Hej Jag förstår att ni undrar vart jag tagit vägen….
Efter all sorg jag har tvingats gå igenom de senaste åren trodde jag nog inte att det kunde hända något mer… …..men det kunde det…. Jag är inte redo att dela med mig av vad som hänt och just nu finns varken ork eller lust att skriva här. Jag kommer fortsätta min paus på obestämd tid. Kanske skriver jag igen om 2 dagar…kanske tar det 2 år… Jag vet inte…..
Ta hand om er alla fina och tusen tusen tack för allt ert stöd, all pepp och alla kramar ni skickat….
Stor stor kraaaaaaaam Katarina
Ps. …till dig som kände dig tvungen att påpeka att det är tråkigt med pauser och att mina läsare försvinner…. …jag fattar det!!!!
Vad ska man skriva efter ett så här långt uppehåll? Hur ska man börja? Jag vet faktiskt inte så jag tror att jag bara skriver…. ….en massa ord och tankar i ett enda virrvarr….
När min bror dog så föll jag ner i nått slags avgrundshål…. …som ett hål som bara snurrar…. I den vevan hade jag börjat jobba mycket mer och jag liksom flydde undan mina känslor genom att jobba och jobba… Sommaren har sedan rullat på i en enda spiral av jobb, semester, tårar, ångest, tankar över livet, skratt, familj och alldeles för lite sömn….
Det har hänt så mycket de senaste åren som gör att jag verkligen på riktigt har börjat ifrågasätta saker som jag aldrig tänkt så noga på tidigare…..livet har ju bara harvat på ni vet… …..jag har funderat mycket på vad som är viktigt för mig…. Hur jag vill leva och vad jag vill göra med det jag har kvar av mitt liv….
Jag tror att jag bestämde mig i somras för att sluta blogga… Det kändes som jag var färdig här….att någon annan får ta vid… Det kändes som jag inte har mer att ge nu….kände mig som en urvriden trasa på många olika sätt…
Meeeeen… Nu har ni blivit väldigt många som på olika sätt kontaktat mig och uttryckt er saknad efter mina inlägg…. Hur fantastiska är ni inte? Några av er har skrivit att ni kikar in varje dag och hoppas att jag ska ha skrivit….. VARJE DAG!!! Jag blir mållös och varm i hjärtat…. Vem är jag om jag bara struntar i det?
Sakta sakta har det där negativa börjat ändras igen och känslorna börjar snurra tillbaka till den tiden då bloggen var det absolut roligaste jag visste….det som gav mig störst avkoppling och mest energi….. tänk om det kan bli så igen….i alla fall en liten smula….;o)
Jag har ju bara tänkt på mig själv och inte alls på att ni verkar vara en hel del där ute som faktiskt gillar att läsa allt mitt trams….;) Det känns fint tycker jag… …det fyller mitt hjärta och jag känner mig lite omfamnad av er.
Så nu tror jag att jag tar ny fart och skuttar rätt in i blogglivet igen…. ….jag tänker mig att det nog blir som förut fast ändå inte…
De senaste åren har jag lagt alldeles för mycket tankekraft på att skriva varierat men med mest inredning…. Det har många gånger kvävt mig lite då man ju faktisk periodvis inte har så mycket inspirerande att visa upp…
Nu tänker jag ta fasta på vad min älskade man sa häromkvällen… -Jag tror inte du ska tänka så mycket…du ska ju skriva det DU vill skriva om…. …inte vad andra vill läsa….
Så sant ju…. Det kommer säkerligen komma inlägg eller kanske till och med perioder av inlägg som inte alla gillar att läsa men då får man väl helt enkelt pausa Sallys hus tänker jag… För fortsättningsvis tänker jag skriva om det som upptar mitt liv för stunden oavsett om det blir 10 inlägg på rad om alla äpplen som äntligen kommer på vårt träd där ute i trädgården… ….eller om det blir reseinlägg 2 veckor i sträck…
För det är ju när jag överanalyserar och försöker skriva det jag TROR att ni vill läsa som jag tappar sugen….
Hur som… TUSEN TACK alla rara… Tack för alla fina hälsningar i mitt förra inlägg som jag inte orkat svara på…..de betyder massor! TUSEN TACK alla ni som hört av er på olika sätt… …utan er hade jag nog faktiskt lagt ner…..
Hallå där… Jisses vad veckan sprungit på….redan onsdag. Hoppas ni hade en fin helg…. …själv hade jag fullt upp…fullt upp av vänner….
En väldigt härlig helg alltså….;)
I fredags kom hon äntligen…. Älskade AnnaPanna… @annawahlstam på instagram, och hennes fina man… Anna poddar HÄR SOM vi har längtat…. SÅ mysigt att äntligen få ses igen.
Då de stuvat in sina saker och installerat sig i gästrummet packade vi in lilla Sofie och oss i en bil och åkte till andra sidan stan…..hem till männsiko-sofi….;) @sofishusdrommar på instagram och hennes familj. Lille Nils hade ju väntat så han höll på att gå upp i atomer… Å sedan när han väl fick busa med Sofie var han mest rädd…..haha…. Ni vet lite sådär skräckblandad förtjusning… Tror han mest gillade att sitta uppflugen i soffan och titta på medans Sofie rasade runt med en petflaska…;)
Morgonen efter åt vi mysig långfrukost och sedan bestämde vi oss för att vi var tvungna att ge oss ut i det fantastiska vädret….
Naturens hus och promenad fram och tillbaka till Hjälmarens strand…. Å sen…….
Alltså hur mysigt? Årets första utomhuslunch, vindstilla, näsan mot solen, ett glas vitt och härliga vänner…. …å så en göllig vovve på det…..
…ooooj vad vi blev fulltankade på vänskapsboost den här helgen… SÅ underbart att få träffas, prata ikapp och kramas…. Skratta åt ytligheter och gråta åt livets orättvisor…
Anna som just går igenom sin 3:e cancerbehandling får i alla fall mig att bli påmind om hur viktigt det är att ta vara på livet….leva här och nu, njuta och må så bra som man bara kan.
Jag ska ta tag i min träning och min kost……..utan att för den skull äta ”gräs” Haha…..internskämt, eftersom Anna äter alger och en massa konstiga fröer och blad….. …hon sitter på mycket kunskap den kvinnan när det kommer till att koka egna ”häxbryggder” som kroppen mår bra av…
Så glad att jag får ha alla dessa fina kvinnor i mitt liv…..ja o deras män också förstås….;)
Hejsan Jag tänkte jag skulle berätta om hur och varför det kunde bli så här…;) Hur det kunde bli så att vi ska bli med valp…;)
Ni som hängt med här inne länge vet ju att vår prinsessa Sally fick somna in i början av maj förra året. Ni vet ju också hur vi kämpade med hennes sjukdomar. Cushings och diabetes…. Om du vill läsa mer om det så finns alla inlägg som handlar om Sally i arkivet HÄR Tänk bara på att det är det senaste som ligger överst, så man får skrolla neråt om man vill läsa äldre inlägg.
De känslor som jag beskriver är kanske svåra att sätta sig in i om man aldrig haft en hund… ….eller något annat husdjur…men det jag pratar om är en fullvärdig familjemedlem… En personlighet som följer en i vått och torrt….. …..som är beroende av en och som älskar en helt villkorslöst…..alltid…..
När vi fick hem Sally hade vi 2 tonårsbarn hemma….. …att gå på bio eller gå ut och äta en kväll var aldrig något problem. Jag hade också en livslevande pappa och en hyfsat frisk mamma som gärna var hundvakt då vi åkte på semester.
Så flyttade barnen, mamma blev sjuk och pappa dog…. Sally hade ju också dragit på sig sina sjukdomar och med diabetesen följde ju insulinsprutor i nacken kl 07 och kl 19. Det var supernoga att hon fick i sig mat och hon behövde övervakas ganska noga. Vi varken ville eller kunde lämna bort henne så vi skaffade husbil så vi kunde komma iväg ändå. Vi blev alltså väldigt låsta och hon var med mig i princip 24 timmar om dygnet sina sista 1,5 år i livet sedan hon fick sin diabetes.
När Sally fick somna in den 5/5-22 rasade hela vår värld och jag trillade ner i något slags mörker som jag haft svårt att ta mig upp ifrån… Visst kunde jag skratta och le, göra roliga saker…men hela tiden fanns det där… …det där som gjorde så ont i kroppen…den där tomheten och den där fruktansvärda saknaden….många många gånger har jag fått kämpa med mig själv… stålsätta mig riktigt ordentligt för att inte ge vika och få fullständig panik. Många är de tillfällen då jag brutit ihop av minsta lilla och jag har inte alls kunnat styra över de känslostormar som sköljt som en orkan genom kroppen när jag minst anat det….
Redan för många år sedan hade vi bestämt att den dagen Sally inte finns med längre kommer vi nog skaffa oss en ny lite kompis….men det var ju innan allt det jobbiga…
Eftersom det blev som det blev med Sally tänkte vi vänta några år med att skaffa en ny hund. Vi ville läka såren ordentligt…ta igen lite resor vi inte kunnat göra, gå ut och äta och leva lite loppan….
Vad vi inte hade räknat med var att vi vill ju inte alls leva loppan… Vi går absolut ut och äter någon gång ibland……. ….men det kan man ju göra även fast man har en liten fyrfoting i familjen.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne… Numera både med glädje och sorg…. Men från början bara som sagt med en stor stor klump i magen och tårar som aldrig slutade rinna.
Efter sommaren 2022 började jag få en konstig värk i kroppen… Inte värk som i led/muskelvärk utan lite mer konstigt……lite mer obeskrivbart…. …lite luddigt, diffust och ja…bara konstigt… Å det var när jag läste något i en facebookgrupp jag är med i som jag förstod… Det var när en man skrev något i stil med:
Jag är inne på min 3:e westie som är helt underbar. Jag saknar de som inte finns längre varje dag. Det går aldrig att ersätta en hund med en annan men precis som med barn har hjärtat plats för fler….
Även fast jag vet det där…även fast jag vet att det är så trillade inte poletten ner förrän där och då… Det var då jag verkligen förstod vad det var som gjorde så ont i kroppen… Det var inte enbart saknaden efter Sally…. Det var saknaden efter någon…
Saknaden efter en liten trogen vän som följer mig hack i häl…. ..någon som gör en massa bus och sätter fart på oss… Någon som håller oss borta från att leva loppan…;) Någon som strösslar oss med sin vilkorslösa kärlek och någon som jag kan ösa all min kärlek över…. Den där kärleken som finns i mitt hjärta och liksom bubblar över…..som bara väntar på att få komma ut.
Jag förlikade mig där och då med att sorgen efter Sally aldrig någonsin försvinner och att hon aldrig kommer tillbaka. Jag insåg också att vi inte sviker henne på något sätt om vi tillåter oss att välkomna en ny liten familjemedlem. Sally kommer aldrig någonsin bli bortglömd och hon kommer inte ha mindre plats i våra hjärtan. Våra hjärtan har ju plats för precis hur mycket kärlek som helst.
Både jag och Mattias insåg att jag skulle inte känna mig hel igen förrän vår familj är hel igen…..så det där med att vänta några år…..det hoppar vi över.
Nu började jakten på en valp…. Men det tar vi i ett annat inlägg….nu börjar det här bli väldigt långt. Kram Katarina
Hallå där och hoppas ni haft en mysig helg! Vår helg har innehållit både mysmiddag på restaurang, serietittande i soffan (just nu håller vi på och bränner av hela Johan Falk-serien, himmel vad man har glömt vad som händer), sen lunch/tidig middag hos M´s föräldrar och i dag har Mattias snickrat inne på lilla toan och jag har ägnat mig åt att få ut alla jullådorna på vinden, tvättat och pysslat med lite allt möjligt…..
Kanelknäcke med ost och cola zero som lite energitillskott är toppen när man fixar och grejar…;)
Det som måste vara absolut viktigast i min framfart den här helgen….är nog ändå att jag städat och rensat i skåpen inne i tvättstugan…….hahahaaaaa……. Vad är det med mig då det vankas festligheter, gäster…eller hundvalpar…. Plötsligt är det just tvättstugan som blir prio ett…;)
Likt en gravid som ”boar” har jag börjat valpstäda… Plötsligt känns det superviktigt att huset är tipptopp då lillsmulan flyttar in…. hahaha… Jag hör ju själv hur knäpp jag är…. Men vem vet…en hundvalp kanske tycker det är supernoga med det där att det ska vara ordning och reda bland blomvaser, städprylar och tvättmedel….. ;o) Kram Katarina
Hej mina fina läsare! Jag är så glad att ni är med mig i allt… …gränsen mellan glädje och sorg är ju hårfin och för de allra flesta av oss blir ju livet en mix av både och….
Tiden läker alla sår finns det något som heter… …det stämmer inte alls… Inte när det kommer till den sorg och saknad man känner då någon dör. Däremot så lär man sig att leva med det och tillslut så är det som att det goda vinner över det onda…. De fina glada minnena tar över……. …sorgen och saknaden finns där i bakgrunden hela tiden men det fina tar liksom över…….
Jag känner mig så otroligt rörd och tacksam för alla så otroligt fina hälsningar jag/vi fått här, på fb och på båda mina instagramkonton (@sallyshus och @sallyshusbil) Det är SÅ roligt att ni också är glada och att ni tycker det ska bli roligt att få följa vår lilla valp…..för sååååklaaaaart kommer det bli måååånga valpbilder här inne framöver…. Såååklaaaaart….
Självklart ska jag fortsätta visa soffor, kuddar, krukor, klänningar, mat och annat trams….. Men ni vet…..det kommer säkert smyga sig in en tass eller 2 även i de bilderna….;)
Den här lilla valpen upptar större delen av min tankeverksamhet just nu och jag anstränger mig då jag träffar nära och kära för att prata om andra saker….. haha….. Jiiiises….jag hade glömt att det känns så här…..;) <3 Kraaaaaam Katarina
