Jag tror vi alla åtminstonde ibland känner oss så där otillräckliga gällande våra vänner….
Vi har kanske några vänner vi träffar ofta medans andra blir mer sällan.
Vi har olika vänner till lite olika ändamål kan man kanske säga…
Några står oss riktigt riktigt nära medans andra kanske är mer den där
roliga typen man bara träffar då det är fest.
Vi har gamla vänner från förr och nya vänner…
Alla är lika viktiga, var och en på sitt sätt…
Men hur ska man hinna med?
Livet snurrar så fort så fort och man ska hinna jobba, fixa med sitt hem
och vara närvarande som förälder…
Vi ska helst träna flera gånger i veckan och hänga med bland nyheter och sport…
Så ska vi bjuda på middagar och gå på konserter, resa och framförallt..
”bara vara”….njuta av livet och tycka att livet är toppen…
Vi ska ta hand om oss själva, se snygga ut…
Fixa hår och naglar, ha kläder av senaste snitt och sippa rosé på en
uteservering med våra livs kärlekar….
Vi ska vara engagerade i vad våra barn har för sig oavsett om de är små eller stora..
Vi ska umgås med våra föräldrar och syskon och vi ska gå på aw med jobbet…
Men när ska vi hinna med alla våra vänner?
När ska man hinna med att ta den där vännens hand som behöver gråta ut mot en axel…
När ska man hinna glädjas åt sina vänners framgångar
och när ska man hinna ta den där fikan och ”bara vara” som man pratat om så länge?
Å när ska man sluta ha dåligt samvete för allt man inte hinner med?
Jag har ägnat många många år åt just dåligt samvete….
Jag/vi hade och har det ju bättre än någonsin
och varje år känns som mitt och Mattias bästa…
Under flera år kändes det på något galet sätt fel att vi fick ha det så bra
när så många andra hade det dåligt…
När de känslorna till slut höll på att knäcka mig insåg jag att
jag tog på mig andras sorger lite för mycket…
Jag fick lov att inse att mitt liv inte gick ut på att låta andras olycka äta upp mig innifrån…
Man SKA finnas för sina vänner ABSOLUT…
Men man kan aldrig bära deras liv åt dem…å man kan inte sluta vara lycklig själv.
Kanske kan man vända på det och tänka att om jag vågar visa min lycka
ger det lite hopp…
I kväll ska jag träffa en mycket älskad gammal vän som absolut inte har några som helst
olyckor att prata om… vi bara lever lite olika liv så därför hinner vi inte ses ens en 10-del så ofta som jag skulle vilja…..eller det var ett himla fel uttryck…
Vi PRIORITERAR inte att ses…
Helknäppt eftersom jag vet att hon också vill ses oftare….
Det larviga är att det enda som behövs är att öppna almanackan och skriva in ett datum…
För vi har ju tid!! Vi har ju det…
Vi måste bara bestämma…..
Precis som det i min almanacka i dag står…
”Date med lilla J”
Det blir en mysig kväll i kväll!
Kram Katarina
