I går hade jag ju förmånen att få hänga med den här fina….
Min älskade mamma….
När man har alzheimer har man ju en sjukdom utan återvändo….
Det finns inget bot!
Det är en fruktansvärd sjukdom som sakta sakta tar en människa i från en…
…även fast hon är där….
Därför är det ju så otroligt viktigt att ta vara på den tid man får.
Den värsta perioden är i början…
Då den drabbade är så medveten om hur det till sist kommer att bli.
Mamma var riktigt deprimerad då, så på något konstigt sätt blev ju allting
bättre då hon blev lite sämre.
Då fick vi tillbaka den glada mamman som vi älskar att ”hänga” med.
Hon som har humorn i behåll, glimten i ögat, en massa varma kramar
och som frågar samma saker igen å igen å igen….
Mamma har ju även en vaskulär demens så ibland är det svårt att veta vad som orsakar vad…
..men det är ju å andra sidan inte så viktigt.
Förutom problem med minnet har hon lite svårt med koordinationen
och rumsuppfattning…ska hon till altandörren kan hon liksom fastna bredvid…mot väggen…
Hon hittar inte till toan tex och väl inne på toan kan hon ha svårt att hitta handfatet…
…å när handfatet hittas kan det vara så att det kanske är på tvålpumpen man stänger av vattnet….
Hon tappar också lätt balansen och hade trillat ner för trappen om jag inte fått tag i henne..
Det här är ju naturligtvis en stor stor sorg för oss att mamma har alzheimer men vi väljer att
glädjas och ha så mysigt och roligt som vi bara kan..
Det är ju en ärftlig sjukdom så jag och mina syskon lever ju med den oron också…
Tänk om man själv blir drabbad!
Man kan tydligen ta reda på om det är troligt att man får den.
Det skulle jag ALDRIG göra…
Det finns ju inget bot, inget man kan göra …
Varför skulle jag förstöra mitt liv nu för något som kanske drabbar mig om 20-25 år…
…det tar vi då i så fall….
Under tiden hoppas jag att jag brås på pappa…;)
Hur som och i alla fall….;)
Jag hade ju planerat en utedag så mamma fick helt enkelt hjälpa till…
Vi provade att rensa ogräs….men det gick inte sådär väldans bra så vi övergick till
att vattna i stället…. Det tyckte mamma var fantastiskt roligt och påstod att hon aldrig hade
vattnat med trädgårdsslang med handdusch på förut…
Så kikade vi på korna och mamma undrade om det inte var hemskt mycket jobb för oss
att ta in dem allihop och hur länge de fick vara ute…..
Meeeeen gööööölle sa jag… de bor ju på skolan därborta….
-Jaaaahaaaaa sa hon och skrattade….jag trodde de var era..
Sen övergick hon till att i detalj berätta om att hennes mormor och morfar
minsann haft kor då hon var liten och att det var svårt att mjölka…
När man har alzheimer är det precis som med andra demenssjukdomar…
Långtidsminnet finns kvar mycket mycket längre än korttidsminnet och faktum är att jag får
höra så många roliga historier och anektoter från då hon var barn…
Absolut en del jag redan hört flera gånger genom åren…men faktiskt en hel del
nytt som hon aldrig tidigare berättat….om det stämmer eller ej spelar ingen roll alls…
Hon berättar och är lycklig och då är det bra så….
Å som hon vattnade….
Helt outtröttligt och här har hon just vattnat precis alla maskrosor hon kunde hitta i vår köksträdgård…
Det blev en hel del kan jag lova…;)
Så övergick hon till rabarbern och då kom hon o tänka på rabarberpaj….
När en mamma lägger huvudet på sned…ler och säger…
-Ååååå rabarberpaj……deeeet vore gött!!
Ja då plockar man ju rabarber och går in och smäller i hop en smulpaj….eller hur?
Å mamma tyckte vi var himla busiga som åt paj FÖRE lunchen….
Deserten sa hon….deserten….den du….
Lunchen fick alltså bli lite senare och det här är en perfekt lunch då man jobbar ute i trädgården.
Lite färsk fylld pasta med olivolja och svartpeppar på..
Så bara lite parmaskinka och melon…plättlätt och supersnabbt!
Å när man är 77 år kan det ju vara skönt att få sitta under ett parasoll och läsa en tidning en stund…
Att man inte förstår så mycket av vad man läser gör ju inget alls….
Bara att man läser är ju bra!
Sen drog vi som sagt in till slottet för att fota balpar…men det kikar vi på i ett annat inlägg.
Jag vill inte på något sätt förlöjliga min mamma.
Jag älskar henne mer än det finns ord till.
Jag vill bara ge en rak och ärlig bild av hur det kan vara att
ha en anhörig med den här sjukdomen.
Den är grym och hemsk men vi väljer att ta vara på de bra stunderna
och vi älskar ju inte mamma bara för den hon varit utan för den hon är precis just nu.
En fantastisk kvinna med en enorm glädje, hon älskar musik och dans, att titta på skidor på tv.
….hon älskar när vi berättar tokigheter från då barnen var små och hon älskar paj…
…och tydligen att vattna….;)
Hon hänger med hyfsat i vad som händer i världen…
…bara att hon glömmer rätt snabbt då…
Å vi måste faktiskt få skratta åt alla tokigheter hon säger…
Annars skulle ju sjukdomen vinna totalt och vi skulle gå under.
Kram och ha en härlig söndag!
Katarina