Fina fina ni!
Jag kan inte med ord beskriva vad jag känner för den våg av kärlek och omtanke som strömmat in….
…å då är ju jag rätt bra på att uttrycka känslor..;)
Jag är överväldigad av alla meddelande här i bloggen, via mail och genom DM på Instagram.
Många många är ni som delat med er av era egna historier om era små familjemedlemmar.
Många många är ni som skickat kramar och medkänsla.
Jag svarar er inte en och en utan gör det i stället så här…..
TACK TACK TACK
Tack för att ni delar med er, tack för all er omtanke, tack för alla fina ord och tack för att ni finns!
Att skriva om sorg kan vara väldigt svårt…
…man kanske inte hittar de rätta orden….
…för min del handlar det mer om att jag gråter så mycket så jag inte ser vad jag skriver
och efter ett sådant inlägg som jag publicerade i går är jag rätt dränerad….
…jag känner mig helt slut…både mentalt och fysiskt…
Kroppen är tung och huvudet luddigt….
Att göra som ni gjort, att kunna ta till er någon annans sorg…DET är en gåva!
Det är inte alla som kan känna så mycket som ni gör för människor man aldrig mött.
Ni är fantastiska!
Kanske är det så att jag genom mina ord…mina berättelser kan hjälpa någon annan att sätta ord på sin egen sorg…
…att vi är många som gått igenom samma saker är kanske egentligen ingen tröst…
…men man känner sig lite mindre ensam….
Nu har vi ju hunnit in i November och ni som hängt här inne många år vet ju att jag
äääääääälskar november…;) men det tar vi mer om i nästa inlägg!
Stor kram till er alla rara!
Katarina
No Comments