Hallå där… Jisses vad veckan sprungit på….redan onsdag. Hoppas ni hade en fin helg…. …själv hade jag fullt upp…fullt upp av vänner….
En väldigt härlig helg alltså….;)
I fredags kom hon äntligen…. Älskade AnnaPanna… @annawahlstam på instagram, och hennes fina man… Anna poddar HÄR SOM vi har längtat…. SÅ mysigt att äntligen få ses igen.
Då de stuvat in sina saker och installerat sig i gästrummet packade vi in lilla Sofie och oss i en bil och åkte till andra sidan stan…..hem till männsiko-sofi….;) @sofishusdrommar på instagram och hennes familj. Lille Nils hade ju väntat så han höll på att gå upp i atomer… Å sedan när han väl fick busa med Sofie var han mest rädd…..haha…. Ni vet lite sådär skräckblandad förtjusning… Tror han mest gillade att sitta uppflugen i soffan och titta på medans Sofie rasade runt med en petflaska…;)
Morgonen efter åt vi mysig långfrukost och sedan bestämde vi oss för att vi var tvungna att ge oss ut i det fantastiska vädret….
Naturens hus och promenad fram och tillbaka till Hjälmarens strand…. Å sen…….
Alltså hur mysigt? Årets första utomhuslunch, vindstilla, näsan mot solen, ett glas vitt och härliga vänner…. …å så en göllig vovve på det…..
…ooooj vad vi blev fulltankade på vänskapsboost den här helgen… SÅ underbart att få träffas, prata ikapp och kramas…. Skratta åt ytligheter och gråta åt livets orättvisor…
Anna som just går igenom sin 3:e cancerbehandling får i alla fall mig att bli påmind om hur viktigt det är att ta vara på livet….leva här och nu, njuta och må så bra som man bara kan.
Jag ska ta tag i min träning och min kost……..utan att för den skull äta ”gräs” Haha…..internskämt, eftersom Anna äter alger och en massa konstiga fröer och blad….. …hon sitter på mycket kunskap den kvinnan när det kommer till att koka egna ”häxbryggder” som kroppen mår bra av…
Så glad att jag får ha alla dessa fina kvinnor i mitt liv…..ja o deras män också förstås….;)
Hejsan Jag tänkte jag skulle berätta om hur och varför det kunde bli så här…;) Hur det kunde bli så att vi ska bli med valp…;)
Ni som hängt med här inne länge vet ju att vår prinsessa Sally fick somna in i början av maj förra året. Ni vet ju också hur vi kämpade med hennes sjukdomar. Cushings och diabetes…. Om du vill läsa mer om det så finns alla inlägg som handlar om Sally i arkivet HÄR Tänk bara på att det är det senaste som ligger överst, så man får skrolla neråt om man vill läsa äldre inlägg.
De känslor som jag beskriver är kanske svåra att sätta sig in i om man aldrig haft en hund… ….eller något annat husdjur…men det jag pratar om är en fullvärdig familjemedlem… En personlighet som följer en i vått och torrt….. …..som är beroende av en och som älskar en helt villkorslöst…..alltid…..
När vi fick hem Sally hade vi 2 tonårsbarn hemma….. …att gå på bio eller gå ut och äta en kväll var aldrig något problem. Jag hade också en livslevande pappa och en hyfsat frisk mamma som gärna var hundvakt då vi åkte på semester.
Så flyttade barnen, mamma blev sjuk och pappa dog…. Sally hade ju också dragit på sig sina sjukdomar och med diabetesen följde ju insulinsprutor i nacken kl 07 och kl 19. Det var supernoga att hon fick i sig mat och hon behövde övervakas ganska noga. Vi varken ville eller kunde lämna bort henne så vi skaffade husbil så vi kunde komma iväg ändå. Vi blev alltså väldigt låsta och hon var med mig i princip 24 timmar om dygnet sina sista 1,5 år i livet sedan hon fick sin diabetes.
När Sally fick somna in den 5/5-22 rasade hela vår värld och jag trillade ner i något slags mörker som jag haft svårt att ta mig upp ifrån… Visst kunde jag skratta och le, göra roliga saker…men hela tiden fanns det där… …det där som gjorde så ont i kroppen…den där tomheten och den där fruktansvärda saknaden….många många gånger har jag fått kämpa med mig själv… stålsätta mig riktigt ordentligt för att inte ge vika och få fullständig panik. Många är de tillfällen då jag brutit ihop av minsta lilla och jag har inte alls kunnat styra över de känslostormar som sköljt som en orkan genom kroppen när jag minst anat det….
Redan för många år sedan hade vi bestämt att den dagen Sally inte finns med längre kommer vi nog skaffa oss en ny lite kompis….men det var ju innan allt det jobbiga…
Eftersom det blev som det blev med Sally tänkte vi vänta några år med att skaffa en ny hund. Vi ville läka såren ordentligt…ta igen lite resor vi inte kunnat göra, gå ut och äta och leva lite loppan….
Vad vi inte hade räknat med var att vi vill ju inte alls leva loppan… Vi går absolut ut och äter någon gång ibland……. ….men det kan man ju göra även fast man har en liten fyrfoting i familjen.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne… Numera både med glädje och sorg…. Men från början bara som sagt med en stor stor klump i magen och tårar som aldrig slutade rinna.
Efter sommaren 2022 började jag få en konstig värk i kroppen… Inte värk som i led/muskelvärk utan lite mer konstigt……lite mer obeskrivbart…. …lite luddigt, diffust och ja…bara konstigt… Å det var när jag läste något i en facebookgrupp jag är med i som jag förstod… Det var när en man skrev något i stil med:
Jag är inne på min 3:e westie som är helt underbar. Jag saknar de som inte finns längre varje dag. Det går aldrig att ersätta en hund med en annan men precis som med barn har hjärtat plats för fler….
Även fast jag vet det där…även fast jag vet att det är så trillade inte poletten ner förrän där och då… Det var då jag verkligen förstod vad det var som gjorde så ont i kroppen… Det var inte enbart saknaden efter Sally…. Det var saknaden efter någon…
Saknaden efter en liten trogen vän som följer mig hack i häl…. ..någon som gör en massa bus och sätter fart på oss… Någon som håller oss borta från att leva loppan…;) Någon som strösslar oss med sin vilkorslösa kärlek och någon som jag kan ösa all min kärlek över…. Den där kärleken som finns i mitt hjärta och liksom bubblar över…..som bara väntar på att få komma ut.
Jag förlikade mig där och då med att sorgen efter Sally aldrig någonsin försvinner och att hon aldrig kommer tillbaka. Jag insåg också att vi inte sviker henne på något sätt om vi tillåter oss att välkomna en ny liten familjemedlem. Sally kommer aldrig någonsin bli bortglömd och hon kommer inte ha mindre plats i våra hjärtan. Våra hjärtan har ju plats för precis hur mycket kärlek som helst.
Både jag och Mattias insåg att jag skulle inte känna mig hel igen förrän vår familj är hel igen…..så det där med att vänta några år…..det hoppar vi över.
Nu började jakten på en valp…. Men det tar vi i ett annat inlägg….nu börjar det här bli väldigt långt. Kram Katarina
Hallå där och hoppas ni haft en mysig helg! Vår helg har innehållit både mysmiddag på restaurang, serietittande i soffan (just nu håller vi på och bränner av hela Johan Falk-serien, himmel vad man har glömt vad som händer), sen lunch/tidig middag hos M´s föräldrar och i dag har Mattias snickrat inne på lilla toan och jag har ägnat mig åt att få ut alla jullådorna på vinden, tvättat och pysslat med lite allt möjligt…..
Kanelknäcke med ost och cola zero som lite energitillskott är toppen när man fixar och grejar…;)
Det som måste vara absolut viktigast i min framfart den här helgen….är nog ändå att jag städat och rensat i skåpen inne i tvättstugan…….hahahaaaaa……. Vad är det med mig då det vankas festligheter, gäster…eller hundvalpar…. Plötsligt är det just tvättstugan som blir prio ett…;)
Likt en gravid som ”boar” har jag börjat valpstäda… Plötsligt känns det superviktigt att huset är tipptopp då lillsmulan flyttar in…. hahaha… Jag hör ju själv hur knäpp jag är…. Men vem vet…en hundvalp kanske tycker det är supernoga med det där att det ska vara ordning och reda bland blomvaser, städprylar och tvättmedel….. ;o) Kram Katarina
Hej mina fina läsare! Jag är så glad att ni är med mig i allt… …gränsen mellan glädje och sorg är ju hårfin och för de allra flesta av oss blir ju livet en mix av både och….
Tiden läker alla sår finns det något som heter… …det stämmer inte alls… Inte när det kommer till den sorg och saknad man känner då någon dör. Däremot så lär man sig att leva med det och tillslut så är det som att det goda vinner över det onda…. De fina glada minnena tar över……. …sorgen och saknaden finns där i bakgrunden hela tiden men det fina tar liksom över…….
Jag känner mig så otroligt rörd och tacksam för alla så otroligt fina hälsningar jag/vi fått här, på fb och på båda mina instagramkonton (@sallyshus och @sallyshusbil) Det är SÅ roligt att ni också är glada och att ni tycker det ska bli roligt att få följa vår lilla valp…..för sååååklaaaaart kommer det bli måååånga valpbilder här inne framöver…. Såååklaaaaart….
Självklart ska jag fortsätta visa soffor, kuddar, krukor, klänningar, mat och annat trams….. Men ni vet…..det kommer säkert smyga sig in en tass eller 2 även i de bilderna….;)
Den här lilla valpen upptar större delen av min tankeverksamhet just nu och jag anstränger mig då jag träffar nära och kära för att prata om andra saker….. haha….. Jiiiises….jag hade glömt att det känns så här…..;) <3 Kraaaaaam Katarina
Hallå där…. Har ni sett?? Plötsligt händer det liksom…. Gardinerna till uterummet är ääääntligen uppfållade och ska få komma på plats nu lagom tills det är alldeles för kallt att sitta där…;) Meeeeen eftersom uterummet ska värmas upp för en kväll snart och förvandlas till festlokal så känns gardiner som den viktigaste detaljen….. 😜🤣
Nej men visst är det väl så att man ofta får en väldans fart att slutföra saker då man ska ha fest eller så….som ni kanske minns så brukar ju jag ha en tendens att storstäda på ställen där gästerna ändå inte ska vara….som i tvättstugan eller i garderoberna….haha… hur som…så tänker jag rida på vågen så länge min ”boa-lust” håller i sig.
Mattias håller på på övervåningen…med den lilla toan där. Den kommer ju absolut inte bli färdig innan festen… …men den kommer ju behövas även efter…;) Vi kan ju kika lite hur där ser ut nu…
Där ni ser vattenpasset till höger har det en gång varit ett dörrhål så det lilla ”intjacket” tänkte vi utnytja för att kunna ha ett normalstort handfat. Rakt fram kommer en vägghängd toa och hyllan rakt fram och till höger bygger vi för.
Vi har hittat och beställt ett jättefint kakel och klinker och köpt en cool spegel.
Japp…sååå…nu till det här med (ålderns) farligheter…
Kan egentligen inte fatta att jag visar den här fruktansvärda bilden på mig själv… ….hahaha…men det är faktiskt ganska komiskt….
I gårkväll var vi på min systersons 26-års partaj, kom hem rätt sent…. Nu vill jag poängtera att det var jag som körde så alltså var jag spiknykter…
Nu händer följande…. M och jag borstar tänderna, lägger oss och småpratar lite så där som man gör…. Han somnar ganska snabbt och jag ligger och kollar instagram… Det är ganska kallt så jag ska bara dra upp täcket lite och rätta till kudden… …varpå jag tappar mobiltelefonen som jag fortfarande håller upp lite ovanför mig… Vad tror ni händer?
🙈🙈🙈
Taaadaaaaaa….. Hahahaaaaa….. Döööör….fattar fortfarande inte att jag visar det här…
Mobilen studsar med kortsidans kant i pannan….ser ni bulan över ögonbrynet? …..vänder att halvt varv och landar precis ovanför läppen…. hahahaaa…. Kan sånt här ens hända?? Jag var där och då mest glad för att en tand inte flög ut… …å ja M vaknade såklart….for ner och hämtade en blöt handduk, klappade på mig och sa… -lilla tussan… …så somnade han om…❤️
Jamen så….det var natten det…
…i morse lyckades jag med det här…. hahaa… Vad är det som händer? Är det så här att fylla 50? Så fall tror jag att jag fortsätter vara 49…..
Kanske att jag borde stanna här i en vecka tills det hela har dragit över….haha….
Kram på er och ha en fin söndag! Här snöar det och jag ska snart ut och hänga gardiner…;) Kram Katarina
Fina fina ni! Jag kan inte med ord beskriva vad jag känner för den våg av kärlek och omtanke som strömmat in…. …å då är ju jag rätt bra på att uttrycka känslor..;)
Jag är överväldigad av alla meddelande här i bloggen, via mail och genom DM på Instagram. Många många är ni som delat med er av era egna historier om era små familjemedlemmar. Många många är ni som skickat kramar och medkänsla. Jag svarar er inte en och en utan gör det i stället så här….. TACK TACK TACK
Tack för att ni delar med er, tack för all er omtanke, tack för alla fina ord och tack för att ni finns! Att skriva om sorg kan vara väldigt svårt… …man kanske inte hittar de rätta orden…. …för min del handlar det mer om att jag gråter så mycket så jag inte ser vad jag skriver och efter ett sådant inlägg som jag publicerade i går är jag rätt dränerad…. …jag känner mig helt slut…både mentalt och fysiskt… Kroppen är tung och huvudet luddigt….
Att göra som ni gjort, att kunna ta till er någon annans sorg…DET är en gåva! Det är inte alla som kan känna så mycket som ni gör för människor man aldrig mött. Ni är fantastiska!
Kanske är det så att jag genom mina ord…mina berättelser kan hjälpa någon annan att sätta ord på sin egen sorg… …att vi är många som gått igenom samma saker är kanske egentligen ingen tröst… …men man känner sig lite mindre ensam….
Nu har vi ju hunnit in i November och ni som hängt här inne många år vet ju att jag äääääääälskar november…;) men det tar vi mer om i nästa inlägg!
