I går hade jag ju förmånen att få hänga med den här fina….
Min älskade mamma….
När man har alzheimer har man ju en sjukdom utan återvändo….
Det finns inget bot!
Det är en fruktansvärd sjukdom som sakta sakta tar en människa i från en…
…även fast hon är där….
Därför är det ju så otroligt viktigt att ta vara på den tid man får.
Den värsta perioden är i början…
Då den drabbade är så medveten om hur det till sist kommer att bli.
Mamma var riktigt deprimerad då, så på något konstigt sätt blev ju allting
bättre då hon blev lite sämre.
Då fick vi tillbaka den glada mamman som vi älskar att ”hänga” med.
Hon som har humorn i behåll, glimten i ögat, en massa varma kramar
och som frågar samma saker igen å igen å igen….
Mamma har ju även en vaskulär demens så ibland är det svårt att veta vad som orsakar vad…
..men det är ju å andra sidan inte så viktigt.
Förutom problem med minnet har hon lite svårt med koordinationen
och rumsuppfattning…ska hon till altandörren kan hon liksom fastna bredvid…mot väggen…
Hon hittar inte till toan tex och väl inne på toan kan hon ha svårt att hitta handfatet…
…å när handfatet hittas kan det vara så att det kanske är på tvålpumpen man stänger av vattnet….
Hon tappar också lätt balansen och hade trillat ner för trappen om jag inte fått tag i henne..
Det här är ju naturligtvis en stor stor sorg för oss att mamma har alzheimer men vi väljer att
glädjas och ha så mysigt och roligt som vi bara kan..
Det är ju en ärftlig sjukdom så jag och mina syskon lever ju med den oron också…
Tänk om man själv blir drabbad!
Man kan tydligen ta reda på om det är troligt att man får den.
Det skulle jag ALDRIG göra…
Det finns ju inget bot, inget man kan göra …
Varför skulle jag förstöra mitt liv nu för något som kanske drabbar mig om 20-25 år…
…det tar vi då i så fall….
Under tiden hoppas jag att jag brås på pappa…;)
Hur som och i alla fall….;)
Jag hade ju planerat en utedag så mamma fick helt enkelt hjälpa till…
Vi provade att rensa ogräs….men det gick inte sådär väldans bra så vi övergick till
att vattna i stället…. Det tyckte mamma var fantastiskt roligt och påstod att hon aldrig hade
vattnat med trädgårdsslang med handdusch på förut…
Så kikade vi på korna och mamma undrade om det inte var hemskt mycket jobb för oss
att ta in dem allihop och hur länge de fick vara ute…..
Meeeeen gööööölle sa jag… de bor ju på skolan därborta….
-Jaaaahaaaaa sa hon och skrattade….jag trodde de var era..
Sen övergick hon till att i detalj berätta om att hennes mormor och morfar
minsann haft kor då hon var liten och att det var svårt att mjölka…
När man har alzheimer är det precis som med andra demenssjukdomar…
Långtidsminnet finns kvar mycket mycket längre än korttidsminnet och faktum är att jag får
höra så många roliga historier och anektoter från då hon var barn…
Absolut en del jag redan hört flera gånger genom åren…men faktiskt en hel del
nytt som hon aldrig tidigare berättat….om det stämmer eller ej spelar ingen roll alls…
Hon berättar och är lycklig och då är det bra så….
Å som hon vattnade….
Helt outtröttligt och här har hon just vattnat precis alla maskrosor hon kunde hitta i vår köksträdgård…
Det blev en hel del kan jag lova…;)
Så övergick hon till rabarbern och då kom hon o tänka på rabarberpaj….
När en mamma lägger huvudet på sned…ler och säger…
-Ååååå rabarberpaj……deeeet vore gött!!
Ja då plockar man ju rabarber och går in och smäller i hop en smulpaj….eller hur?
Å mamma tyckte vi var himla busiga som åt paj FÖRE lunchen….
Deserten sa hon….deserten….den du….
Lunchen fick alltså bli lite senare och det här är en perfekt lunch då man jobbar ute i trädgården.
Lite färsk fylld pasta med olivolja och svartpeppar på..
Så bara lite parmaskinka och melon…plättlätt och supersnabbt!
Å när man är 77 år kan det ju vara skönt att få sitta under ett parasoll och läsa en tidning en stund…
Att man inte förstår så mycket av vad man läser gör ju inget alls….
Bara att man läser är ju bra!
Sen drog vi som sagt in till slottet för att fota balpar…men det kikar vi på i ett annat inlägg.
Jag vill inte på något sätt förlöjliga min mamma.
Jag älskar henne mer än det finns ord till.
Jag vill bara ge en rak och ärlig bild av hur det kan vara att
ha en anhörig med den här sjukdomen.
Den är grym och hemsk men vi väljer att ta vara på de bra stunderna
och vi älskar ju inte mamma bara för den hon varit utan för den hon är precis just nu.
En fantastisk kvinna med en enorm glädje, hon älskar musik och dans, att titta på skidor på tv.
….hon älskar när vi berättar tokigheter från då barnen var små och hon älskar paj…
…och tydligen att vattna….;)
Hon hänger med hyfsat i vad som händer i världen…
…bara att hon glömmer rätt snabbt då…
Å vi måste faktiskt få skratta åt alla tokigheter hon säger…
Annars skulle ju sjukdomen vinna totalt och vi skulle gå under.
Kram och ha en härlig söndag!
Katarina
No Comments
Lena
19 maj, 2019 at 11:40 f mVilket fint inlägg om din mamma. Jag jobbar med dementa och förstår verkligen att det är svårt för dig. Skönt att ändå kunna ”leva i stunden” och att kunna skratta åt tokigheter, (för det blir det ju rätt många) man förlöjligar inte utan det är ju med kärlek. Ha det fint o ta vara på små fina stunder. Kram
Mia
19 maj, 2019 at 11:43 f mDu har alldeles rätt , vi måste få skratta åt tokigheterna för att orka, det var så fint inlägg du beskrev om din mamma , jag är i samma situation som dig och jobbar även på en instution med bara dementa, oftast vill vi aktivera och göra dom delaktiga men för mkt stimulans kan också göra dementa mera förvirrade, men att bara få vara nära och sitta under parasollet och äta rabarberpaj är livskvalitet på högsta nivå ❤️
Rita
19 maj, 2019 at 12:20 e mSå fint skrivet, och samtidigt som det är en sorglig sjukdom som bryter ner en i övrigt frisk person, så väljer ni att ta vara på dem positiva sidorna. Man kan skratta åt tokiga situationer tillsammans utan att förlöjliga. All kärlek till din fina mamma o till er ❤
Monika
19 maj, 2019 at 12:37 e mSå otroligt fint och kärleksfullt skrivet och jag tycker du hanterar situationen sååå bra. Hade inte tänkt i termerna förlöjliga en endaste sekund innan du skrev om det, det gjorde du verkligen inte utan humoristiskt och kärleksfullt.
Kram Monika
Jessica
19 maj, 2019 at 12:50 e mSå mycket kärlek det rymdes i detta du skrev om din och din mammas dag. Är helt övertygad om att hon trivdes och var lycklig hela dagen i ditt sällskap. Man får göra det bästa av det man har och ta saker som dom kommer. Ingen ide att lägga energi på sådan som vi inte kan styra. Har egen erfarenhet av demens i familjen och det är svårt att acceptera i början. Men man har ju inget val och personen är ju fortfarande någon du tycker om och älskar. Ha en bra dag. Jessica
E
19 maj, 2019 at 1:38 e mVilket fin berättelse om din mamma och om sjd alzheimer. Inlägget är så fyllt med kärlek och berättar så precis hur det är. Du förlöjligar verkligen inte din mamma du förgyller henne och hennes minne tycker jag. Kram
Christine
19 maj, 2019 at 2:49 e mTack för att du delar med dig så att vi andra får mer kunskap och mer förståelse. Mycket kärlek i ditt inlägg, hoppasdu känner att den studsar tillbaka på dig❤️
Andreas
19 maj, 2019 at 5:10 e mBåda mina föräldrar dog av alzheimers eller hur man nu säger. Det tog 5år för mor min att sakta tyna bort men 2år för pappa. Jag misstänkte tidigt att det var nått fel. Min far bildade alzheimers demens föreningen i Sverige innan han blev sjuk. Ironiskt. Som du själv skriver, ta vara på tiden. Lycka till.
Anna-K
19 maj, 2019 at 8:07 e mHej Katarina ! För en månad sedan fick vi veta att vår lillebror nyss fyllda 61 drabbats av samma sjukdom som din mamma. Han har alltid tagit hand om sig motionerat(sprungit (Stockholm maraton flera gånger. Han har nyss fått sitt första barnbarn . Det är med sorg i hjärtat vi vet vad som väntar honom. Vår bror som är läkare har stöttat oss då chocken vi syskon, drabbades av blev stor . .. En sjukdom som är hemsk då man förlorar dem på många sätt. Vi försöker också se det positivt, som det nu går . Men det finns ju inget bot tyvärr . Hårt att en nära anhörig drabbas av den fruktansvärda sjukdomen. . kram
Emelie
19 maj, 2019 at 8:57 e mFantastiskt berättat, med värme och kärlek.
Inger
19 maj, 2019 at 9:35 e mSåå fint till skrivet av dig om din lilla mamma. Det är så sorgligt med den sjukdomen. Men vilken tur att det är just du som är hennes dotter. Med den inställningen ni har hoppas jag hon får det bra ändå
Måste vara jobbigt för din pappa också. Hoppas dom får lite hjälp. Apropå rabarber så får jag nog plocka in lite och göra en paj i veckan. Ha det bäst
Kraaaam Inger
Cecilia
19 maj, 2019 at 10:22 e mDu berättar helt ljuvligt o realistiskt o kärleksfullt.
Är imponerar att du klarar att se det såhär.
Jobbar i vården och möter denna sjukdom alldeles för mycket. Men din berättelse gör den charmig/kärleksfull i allt det vidriga.
Elisabet :)
20 maj, 2019 at 4:29 f mSå fint och respektfullt du skriver om något som är så svårt.
Birgittha
20 maj, 2019 at 9:00 f mFina du! Vilka raka och fina tankar om din älskade mamma. Denna sjukdom hon har är fruktansvärd.
Många kramar till dig! // Birgittha
Mamma c
20 maj, 2019 at 10:25 f mSå fint berättat och inte ett dugg förlöjligat alls.
Kram Carin
Anna
22 maj, 2019 at 12:10 f mFina fina vilket fantastiskt fint inlägg om din fina lilla mams <3
Förstå kan jag som sagt aldrig göra, bara känna med <3
Å du gör helt rätt i att inte ta reda på det tycker jag.
Livet är här och nu, sen vet ju ingen av oss om och jag tycker inte vi ska ta reda på det.. det gäller att leva när man lever ju.
Kraaaaaaaaam och massa Love<3
Lena - gott för själen
9 juni, 2019 at 9:27 f mAlltså, du skriver så komiskt om nåt så tragiskt på ett sånt fint sätt som bara du skulle kunna! Man "hör" kärleken i din "röst". Jag tror helt klart att det är det bästa sättet att hantera situationen. Varför ska man deppa ihop, liksom? Det blir ju inte bättre av det.
Kram Lena
Sallys hus
12 juni, 2019 at 9:30 e mTack snälla! Nej inget blir bättre för att man blir bitter.
Kram fina du