Hej!
Nu kommer jag bli väldigt personlig…
Ni som följt min blogg länge vet ju att jag är just det.. PERSONLIG…
MEN något som är viktigt att komma i håg är att jag aldrig berättar mer än jag skulle kunna göra till vem som helst i kön på ICA… Jag berättar mycket….men långt ifrån allt.. jag skriver bara här på bloggen om sådant som jag verkligen skulle kunna säga till vem som helst…. SJÄLVKLART finns en massa massa delar av mitt liv och sådant som berör människor i min närhet som jag aldrig ens yppar minsta ord om på bloggen….
Nu kommer jag ”yppa”…å jag kommer utlämna både mig själv och min familj…..
…jag kommer berätta en liten liten del…..
…om min mamma…..hon mår inte så bra…
Det pratas mycket om den fruktansvärda sjukdomen cancer…..
men så har vi ju MS…ALS….Hjärt och kärlsjukdomar…..
Min mamma har alltid varit och är min stöttepelare… en självklar del i mitt och mina barns liv…
…då de var små var hon lika självklar som jag var….
Hon var den som hade svaret på alla frågor…oavsett om det handlade om blåbärsoppa
vid magsjuka eller vilket som var det bästa receptet på köttbullar….
Hon var min bästa vän helt enkelt….
Sen några år tillbaka så mår inte mamma så bra…
Min fina älskade mamma…
Hon som bredvid min dotter är den finaste kvinna jag vet….
hon som jag delar med 3 andra…. som också kallar henne för den bästa mamman som finns……
Nej hon mår inte så bra…
Hon har varken cancer, problem med hjärtat eller med lederna….
Hon har bara lite problem med minnet…..
Hon har den fruktansvärt grymma sjukdomen Alzheimer……
Min mamma har alzheimer!!
I flera år har hon haft denna djävulska sjukdom som sakta sakta bryter ner och tar henne ifrån oss…
…sjukdomen utan återvändo…
Hon är lika-samma fast ändå inte….
Hon är precis samma varma högt älskade och lika högt älskande mamma….
…hon vet precis vilka vi alla är….hon har bara lite svårt att minnas vad vi nyss sa….eller vart vi ska…
….eller vad vi gjorde i går……eller att våra barn flyttade hemifrån för snart ett år sen….
Vi har henne ännu här hos oss och det är vi lyckliga över…….men ibland…
ibland bubblar det över….sorgen över att den där starka underbara kvinnan som hade svar på allt…
…..numera bara är just underbar….
Jag älskar dig mamma…här och nu…alltid och för evigt…
Jag har självklart frågat både mamma och pappa om lov att skriva om det här.
Jag vill gärna dela med mig av det eftersom jag tycker att det är en sjukdom man inte hör så mycket om.
Många som får den skäms och försöker dölja den…..
det är synd och fel….en sjukdom är en sjukdom oavsett vilken
och den här kan man sannerligen inte rå för att man får.
Kanske skriver jag mer om mamma längre fram kanske inte….
….för jag tror att ni är många där ute som tyvärr delar mina erfarenheter….
Ta hand om er och ha en mysig fredag!
Jag ska luncha med min fina barndomsvän….
Kram Katarina
No Comments
Ann-Kristin
6 oktober, 2017 at 10:28 f mSå modigt och fint skrivet av dig! Vi pratar alldeles för lite om den sjukdomen. Ingen i min släkt är drabbad (än) men en av mina bästa vänner har på några år, från att ha varit en kvinna som verkligen brydde sig om allt och alla, nu inte ens känner igen mig. Jo, hon är på ett särskilt boende, och har det bra där men det är grymt ändå. Tack för en inspirerande och härlig blogg. Tittar in varje dag. Kommenterar inte speciellt flitigt men har upptäckt din gillaknapp.
Monika
6 oktober, 2017 at 11:10 f mSå fint skrivet och viktigt att lyfta fram denna sjukdom. Behövs pengar och forskning här också för att hitta verksamma bromsmediciner. Förresten, så klädsam hatt på din mamma.
Kram Monika
Sallys hus
6 oktober, 2017 at 11:20 f mTack! Ja det gör det verkligen… vi upptäckte det som tur var ganska tidigt på mamma så hon har ätit bromsmediciner i många år nu…Haha hatten är min pappas men hon snodde den av honom i somras då vi var i Töcksfors och eftersom alla sa att hon var så fin i den fick han inte tillbaks den…haha… tjuv är hon tydligen också…;) Kram fina du och ha en härlig helg!
Ewa
6 oktober, 2017 at 11:18 f m❤️❤️❤️
Lotta
6 oktober, 2017 at 12:27 e mDu har skrivet så fint om din mamma, och det är ett ämne som alla någon gång i livet kan drabbas av, själv eller någon anhörig och det är tufft många gånger, men ibland kan man skratta åt eländet och ibland gråta.
Kram
Channal
6 oktober, 2017 at 1:38 e mFint du skriver om din vackra mamma! Underbara bilder… men en hemsk sjukdom och jobbigt att stå bredvid och bara se hur den man älskar försvinner mer och mer. Hemskt!! Hoppas att de snart finner ett botemedel mot Alzheimers.
KRAMAR Anna
Ekenäsliv
6 oktober, 2017 at 1:59 e mÄlskade fina vackra vän <3
Vill bara säga att ditt inlägg är så genuint och vackert och jag känner så mycket. Men det kommer liksom inte ut…
Jag kan inte säga att jag förstår, för det gör jag inte.
Men jag kan säga att jag känner, och det är mycket.
Å det är så fint och bra att du lyfter fram det, för mångt fler drabbas och vi behöver prata om detta med.
Kärlek och många varma kramar,
Anna
Annelie
6 oktober, 2017 at 2:00 e mSå fint du skriver om din mamma. Det är en hemsk sjukdom som tar ifrån familjen/familjerna det bästa de ofta har.
Har sett det på nära håll, hemskt.
Vill önska dej en fin helg!
Fortsätt skriv som du gör lite blandat om ditt och datt.
Kram Annelie
Anneli Wallin
6 oktober, 2017 at 2:00 e mSå berörd att läsa om din Mamma. Jag minns ju henne såsom du beskriver henne. Det är en brutalt grym sjukdom. För den som är sjuk och för de anhöriga. Skickar mina varmaste kramar till dig och din familj❤️
Maria - Wikers Liv
6 oktober, 2017 at 2:19 e mÅh… Katarina…
Vad vackert skrivet om din mamma… Jag finner inte ord för vad jag ska säga… jag sitter här med en klump i halsen… Så sorgligt och ledsamt… Tänker på dig, din mamma och resten av er familj. Ta hand om er!
Kram/maria
Anna
6 oktober, 2017 at 3:45 e mOtroligt fint skrivet. Lider med dig, vet inte vad jag skulle göra om det handlade om min egna mamma. Jag vet också hur det kan vara men hur det är när ens mormor får denna grymma sjukdom och man inte vet vart man ska ta vägen. En orättvis sjukdom, hemskt att inte minnas mer än några minuter osv. Usch, Kram tänker på dig
Anonym
6 oktober, 2017 at 3:50 e mSå vackert skrivet. Förstår hur tungt det var att fatta beslutet o skriva.Men vi är ju många som är där… Har varit i samma sits som dej så jag förstår vad du går igenom. Det finns liksom inga ord till tröst. Jag har mitt arbete på ett demensboende..krama om din fina vackra mamma och din pappa från mej också
Ta hand om er. Kram
Hannah
6 oktober, 2017 at 4:31 e mFint skrivet! Alla tankar till dig. Kram <3
Inger
6 oktober, 2017 at 4:36 e mSåå fint skrivet av dig..om din lilla mamma. Förstår att det måste kännas fruktansvärt när man inget kan göra. Hoppas hon får vara med länge till utan att bli så mycket sämre. Kraaaam Inger
Villa ryttarängen
6 oktober, 2017 at 4:39 e mFint skrivet och så bölar jag ju som vanligt. Min svärmor hade den sjukdomen och hon bodde här hos oss så länge det gick. Hon flyttade sedan till ett hem. Nu finns hon inte längre. En jäkla sjukdom som också kallas de anhörigas sjukdom. Stor varm kram till dig Katarina, jag vet vad du går igenom. / Pia
Elisabeth
6 oktober, 2017 at 4:56 e m❤️❤️
Mamma C
6 oktober, 2017 at 5:26 e mEtt fint och modigt blogginlägg om din mamma tycker jag. Denna sjukdom som sakta tar vår nära och kära älskade vän sakta ifrån familjen.
Många krama mamma C
Carina Krantz
6 oktober, 2017 at 6:00 e mSå starkt och vackert <3
Ja det är en grym sjukdom!
Stor kram
Anonym
6 oktober, 2017 at 8:57 e mVa modigt att du kunde berätta i bloggen. Jag beundrar dig mycket! Jag önskar jag hade modet till att berätta om min mamma som kämpat med flera hjärtstopp och infarkter samt cancer (två st) i halsen.
Lena - gott för själen
6 oktober, 2017 at 9:05 e mMen åååhh, vännen! Så fint, utlämnande och modigt att du delar. Jag blir alldeles gråtig! Det måste vara så svårt att hantera att ens mamma ändrar personlighet, som jag kan tänka mig att det känns som. Styrka till er!
Kram Lena
Fyra årstider
6 oktober, 2017 at 10:04 e mJa det är en hemsk sjukdom. Min granne gick bort i den och jag är glad att bromsmedicinerna hjälper din fina mamma. Kram Lotta
Sanne
6 oktober, 2017 at 10:48 e mJa jag lider med dig, och troligt vis du med mig……..
Min pappa har det , och samtidigt fick min mor lugncanser. Pappa blev mycket sämre utav mammas sjukdomeftersom hon på sätt o vis försvan hemifrån. Pappa tålde tyvärr inte bromsmedicinen, utan lever utan den. Han bor på ett boende dit han fyttade samtidigt som mamma blev sjuk. Idag upplever vi att pappa känner igen oss, men han har tappat talet och min undrarn är ,vad tänker han?
jag är hos han en gång iveckan och gör allt jag kan för att han ska ha det bra.
Mamma dog ett år efter insjuknandet.
Vi dehöver dela med oss av egna erfarenheter och hjälpa varandra i denna anhörig sjukdom.
Styrke kramar sanne
Sallys hus
7 oktober, 2017 at 8:28 f mJag blir alldeles mållös….vilken tragedi!Styrkekramar till dig!
home2tiny
7 oktober, 2017 at 8:46 f mÄlskade vännen… Kan inte med ord skriva hur djupt ledsen jag är för hela familj skull. Att se sina nära och kära bli sjuka är fruktansvärt och man lever ständigt med en gnagande känsla av oro. Är ändå glad över att din mamma mår bra efter omständigheterna men jag tänker också på din pappa. Skickar ett helt hav av styrkekramar till er alla. Tina
Victoria
7 oktober, 2017 at 11:19 f mSå fint skrivet! Från hjärtat… Livet är tungt ibland. Fina bilder på din fina mamma ❤ Kram Victoria
Hanna
7 oktober, 2017 at 12:12 e mEtt fint och modigt inlägg! Tack för att du delar med dig. ❤
Teresa
8 oktober, 2017 at 8:41 e m💖