Browsing Category

livet

Älskade pappa

Som han såg fram emot den här dagen……

Han undrade och hoppades att mamma fortfarande skulle vara
“med” i knoppen så de kunde skåla i champagne…….

I dag firar mamma och pappa sin 60-åriga bröllopsdag…
Han i himlen och hon här på jorden….

Vi kommer ha en hejdundrandes fest hemma i vår trädgård i dag…
Det ska vara en glädjens dag och det ska firas med mycket
sång och gitarrspel…..kalla drycker och god mat…….och “alla” kommer att vara där…

Ååååå vad han hade älskat det….

Vi började vår morgon här i minneslunden i Karlslund där pappa vilar….
Jag såg det direkt… och något panikartat gick jag så snabbt jag kunde dit…
Just dit….
Till det översta lilla vattenfallet….
Jag bestämde där och då att för alltid kommer vara min och pappas plats…

Vi tände ljus och satte ner fina sommarblommor…
Grät en stund…..liksom hulkade så där ni vet som man gör…
Å Mattias strök mig över ryggen ända tills gråten stillade sig…..

Minneslunden är en vacker och fridfull plats och jag kände genast att jag skulle vilja slå mig ner med en bok….
…eller bara sitta här länge länge och prata lite med pappa….

Mamma och pappa bodde alldeles nära minneslunden så hit gick de ofta…
….just till den där stora skulpturen där borta…
Hit kom de och tände ljus för sina nära och kära….

Dagen i dag känns sorglig och lite vemodig…
Samtidigt ska det ju vara en hejdundrandes party…
Pappa hade ÄLSKAT det….

Det är bara en person som fattas….
K

familj livet

Hej från mig

Jamen tjena här ligger vi…
Det blev inget inlägg i går, nu igen å egentligen borde jag väl inte berätta varför eftersom
jag precis sagt att jag egentligen inte vill skriva om mer elände och onödigheter här i bloggen…
Meeeen livet är ju som livet är….

När M åker till jobbet på morgonen får vi vackert gå ner hit Sally och jag…
Eller jag sitter ju nu mera på ändan och hasar nedför trappen…
Men lillsmulan som ju bara ser sämre och sämre kan inte gå i trappan själv längre
och att jag skulle balansera en hundflicka i knät är inte ens att tänka på…
Den lilla stackaren är dessutom rädd för mina kryckor av någon outgrundlig anledning
så hon håller sig redan som det är en bit i från mig då jag inte som här…
ligger i soffan…

Hmm…vart var vi..
Jo i går morse skulle jag bara putta lite på soffan så att den kom närmre bordet.
Ja då halkade jag med kryckorna och for i golvet med ett brak…
Det må låta roligt, och så här i efterhand kan man ju skratta med där och då
grät jag som en bejby och kände mig som ett litet (fast tungt) övergivet barn..
Det gjorde fruktansvärt ont och jag blev ju såklart fasligt rädd…

Så det blev 5 timmar på frakturmottagningen i går……ja mest i olika väntrum…
Nu ville de röntga om foten igen och dessutom kolla högerfoten lite extra.
Den var som tur är bara stukad men frakturen i vänster hade blivit aningens sämre
men låg fortfarande såpass bra att de hoppas vi kan undvika operation.
Om 8-10 dagar ska det göras en ny röntgen så jag håller alla tummar att det läker som det ska…

Lite läskigt är det för det liksom klickar och knäpper i fotleden varje gång jag rör benet…
Benet är ju inte helt still där inne i gipset utan det går ju att röra det så där pyttelite…
Nu får jag i alla fall sätta i foten om det inte gör ont och den där stöveln…ja den visade sig ju vara
gips runt hela benet i kombination med en slags kardborre-sandal…;)

Å när jag äntligen kom hem i går var jag så hungrig o trött så jag inte orkade mer än
att just äta och sova….

Efter att Sally fått mat och spruta nu på morgonen blev jag tvungen att lägga mig här och nu känns
vägen till köket som 7 mil så jag funderar på att strunta i frukost och bara vänta tills ikväll
då M kommer hem igen….fast Sally kommer ju behöva både mat och lite uteliv innan dess så jag
måste ju ändå dit förr eller senare…

Buketten jag fick på bröllopsdagen är en sorglig syn….
Stackars M, han får springa och ränna upp och ner så mycket att jag inte haft hjärta att påpeka denna också…
Konstigt det där med män egentligen…
De liksom ser inte sånt här…
Är era så med?
Eller så kanske de tror att det är några slags nya eterneller som de helt enkelt inte vågar kasta…;)

..å runt omkring mig ligger kryckor, skor och ett konstigt men superbra skydd till högerfoten….
…..i klass med en fotbollsspelares benskydd..;)
Har upptäckt att vattenflaskor går superbra att stoppa i fickan
eftersom ett glas vatten är en omöjlighet att hämta…

Å soffan har jag byggt om till en slags sjuksäng…..
Så snyggt så….;)

Jaaani…det är inte bara trädgården som kommer fallera…
Även här inne i Sallys hus kommer det bli en eländig syn…
Å det är SÅ frustrerande att ligga här och bara titta på alla småsaker
som man i vanliga fall gör utan att ens tänka på det….

Jag är alldeles för rastlös för det här och jag gör allt jag kan för att mota bort paniken som
väller över mig som vågorna på ett stormigt hav…
Kanske kommer jag till den där punkten då jag läser böcker, börjar sticka…
…går en kurs på nätet, skriver en novell eller börjar måla…
Men just nu går mitt liv mest bara ut på att fundera ut hur 17 jag ska kunna
utnyttja tiden till att städa och plocka i ordning här hemma….
Ta hand om tvätten, vattna blommor och putsa fönster….

Ha det fint hörni…
Å nu hoppas jag inte att det ska bli mer galenskaper här…
i alla fall inte just sånna här galenskaper…
Kram Katarina

livet

Tisdagsvin

Man måste ju göra vad man kan för att sätta lite guldkant på tillvaron…eller hur?
Eftersom jag tycker det så överraskade jag min man med lite ost och kex och ett glas vin i ett kvällssolbadande uterum i tisdags……ÄÄääääntligen kan vi sitta där då solen är framme…
Att sitta så där en stund direkt efter jobbet en helt vanlig tisdag känns ju både
mysigt, lyxigt, romantiskt och en smula busigt…

När uterummet öppnas upp för säsongen är det ju alltid de här första tillfällena som är de allra allra bästa.
Sitta där en stund och prata om hur dagen har varit och hur påsken ska bli…
Hur skönt det kommer att bli med semester och när det är dags att ta av plåtarna på poolen…

Prata om drömmar och mål…
Prata om sen…..sen då pandemin är över och man kan resa igen…
Tänk när man kan sitta på Arlanda med ett glas vitt…känna pirret i magen som alltid kommer
då man ska flyga i väg till en ny spännande plats….
Ååååå….

Men så länge har vi det bra här….

….ja vi har det ju så bra vi två….
Jag tänker på alla som inte har det så bra…
På alla ensamma…..och på alla som kanske skulle ha det bättre ensamma…
Jag tänker på hur mycket elände den här pandemin ställer till med förutom
svår sjukdom och död…

Men så tänker jag….
Det HÄR är ju jag….det HÄR är ju vårt liv…
Å vi FÅR vara lyckliga även om alla andra inte är det.

I dag är det torsdag och solen skiner…
Fåglarna kvittrar och man kan andas vår…
Sally är inlämnad på djursjukhuset för provtagning hela dagen för 4:e torsdagen i rad….
…eller är det 5:e….jag har tappat räkningen….

Jag saknar min pappa så det gör ont…
Men jag ÄR lycklig…
Jag ÄR lycklig och tacksam för det liv jag fått…
…Lycklig över det liv jag och min man skapat….

Å man FÅR ta ett glas vin en helt vanlig tisdag i vårsolen med sin man…
Man FÅR det…;)

kraaaaaaam Katarina

Kärlek livet Uterummet

Dagens dag

Hallå i sena kvällen…
Jösses vad dagens dag ångade på i 190…
Jobb varvat med promenad och mammabesök…
Å så den absurda känslan då jag hämtade posten och där fanns en deklaration som det stod
Åke Holt Dödsbo c/o Katarina Thorsén på………

I köket står en vas med körsbärskvistar och lockar fram våren…
Ja lite så var dagens dag…
Kram Katarina

kök livet

En Boostmåndag

Annonslänkar till ellos och bubbleroom

Hallå där…
Har er vecka börjat bra?
Min började klockan 5 i morse med att en liten hundflicka behövde ut och beta gräs…
Några timmar senare tog vi en långpromenad hon och jag och efter det verkade magen ordna upp sig..

Å JA jag behöver putsa spegeln…;)
Strechig jeanskjol och uuuuurgammal favoritkofta….
Perfekta hemma-jobbarkläder…..
Särskilt när man får lunchbesök…

Äääääntligen kunde vi ses min fina pingla och jag…
Hon är ju vaccinerad nu och är ju frisk…hon berättade att de just nu inte har en enda covid-patient
på hennes avdelning…….så det kändes ganska säkert och bra att ses…
SÅ underbart med lite Helena-boost….
Hon hade med sig sallad och hembakad kaka…
Så går det till när man bjuder ut sig själv till mig på spontanlunch…;)
Jag åt lydigt en liten bit av den där kakan….
…det passade ju egentligen inte riktigt in med att jag föööörsöööker hålla igen….

Om den var god?
Behöver vi vatten för att inte torka ut?
:o)

När vi hade babblat i kapp en stund blev det dags för mamma-boost….

Syrran och jag konstaterade skrattande att vi redan gjort slut på 2 paket kaffe
där hos mammi….det fick bli juice i dag men mamma var lika glad för det som ni ser…
När vi sa hej då sa vi…
-Hej då mamma vi ses på onsdag!
-Gör vi? Varför det?
:o)
Haha…
Ja vad ska man säga??
Knasmamma! För att vi vill såklart!

Å nu sitter jag med min favoritman hemma i soffan och tittar på serier…

Hoppas ni också haft en bra start på veckan!
Kraaaaaam Katarina

Mina kläder är som sagt gamla som gatan men om man gillar stilen
så har jag hittat lite liknande…;)
Massa massa snygga jeanskjolar i olika längder och modeller finns HÄR
Snygg Begie lång kofta finns HÄR och HÄR
Svart ärmlös blus HÄR

livet

En sorglig dag

I dag är det exakt en månad sedan vi begravde vår pappa….
Den dagen var också en fredag….
Just den fredagen gick min pappas storebror bort…
Å just i dag, exakt en månad senare…också på en fredag begravs han……

Jag tänder ett ljus för farbror Sven i dag….
Jag tänder ett ljus med ett hopp om att de båda bröderna nu är någonstans tillsammans….

Mina tankar går först och främst till Svens söner, mina kusiner och deras familjer…
Men också såklart, resten av familjen och till de 3 andra syskonen…
Jag kan inte ens tänka mig in i hur fruktansvärt det måste kännas att
mista inte bara en bror, utan två….inom loppet av en månad.

Sven var en fin man med ett stort stort hjärta.
Alltid lugn, alltid glad och alltid med en varm kram över till alla som ville ha…..
Han hade 1000 järn i elden och körde lastbil ända upp i 80-års åldern.
Han var som en lugnare version av min min pappa…

Så så fint att man kan ta del av begravningen utan att vara där.
Men det är ju hur det känns i hjärtat som räknas.

Nu ska jag gå ut och andas en stund i vårsolen.
Kram Katarina

livet

Jag dök igen

Hej

Just nu är det väldigt mycket jobb och alldeles för lite sömn så det
är ju troligtvis orsaken till att jag dök en smula igen.

När man är mitt i en sorg går det ju upp och ner i ett rasande tempo.
Minsta lilla motgång blir megastor……

I dag ska Sally in på sjukhuset för vovvar för att bli stucken i frambens-armen
varannan timme. För min del blir det en massa massa jobb under tiden och förhoppningsvis
är jag så gott som färdig för den här veckan sedan.

Vi har inga planer för helgen och just nu lutar det åt ett par dagar med pyjamas, vila och film.
Det känns som en bra kombo när man jobbat mycket och är trött så trött.

Samtidigt kliar det ju i mig som alltid när våren precis knackar på dörren..
Det finns ju SÅ mycket jag vill göra….

Senare i dag kommer ett inlägg om just det…;)

Våren våren våren…..snart är du här…
Snart snart kan vi plantera och göra fint på våra verandor, altaner och balkonger…..
…..sitta där i vårsolen med en kopp kaffe och se hur alla knoppar brister…..
…..så underbart ju…
Ha en fin dag!
Kram Katarina

Dagens bilder är från förra året men jag tror jag ska göra typ-lika-samma i år..;)

livet

Den allra sista bilden

I dag har det gått precis en månad…
En månad sedan pappa somnade in.
En månad sedan kampen mot covid-19 tog slut…

Utanför fönstret singlar snön ner och termometern visar -8
Jag borde klä på mig och ta en lång lång promenad…
Rensa huvudet och fylla lungorna med frisk luft…
Men jag sitter kvar i soffan och stirrar in i elden…
Kroppen känns som gele och huvudet känns tungt..

Den här bilden som är min allra sista på pappa, är tagen på julafton då vi var förbi
hos honom och lämnade över en låda med julmat.
Om jag hade vetat där och då att det var den allra sista gången jag träffade pappa
hade jag struntat blankt i smittorisken och kastat mig om hans hals och
aldrig släppt taget.

Här berättar han just att han ju har snaps som står i kylskåpet
men att den får vänta tills febern är borta…..
Han fick aldrig öppna den där snapsen…
….han hann aldrig äta upp all julmaten heller…

Så måste jag avsluta inlägget med den här lilla damen…
Tokiga älskade lilla mamma…

Vi besöker henne 3-4 ggr i veckan och vi tycker hon gjort ganska många
framsteg sedan hon kom till sitt nya boende.
Framförallt använder hon sina händer mer och mer igen och har till
och med börjat klara av att äta lite själv…

Hon gestikulerar igen när hon pratar och hon sjunger mest hela tiden..
Sjunger sina tokiga gamla visor…oftast bara några rader men vad gör väl det…
Personalen får sig många goa skratt tack vare den den här lilla godingen…
Det bästa är att hon får fart på hela avdelningen…
Haha..
Personalen berättade att hon typ leder allsång ute i det gemensamma vardagsrummet….
Mamma börjar sjunga och de andra hänger på…
åååååå…DET hade pappa gillat….

Nu ska jag samla ihop mig en smula och jobba en stund…
Sen ska jag besöka den där sjungande toksaken….

Försökte lägga in en liten videosnutt på henne här ovanför men jag får
bara in ljudfilen…men vill ni så kan ni klicka på trekanten till vänster
och lyssna lite hur det kan låta när vi är på besök..;)

Tillägg: Såg just att om du läser bloggen från mobilen och klickar
på den stora trekanten så kommer filmen på sötsnöret…;)


Ha en fin dag!
Kraaaaaam Katarina

familj livet