
Hej alla rara…
Från djupet av mitt hjärta…
Ett stort stort TACK…
Det betyder mer än det finns ord till att ni är så otroligt många som på olika sätt bryr er om….
Jag förstår att ni undrar….jag förstår det…
Å förlåt mig men jag trillade ner i ett stort svart hål och har tumlat runt där några dagar…
Har haft svårt att göra något över huvud taget…
Har läst era fina hälsningar här, på FB, messenger, sms, mail och insta…men orken har inte riktigt
funnits de senaste dagarna att vare sig svara er eller uppdatera bloggen….

Precis som de första pärlhyacinterna viskar om våren skriker jag KÄMPA PAPPA!!
Man har nu gjort en trakeostomi operation på pappa men han är fortfarande djupt djupt sövd.
Kroppen vill inte riktigt jobba med respiratorn och han drar på sig den ena bakterien efter den andra…
Nu senast är det svamp i lungsekretet….Alla dessa infektioner gör ju inte precis så att lungorna får tid att läka.
De är fortfarande alldeles fulla av elaka coronabakterier…:(

Vi kan bara tända ljus och hoppas….hoppas att det snart ska komma ett litet steg i rätt riktning…
Det här har tagit all min kraft så nu har jag bestämt mig för att ta tag i mig själv…
I dag har M och jag haft en urmysig dag med en massa må-bra-saker.
Jag känner också att jag behöver börja skriva om må-bra-saker här också….
…just nu känns bloggen bara som ett ställe för jämmer och elände…
Så måste det sååååklaaaart få vara också….
…..men för min egen skull behöver jag nog få skriva om oviktiga saker
som runtflyttade fåtöljer och vikten av att ha likadana galgar i garderoben osv….
…..jag behöver hitta tillbaka till alla prickar…..och glada gubbar….;)
Kanske kan det bli en salig röra här…precis som det är i min hjärna just nu…
Ena stunden känns det helt ok…för att nästa vara vid ruinens brant och det virvlande svarta hålet igen….
Det blir nog så…
Det kommer nog vara en mix av hopp och förtvivlan här inne…

Jag vill avsluta det här blogginlägget med något riktigt roligt i alla fall…
I går när syster och jag besökte mamma….
Då var hon precis som innan hon fick covid….
Hon kände igen oss….
SÅ glada vi blev…
Hon kunde inte våra namn men hon visste att vi var hennes barn
och hon visste att vi är en smula tokiga…;)
Nu är vi just hemma hos en älskad son på tacomys och de ropar på mig…;)
Stor kram till er och ha en fin kväll!
Katarina