2 veckor då jag planlöst valsat runt, hit och dit i känslostormarnas bergochdalbana…. Jag kopplar på autopiloten och gör allt det där vanliga….som man måste….
Tankarna far hit och dit…. Sorgen och paniken river och sliter i kroppen…. Så kommer de där hemska orden över mig…. Aldrig mer….
Aldrig mer…… ….får jag höra ditt allra gladaste skratt… Aldrig mer…. …..får jag höra dig spela och sjunga…. Aldrig mer…. …får jag smyga in i din trygga famn och få en sån där kram som bara du kunde ge….. Aldrig mer…. ….får jag höra dig säga….-Jag älskar dig allra käraste lillasyster…..
Jag kommer älska dig för evigt älskade storebror!
Min bror drabbades av lungfibros för några år sedan…. Sakta har lungorna liksom dött och han har sakta blivit sämre…. Under våren började sjukdomen skena lite och han blev ganska mycket sämre. Jag minns det där samtalet vi hade för ett par månader sedan… …jag gick planlöst fram och tillbaka ute på gräsmattan medans han berättade att han nu stod under utredning för lungtransplantation och att det var hans enda hopp. Jag blev livrädd…. …men han bara suckade och sa…-Det e som det e…….. Min bror var en ganska accepterande man… Han accepterade läget….oroade sig inte i onödan…. …..aldrig att han gnällde eller tyckte synd om sig själv… Han bara accepterade läget så som det var… Utan nya lungor skulle han dö…..så enkelt var det….
Han bar ständigt med sig syrgas för att kunna fungera som människa och vi skrattade och babblade på om allt han skulle kunna göra sedan…. Som att åka skidor, cykla mountainbike,vandra i fjällen och sjunga för full hals…. Allt sånt där han älskade…. Han och hans fru hade just köpt en husbil och nu ville han veta allt om hur det gick till att stå på ställplatser, tömma latrinen och varför vissa husbilar har dusch i garaget… Vi planerade att nu kunde vi ju minsann träffas lite oftare….för hur enkelt skulle det inte bli att ses en natt eller två mittemellan Örebro och Stockholm…
Så fick han lunginflammation……. Den var envis och gav inte med sig… Han blev inlagd på intensiven och i-pumpad alla mediciner man kan tänka sig…. Han fick svar på alla tester och blev godkänd för en transplantation…. …men först var han tvungen att bli frisk från lunginflammationen…. …..det blev han inte…. I 10 dagar kämpade han men sedan orkade han inte mer…. …..tidigt på morgonen den 19/6 bad han att få bli nedsövd trots att han visste att han kanske inte ens skulle överleva själva nedsövningen…. …han överlevde….
….men redan under förmiddagen blev han sämre och Mattias körde mig och mina systrar till Stockholm för att få ta avsked…… Vilken vidrig bilresa det var…. Vad säger man? Vad pratar man om?
Att kliva in i den där salen och se sin bror ligga där uppkopplad till apparater, med slangar och sladdar överallt…. 2 år tidigare hade vi ju gjort samma typ av resa, fast då var det våran pappa som låg där…. Det här var om möjligt ännu värre….
Vår fina bror… Min älskade storebror… Alltid så levande och glad… Alltid tid för alla… Alltid ett vänligt ord och en hjälpande hand…
Hans enda son satt på en stol med förtvivlan i blicken, en kropp som skakade och en röst som inte bar…. Han och hans pappa stod ju varandra så nära så nära….
Vi gick ut ur det där rummet och bara hans älskade fru stannade kvar… Med maskinens hjälp tog han sitt sista andetag… Min bror blev 55 år
Ta hand om er och passa på att göra alla de där sakerna ni drömmer om att göra…. Kram Katarina
Jag ligger platt på marken och tittar upp på trädtopparna….. Skriker tills rösten liksom dör ut…. Tårarna rinner likt en strilande kran och ögonen svullnar….
Vad var det som hände egentligen…. Hur kunde det gå så fel…. Hur kunde det bli så här…. Varför???
Livet har återigen stannat och kommer aldrig mer bli sig likt. Jag har älskat dig ända sedan jag föddes…..och jag kommer älska dig tills jag dör……
Min älskade Storebror har lämnat oss…..
Jag fortsätter min paus härifrån ett tag till… Måste samla kraft för att kunna skriva och få ur mig alla mina känslor….
Ta hand om er, livet är så otroligt skört… 💔 💔 💔 Kram Katarina
Hallå på er och 1000, 1000-Tack….. Tack för att ni är med i både med och motgång…..tack för att ni stannar kvar här trots att uppdateringen varit minst sagt svajjig ett tag…
Nu stänger vi mamma-lådan för ett tag och öppnar upp lite mer lättsamma lådor…tycker ni inte?
Hur har ni det i värmen? Jiiiiises jag har och är SÅ enormt överhopad med jobb så jag knappt hinner med. Nu börjar jag i alla fall komma i någon slags fas och livet lugnar ner sig lite…. Vi har så mycket roligt att se fram emot nu…. Förutom sommar och sol är uterummet ääääntligen snart färdigt. Elektrikern kommer nästa vecka och sedan ska vi bara få tillbaka våra möbler. På övervåningen är den lilla toan snart färdig och det har flaggats för att vår nya husbil kan tänkas dyka upp om några veckor…. Yiiiieeeeeiiiiiii……
Att äta ”lite plock” är en ständigt återkommande middag här hemma… SÅ mysigt att bara sitta och mumsa och äta länge…. Faktiskt så är det ju ett toppensätt att ta tillvara på rester om man har några…
Som här där jag skivat upp lite överbliven kyckling med en klick aioli till…. Små färskpotatisar bakade i mikron ca 8 min fick det sista ur en burk skagenröra… Små krustader brukar vi ha hemma och det känns ju alltid lyxigt att klicka i lite i dem också….. Hade en liten gnutta ädelost på tub kvar som också åkte ner i några krustader…. …en klick marmelad och skjuts in i ugnen….å så fanns det lite chark och ostar kvar från husbilsresan….. Det här kalasade vi på nationaldagen minsann….
Å så har vi då den här…….
…..alltså den här lilla sötsaken…..;O) Nästan för söt för sitt eget bästa…. -Meeeeen Sofie!!! säger vi…..
Tror ni att hon bryr sig?
Haha…nääää inte så mycket… Men faktiskt så är hon rätt duktig på att lyssna tillslut…. …eller så är vi duktigare på att stå emot de där sammetslena ögonen….
Älskade älskade hundflicka…. Tänk att livet förde dig till oss….. <3
Kraaaaaam Katarina
Jamen juuuust ja… Världens största grattiiiiiis till vääääärldens finaste dotter på 26-års dagen i dag! Första gången jag inte firar henne den 14/6….. Känner mig lycklig över att hon ändå får fira den på allra bästa sätt… Tillsammans med den fina unge mannen hon älskar <3
Man kan väl ibland se det som att livet och känslorna är som en stor byrå med en massa smålådor….
Ibland är flera lådor öppna samtidigt…ibland en i taget… Vissa lådor öppnar man mest hela tiden medans andra förblir stängda…. Vissa lådor öppnar man fullt medans andra gläntar man bara lite på…
För lite mer än en vecka sedan firade vi morsdag… Ni vet ju att jag älskar att fira allt man kan tänkas fira och jag och min syster ställde till med fika-kalas hos mamma…… …eller den där ”gamla mormor” som några av barnbarnsbarnen säger <3
När vi kom för att hämta ner mamma till parken låg hon i sin säng och personalen kom för att hjälpa henne upp…
Fast vi besöker mamma varje vecka, ibland flera gånger var det ändå som att få en käftsmäll och den där lådan som jag försökt hålla stängd öppnades på glänt…..
Hon är så galet liten och tunn…..som en sparv… Musklerna är förtvinade och det var länge sedan benen bar henne. Om jag fick gissa skulle ja tro att hon väger runt 30-35 kilo….
Det var länge sedan jag skrev om mamma och nu har jag inte riktigt förmått mig att låta fingrarna skriva ner de här orden…. ….ändå så känner jag att jag är tvungen att bara få ta mig igenom det här inlägget före något annat… Jag måste få stänga lådan igen innan jag öppnar en ny, roligare…. ….jag har raderat och börjat om flera flera gånger den senaste veckan… ….nästan liksom försökt glömma bort att jag har en blogg….
Varför skriva om det då? …kanske någon undrar…. Jamen livet är ju högt och lågt och jag vet att ni är många många som har följt min mammas alzheimer under flera år……många av er undrar säkert men vågar kanske inte fråga.
Jag väljer vad jag skriver och jag delar inte med mig av allt… …men jag ska försöka ge er en bild av hur hon är nu… Ni är säkert många som känner igen er i det här.
Mamma har ju levt med sin sjukdom i många många år och gradvis blivit sämre. När hon först blev sämre, men fortfarande var med i matchen blev det ändå bättre… Då gick hon ju från att vara den ledsna och deprimerade mamman till att bli sitt forna glada och skojfriska jag. Där höll hon sig under ganska många år.
Numera är hon rullstolsbunden och hon kan inte ta hand om sin hygien själv. Hon kan inte äta själv mer än att med nöd och näppe att lyfta ena handen till munnen för att äta en bulle eller en glass……hon äääälskar glass…;) Hon känner heller ingen hunger och är oftast ganska motsträvig till att äta. Detta är ganska vanligt då man har långt gången alzheimers. Personalen ger henne extra näringspuddingar och gör så gott de kan. Hon har svårt att fokusera blicken och tittar ofta bredvid oss… Det går inte att föra ett samtal med henne längre utan om vi berättar eller frågar något får vi bara kanske ett svar… …och om det kommer är det helt taget ur sitt sammanhang… Tex kan hon svara -Då måste du ju säga åt honom på skarpen!! Om man berättar att man ska hem och göra köttbullar….. Förvisso kan ju detta leda till skratt….men mest är det numera bara sorgligt.
Det sorgligaste av allt är att hon inte längre känner igen oss…. Hon blir glad när vi kommer…..hon är ju tack och lov oftast glad…..men hon känner inte igen oss…
Jag kan inte tycka att det här är ett värdigt liv och jag kan bara be till högre makter att jag själv och mina syskon slipper drabbas av denna ärftliga sjukdom……..
Jag stänger lådan i min byrå igen och avslutar med några mysiga bilder från vårt lilla kalas….
Har ni sett så fint…;) Min dotter med min systers näst yngsta barnbarn och min son med det yngsta… <3 <3
Jag lutar min kind mot din mamma, och viskar…. …jag älskar dig…. Stor kram Katarina
