Fina fina ni! Jag kan inte med ord beskriva vad jag känner för den våg av kärlek och omtanke som strömmat in…. …å då är ju jag rätt bra på att uttrycka känslor..;)
Jag är överväldigad av alla meddelande här i bloggen, via mail och genom DM på Instagram. Många många är ni som delat med er av era egna historier om era små familjemedlemmar. Många många är ni som skickat kramar och medkänsla. Jag svarar er inte en och en utan gör det i stället så här….. TACK TACK TACK
Tack för att ni delar med er, tack för all er omtanke, tack för alla fina ord och tack för att ni finns! Att skriva om sorg kan vara väldigt svårt… …man kanske inte hittar de rätta orden…. …för min del handlar det mer om att jag gråter så mycket så jag inte ser vad jag skriver och efter ett sådant inlägg som jag publicerade i går är jag rätt dränerad…. …jag känner mig helt slut…både mentalt och fysiskt… Kroppen är tung och huvudet luddigt….
Att göra som ni gjort, att kunna ta till er någon annans sorg…DET är en gåva! Det är inte alla som kan känna så mycket som ni gör för människor man aldrig mött. Ni är fantastiska!
Kanske är det så att jag genom mina ord…mina berättelser kan hjälpa någon annan att sätta ord på sin egen sorg… …att vi är många som gått igenom samma saker är kanske egentligen ingen tröst… …men man känner sig lite mindre ensam….
Nu har vi ju hunnit in i November och ni som hängt här inne många år vet ju att jag äääääääälskar november…;) men det tar vi mer om i nästa inlägg!
Det här inlägget har jag påbörjat väldigt många gånger under en lång tid. Jag har skrivit och raderat, skrivit och raderat… Sparat vissa delar och börjat om säkert 100 gånger….
Hur ska man skriva ner sina allra sista dagar med någon så älskad? Tíden sedan Sally fick somna in har gått snabbt och samtidigt långsamt… Det har redan gått 6 månader sedan vår prinsessa slutade sin tid här på jorden…. Fortfarande kan jag ibland få för mig att hon snart kommer tillbaka… …fortfarande finns klumpen i magen kvar och jag gråter en skvätt nästan varje dag då jag tänker på henne… Nu har jag i alla fall äntligen lyckats väva ihop alla mina från början, osammanhängande nedskrivna stycken till någon slags historia om hur den sista tiden var…
Det är tisdag och jag märker på dig att något är galet….. Du mår dåligt och är trött sååå trött…. Jag stannar hemma från jobbet och vi sitter nästan hela dagen i soffan… Jag håller dig nära och killar dig sakta på magen….precis så där som du älskar…. Vi har ju gått igenom det här ganska många gånger nu… När man har diabetes kan man ju ha vissa dagar då man är lite låg och jag tänker att i morgon… I morgon är du nog som vanligt igen….
Klumpen i magen växer och jag tänker på orden som veterinär Mia sagt till mig för så länge sedan…. -”Du kommer känna när det är dags”…………….
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad det var…. ….men på något sätt kände jag redan den där tisdagskvällen att det här…. ….det var slutet…..
När onsdagen kom var du om möjligt ännu tröttare. ….du åt och drack som vanligt, tiggde lika mycket godis som du brukade och ville bli killad på magen precis som vanligt…. Men när vi fick bära ut dig till gräsmattan och in igen förstod jag att nu hade stunden kommit…. Din tid här hos oss var på väg att rinna ut…
Jag fick ringa det där fruktansvärda samtalet till Mia och vi fick en tid redan dagen därpå……
Dina värden hade börjat svaja sedan en tid tillbaka och kanske var det det som gjorde att du plötsligt från en dag till en annan mådde så dåligt… Tidigare då du mått illa hade du ju repat dig ganska snabbt….
Redan tidigt i din sjukdom lovade jag och din husse varandra att vi inte skulle ”ha dig kvar för vår skull” Vi lovade dig och varandra att vi skulle göra allt som stod i vår makt för att du skulle få ett så långt och bra liv som möjligt…
Å det gjorde vi verkligen….. Insulinsprutor i nacken kl 7 morgon och kväll, tillsammans med medicin mot cushings…. Noga med mattider, många måååånga urinprover, mäta med sticka och täta veterinärbesök…..
…vi skaffade en vagn så du kunde följa med oss på alla promenader även när du inte orkade gå längre… Vi skaffade husbil så du kunde få åka med oss på semester… ….vi vandrade av och an ute i trädgården de nätter som du mådde illa och ville äta gräs…
Kanske hade du kunnat få några månader till…men de skulle inte ha varit bra…. Vi vet att vi där och då tog helt rätt beslut, vi gjorde det som var absolut bäst för dig… ….varken för tidigt eller försent. Du hade inte ont någonstans…du var bara SÅ SÅ trött…. …..det var helt enkelt dags….
Den kvällen höll vi dig nära nära och vi sov oroligt den natten tätt tätt….. Det här är de allra sista bilderna hemma i soffan….
Torsdag den 5/5-2022 Den dagen kommer vi för alltid att minnas med stor stor sorg…. Morgonen hemma minns jag över huvudtaget inte… Vi satte oss i bilen under total tystnad…. Vi höll dig i våra armar för sista gången…. …och där på golvet hos veterinären… I en stor hundsäng, inbäddad i min gamla morgonrock…..och med tända ljus…. ….fick du somna in…. …det sista du gjorde var att försöka stoppa huvudet i min handväska för att sno lite godis…. ….älskade älskade lilla hundflicka… ..den paniken, ångesten, skräcken och sorgen vi kände där och då… …det är inget man önskar någon att få uppleva…. Ändå….. ….ändå skulle jag göra det igen och igen och igen för din skull… För vet du vad min älskade lilla Sally…. De här åren med dig…. De här åren med dig skulle jag inte ha velat vara utan för något i världen… …de här åren har varit några av mitt livs bästa… …och den villkorslösa kärlek som du strösslat över hela vår familj är en av de finaste gåvorna jag någonsin fått. Från djupet av mitt hjärta TACK älskade älskade lilla du!
Tiden som följde därefter är bara blank…. Vi gick som i ett vakum och satt i soffan på kvällarna och bara stirrade på tv´n utan att förstå vad vi tittade på….. …dagarna flöt ihop och det gick knappt att skilja på natt eller dag…. Det var så tomt….SÅ TOMT……
Så när vi blev nerbjudna till våra kära vänners hus i Spanien tackade vi ja, packade våra väskor och kom i väg på en fin vecka som innehöll mycket skratt, gråt och kärlek…..och var så välbehövlig…
När vi kom hem fanns den där påsen att hämta…
Den där bruna påsen med den fina asken och det sista som fanns kvar…
….askan efter vår allra käraste lilla skatt…..
Det tog lång tid för oss att stålsätta oss….att ta tag i den där asken och bestämma oss för vart hon skulle få vila….
Vi funderade hit och dit…. Vart älskade hon mest att vara….vilken var hennes favoritplats?
Så plötsligt bara….efter flera flera månader bestämde vi oss… ….den 2/10, samma dag som hon skulle ha fyllt 13 spred vi ut henne…..
…….vi strödde henne här, där hon alltid satt och tittade ner mot vägen…. bredvid hennes älskade ”skatbuske”….där hon envist jagade runt runt i hopp om att få tag på skatan som byggt bo där inne…..
….å vi strödde henne här där hon hade sin spejarplats sina första år hos oss….
….å vi strödde henne här….där hon så ofta satt och tittade på korna i hagen…..
Ja faktum är att vi strödde henne i hela trädgården och nu så här i efterhand kan jag inte riktigt förstå hur det kunde ta oss så lång tid att inse att det var ju precis så det skulle vara…. Hon älskade ju att vara ute här hemma och vi ville inte ha en ”gravplats”. Vi vill kunna tända ett ljus för henne vart som helst och vi vill kunna se på alla ”hennes” platser med skratt och glädje….
Den lilla asken eldade vi upp….kramades och grät……
Det här har varit ett långt och svårt inlägg att skriva, men nu känns det på något sätt som en befrielse att ha klarat av det…….kanske lite som ett steg i sorgeprocessen…… En liten hyllning till vår lilla skatt…. Vårt livs strössel….
Sallys liv har slutat här på jorden men i vårt minne och i våra hjärtan kommer hon alltid leva vidare…. ……..därför kommer jag nog skriva mer om henne då och då…. …men då kommer det nog mest vara glada minnen….den ljusa, tokiga och glada sidan…..
Tack för att jag fick skriva av mig… Tack för att du lyssnat…. Tack för att jag fick luta mig mot din axel en stund… Tack till dig som tog av din tid för att läsa allt det här…
