Det var i bilen hem från mamma i går som jag plötsligt förstod….
Tårarna började plötsligt svämma över och egentligen borde jag nog ha stannat…
Det dunkade i bröstet och huvudet sprängde….
När jag kom hem kastade jag mig på telefonen och ringde den enda person jag just då ville prata med…
Hon som är klokare än en bok…
Hon som känner mig utan och innan….
Hon som lyssnar och kommer med svar…
Min dotter….
Du har ju ångest mamma!!…..sa hon….
Jag tror det har varit lite mycket för mig att hantera i år…
Först pappas snabba bortgång och allt det för med sig….Så allt med mamma….
…vi kämpar med Sally och hennes sjukdomar varje dag…
Vi tvingades ta beslutet att låta vår fina lilla katt somna in…
…jag bröt foten och blev mer eller mindre strandsatt….
Nu flera månader senare kämpar jag fortfarande med en fot som svullnar och värker….
..vår dotter mår ju inte så bra och tampas bland annat med olika svåra allergier……
….så är det en del annat som jag inte vill eller kan dela med mig av här inne…..
…som toppen på allt det här har en älskad familjemedlem just fått bröstcancer….
…och en annan har fått en obotlig lungsjukdom…
Ja 2021 har inte riktigt varit på vår sida och det känns som det räcker nu…jag klarar inte mer….
Ändå brottas jag med känslor som att…
”jag borde inte klaga”
”Det finns så många som har det 1000 gånger värre”
Jag har ju en familj som jag älskar och som älskar mig tillbaka…..
Men så tänker jag att det här är ju MITT liv…MINA känslor…
….de blir ju inte mindre starka på grund av att någon annan har det sämre….
Klumpen i halsen och magen……finns ju där…..
Jag har svårt att ta tag i saker…..och att slutföra dem…det blir ofta liksom lite kvar…
Jag skjuter upp det mesta så går att skjutas upp…
…som att ringa upp mina vänner och bestämma att ses……jag vill…men gör det bara inte…
Bara att skriva orden…jag mår inte så bra…..hjälper…
Jag mår inte dåligt som i att jag ligger i fosterställning och gråter…..
….kanske lite så som jag trodde att man ska göra om man har lite ångest och klumpar i magen…
Jag funkar faktiskt för det mesta rätt bra…
….jag kan skratta så jag nästan spricker och jag kan livsnjuta med en mugg rykande kaffe ute på verandan….
Men det är den där klumpen i magen…
Ibland bubblar det över och sköljer genom kroppen som en orkan….
…det går inte riktigt att stoppa och frågan är ju om man ska det….
Det bästa är nog att bara låta det få ta sin tid…
…jag försöker hitta verktygen att ta mig ur den här bubblan…
Så nu vet ni varför det kanske blir tyst någon gång emellanåt härinne….
Då har förmodligen klumpen tagit över och ångesten gör så att jag rastlöst bara
stirrar på tangenterna utan att förmå mig själv att skriva ett endaste ord…
Oftast så hjälper ju just skrivandet… att skriva om alldagliga saker…
….glada saker….goda saker och roliga saker..
Kärlek, familj, mys, livet, inredning och galenskaper….allt huller om buller i en salig röra…
….så kommer det fortsätta vara här inne…
…men kanske bubblar det över någon gång ibland och jag behöver skriva av mig….som nu….
Det blir som det blir helt enkelt…;)
Tack för att just du tog dig tid att lyssna……..det betyder mycket!
Kram Katarina
35 Comments
E
5 oktober, 2021 at 7:38 f mStarkt att du delar, tack för det. Jag har inte varit så duktig att kommentera sista tiden då jag oxå tampas med saker , känt lite dåligt samvete men tänkt att asch då inte märks det vem som skriver… men nu när du skrev så gripande igen som oxå hjälpte mig kände jag återigen ett driv att kommentera. Så viktigt att man kan dela med andra hur man mår o har det, inte alltid så lätt. Själv har jag verkligen varit på lågvattenmärke nu men det blir nog bättre. Just jämförelsen att andra har det värre är så lätt att ta till på både gott o ont. Kram på dig och nu simmar vi uppåt och ur tunneln med gemensamma cyberkrafter så lyser snart solen igen ❣️
Jessica
5 oktober, 2021 at 7:46 f mMan är sig själv närmast! Jämför inte din sorg med nån annans, den är verklig för dig. Jag vet vad du går igenom då jag själv miste min mamma i cancer 13 januari i år. 2020 var ett riktigt skitår med corona som gjorde att man inte kunde finnas vid hennes sida då hon låg inne på sjukhus. Restriktioner i all ära men jag kan ju aldrig få tillbaka hennes sista tid i livet, och jag hade ju velat vara med henne. Dom 9 mån som gått sen hon dog har verkligen varit upp och ner. Man tror det går bra, sen helt plötsligt rasar man. Som du säger, oförmögen att ta tag i saker. Tur att jag precis som du har en familj som finns där för mig. Tack för en härlig blogg, den ger energi. Som jag sagt förut, skulle kunna flytta in vilken dag som helst och inte ändra nånting!! Ha det gott. Jessica
Lena
5 oktober, 2021 at 7:47 f mLivet går upp och ner men ibland blir det lite för många hinder att kliva över. Lyssna på magen och hjärtat och gör saker du mår bra av! Inte tvinga sig till saker. För min fot har det tagit sega 9 månader att återhämta sig. Jag gick till en jätteduktig naprapat som hjälpte mig med mjukdelar i fot, vrist och vad. Lymfdränage kan behövas om den svullnar ofta och mycket. Heja dig och simma lugnt!
Eva
5 oktober, 2021 at 7:57 f mLivet ger och livet tar🌸. Du är duktig på att förmedla båda sidor och vi är många som slaviskt läser dina inlägg och ömsom skrattar ömsom gråter. Nu får du ta emot dig själv och all vår cyberkärlek. Ge dig tid att bara vara och lyssna inåt… vi här utanför finns kvar och tar emot det du vill kan o har lust till närhelst det passar. Var rädd om dig. Kärlek, styrka och tålamod till dig❤️
Ulrica
5 oktober, 2021 at 8:05 f mÄlskade vännen, jag önskar att jag kunde sitta hos dig med en stor kopp te och bara krama om dig just nu.
Något man aldrig får tänka är att man inte får sörja eller må dåligt för att andra har det sämre. Det är din sorg, din ångest och ditt välmående som är viktigt för DIG och du får uttrycka precis hur DU mår och känner och låta andra visa sin omtanke för det ❤️
Ibland så rinner bägaren över och jag önskar inget hellre än att det lugnar sig lite för dig och att ni får ordning på sjukdomar, bråkande fotleder och annat som du bär på.
Vi som är dina vänner finns här, även om vi inte ses eller hörs så ofta så finns vi här i periferin och tänker på dig.
Jag har också haft ett riktigt jävla skitår rent ut sagt och vet hur det känns att känna att det bara svämmar över av elände, men vet du.. min mamma säger alltid att när det känns som mest nattsvart så händer något som gör att det vänder, så jag tror på fullaste allvar att nu är det snart dags att det vänder hos er!!
Massa massa varmaste kramar här bortifrån skogen. Saknar dig och hoppas att vi kan ses framöver, när ork, tid och möjlighet finns, så jag får ge dig en riktig varm kram.
❤️
Marith
5 oktober, 2021 at 8:42 f mLivet ja… vet din känsla, viljan och orken som inte riktigt finns men man maler på för det är så man funkar.
Man får komma till insikt hur man egentligen mår, så låt det komma ikapp du fixar det.
Skickar styrkekram och en insikt av att det blir bättre ❤️
Kajsa
5 oktober, 2021 at 9:17 f m<3<3
Lena
5 oktober, 2021 at 9:18 f mLivet prövar verkligen oss människor. jag har nog aldrig direkt mått som du, så klart varit väldigt ledsen för olika anledningar. Då hulk-gråter jag, går inte att stoppa men känns ändå lite bättre efteråt. Hoppas du snart mår bättre. Vi kan ju heller inte påverka allt som händer runt oss, bara det är ju svårt att acceptera ibland.
Birgitta
6 oktober, 2021 at 1:07 e mKära Katarina, blev så berörd av ditt inlägg. Håller med andra kommentarer här att du äger din sorg, dina känslor och hur du mår just nu. Det kommer alltid att finnas de som har det mycket värre, men tänker att man inte ska jämföra sig. Däremot kan insikten om att de människorna finns ge en känsla av ödmjukhet mitt i alltihop.
Min kloka kiropraktor sa en gång när jag mådde dåligt och ändå fortsatte kämpa: ”de som kämpar på trots allt som ramlar över dem och inte tillåter sig att ta ett steg tillbaka, är de som faller tyngst”.
Även en positiv människa som du har en gräns för vad du orkar bära för stunden. Tänker att det är nu som du ska ta hand om dig, ta emot familjens kärlek och stöd samt ta för dig av alla kommentarer här som visar på omtanke till dig och stor förståelse för att du just nu inte orkar/känner för att blogga som du brukar.
Som många redan skrivit så finns vi ”följare” kvar och ser fram emot att läsa dina inlägg när du är redo att skriva igen.
Varm kram till dig💕
Birgitta
Monika
5 oktober, 2021 at 9:33 f mKatarina, har tänkt och undrat under något år nu med allt som drabbat er som du berättat, och tydligen finns det mer, hur stor bägare du egentligen har som inte svämmat över tidigare. Jag vet ju att du är en otroligt positiv människa som ofta ser ljuset i tunneln och något bra i mycket av det som sker. En bra och viktig insikt du tagit till dig, att inte jämföra sig med andra och vad de är med om, ditt liv är verkligen ditt. Tack för att du delar med dig och att du är mänsklig och också får en bägare som rinner över även om din bägare är större än de flestas. Hoppas det vänder nu.
Kram Monika
Millan
5 oktober, 2021 at 9:42 f mKlok dotter du har. Det har varit mycket för dig under året & det hade kunnat få vem som helst att duka under. Känner igen tankarna om att man inte borde klaga, det finns de som har det värre. Det finns det ju såklart. Men det JAG bär på är min smärta. Det går inte att jämföra med andra. Alla har sitt att bära. Säkert lika jobbigt för var & en oavsett vad det handlar om. Jag skulle råda dig till att sjukskriva dig ett tag. Eller iaf jobba lite mindre & bara ta hand om dig själv. Det tar tid & det måste det få göra. Det tar ofta tid att hamna där man hamnar, så inte så konstigt om det tar tid att repa sig. Ta hand om dig & känn efter vad just DU behöver just nu. Kram!
Maria
5 oktober, 2021 at 9:42 f mFina fina Katarina, kramar och kärlek till Dig!!!
ANNA
5 oktober, 2021 at 10:09 f mJag precis som du är en person som är positivt lagd. Jag tycker att det är trevligast att vara glad, för både min omgivnings och min egen skull.
Jag vet precis hur du känner och man tror verkligen inte att man kunde bli sådan.
Efter de täta dödsfallen som jag gick igenom så valde jag att gå och prata regelbundet en tid med en beteendevetare. Det är bland det bästa jag har gjort!!
Otroligt skönt var det att få komma dit och prata med någon som förstod sig på mitt mående. Hon gav mig ”verktyg” att hantera mitt mående.
Svackorna kommer och går såklart fortfarande.
Jag tipsar återigen om Claes Elfsbergs serie ”Sorgen och jag”. Mycket sevärd och igenkännande.
En JÄTTE bamse stor kram från Anna
Annelie
5 oktober, 2021 at 10:33 f mSå fint att du orkar dela❣️ Du skriver alltid så positivt och trevligt med glimten i ögat.
Men ibland och även för dej kan det bli för mycket😢livet prövar oss alla, på olika sätt och olika hårt.
Försök att ta det lugnt och landa en tid kanske behöver du samtalskontakt,fast du är en positiv person orkar vi människor inte hur mycket som helst.
Känn ingen press att skriva, vi väntar och förstår att du måste ta det lugnt en tid.
Många många styrkekramar❤️
Milla
5 oktober, 2021 at 10:59 f mÅh finaste, det är inte konstigt att det dallrar inom dig. SOM jag känner igen mig! Det är du och din tillvaro och ingen annans som definierar ditt välmående. Det svåra är att hitta ventilen och hur man ska veta när och hur man kan hämta kraften.
Jag har ju även jag en längre tid av stress och oro som vid en odefinierbar period började gena iväg. Jobbsaker som blev tuffa, men framförallt en oro runt min sons cancersjukdom, en hjärna som började dra iväg och måla katastrofscenarier runt minsta grej. Jag hade kontakt med en psykolog ett antal ggr i våras men blev än mer splittrad och tvehågsen för att jag är så himla bra på att stänga av mig själv och måendet. Man längtar efter social bekräftelse samtidigt som ett eremitliv lockar. Man längtar efter att allt ska bli som förr, men när var det och vad innehöll det? Att acceptera det nya nuet är så himla svårt när det är närstående omkring en som försvinner och blir sjuka eller råkar ut för jobbiga saker och ingen riktigt förstår eller glömmer bort.
Jag har lyssnat på några poddavsnitt som betytt mkt för mig om hur hjärnan fungerar inom stress. Anna Tebelius Bodin har gästat Kristin kaspersens podd i avsnitt 3 och 23, lyssna gärna om du tycker sånt är intressant. Stor kram!
Mia
5 oktober, 2021 at 11:25 f mTänk att vi ofta säger , det finns dom som har det värre så dumt att säga det när det gäller en själv , man kan och skall inte jämföra sig med andra för vi har alla ngt med i vårt bagage utan helt rätt att tänka på sig själv för det är bara vi själva som känner hur vi mår och man behöver inte lägga sig ner i fosterställning för att må dåligt, hoppas du hittar den rätta hjälpen och låt det ta den tid det behöver och vi väntar och stannar här även om du blir tyst någon dag ❤️❤️
Eva
5 oktober, 2021 at 11:59 f mParkingsons lag: ”En arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är tillgänglig för att utföra den.” Så om du känner att du inte avslutar saker, så är det inte konstigt. Så är det bara. Att man inte orkar är inte heller konstigt. Att bägaren rinner över ibland är inte heller konstigt. Livet prövar en hela tiden. Man blir ibland själv förvånad över att man står upp. Skit i hur alla andra har det, ta hand om dig och de dina. Stor kram <3
Ylva H
5 oktober, 2021 at 12:14 e m❤️
Boel
5 oktober, 2021 at 2:43 e mTack för att du delar med dig❣️Skickar en stor varm kram till dig❣️
Liv
5 oktober, 2021 at 3:29 e m❤
Rita
5 oktober, 2021 at 4:35 e mDet är verkligen inte konstigt att din bägare rinner över av allt ni/du har drabbats av detta år.
Det är bra att du delar med dig, det är nog många med mig som känner igen si. Din blogg med allt huller om buller, som du skriver, är ju det vi vill läsa, precis som det är,,,,,,,upp och ner.
Varma kramar till dig ❤
Mari
5 oktober, 2021 at 4:36 e mDet finns alltid de som har det värre, men man ska inte jämföra sig med andra i dessa lägen.
I bland blir det bara för mycket. Av allt. Jag har viss igenkänning på det även om det är av annan karraktär.
Känner igen klumpen i magen. Konstant.
Skickar kärlek och hoppas att du snart kommer att känna dig bättre. Men tillåt dig att vara ledsen. Det behöver alla vara ibland.
Ta hand om dig på det bästa sätt du kan.
Stor kram Mari <3
Maria
5 oktober, 2021 at 5:21 e mStyrkekramar❤️
Jenny
5 oktober, 2021 at 5:56 e mHej Katarina, detta året har varit en prövning. Förstår att du har det tungt. Min pappa gick bort i Covid i maj förra året. Han las in ena lördagen och lördagen därpå var han borta, har fortfarande svårt att först, glömmer tom bort att han är borta ibland.
Som någon annan skrev, man kan inte jämföra sin smärta eller sina tyngder med andra. Det är ens egna.
Tänker på dig
Mikaela
5 oktober, 2021 at 7:14 e mHär har du en trogen bloggläsare, dock en som är attans dålig på att kommentera.
Ville mest bara säga att du har varit enormt prövad, och jag förstår inte hur du lyckas vara ditt härliga, sprudlande jag allt detta till trots.
Tillåt dig att känna dom tunga stunderna fullt ut, och försök inte trycka bort dom. Jag är ingen fena på känslohantering, men tror man måste få känna det man känner tills man är ”färdig” med det.
Stor kram till dig. Önskar dig o dina nära o kära allt gott ❤
Lilian
5 oktober, 2021 at 7:22 e mSkickar massor med kramar till dej❤
Jag sa en gång här hemma när allt kändes överjäkligt, det finns de som har det värre. Vid det tillfället var vår minste 6 år och han sa snabbt, det finns de som har det bättre med mamma. Och det är ju sant. Man måste få tycka livet är mindre bra ibland.
Det viktiga är att inte ” lägga locket på”❤
Kram Lilian
Malin
6 oktober, 2021 at 6:41 f m<3<3
Nilla
6 oktober, 2021 at 11:39 f mMen vännen, du har precis tagit ett stort steg. Du berättar modigt att du mår inte bra! Och vet du, det är okej. Man behöver inte vara på topp hela tiden. Visst, det finns alltid de som har det värre, ibland ger det en perspektiv att tänka på dem. Men man kan inte leva någon annans liv än sitt eget och ibland sitter man själv mitt i smeten och vet inte ut eller in. Och då får det rinna över och man behöver inte tänka att någon har det värre. Jag har ju berättat lite om vad vi gått igenom. Min hjärna som inte alltid vill samarbeta och blir så förbaskat seg, stress är jag inte bra på mer heller. Och det är för jävligt när man är mitt i det, hela kroppen protesterar, illamående, en obeskrivbar trötthet, hjärtklappning etc etc. Ett mantra jag har är försök acceptera det du inte kan ändra. Ha min målbild klar, en lycklig familj, de små lyckliga stunderna, att ta dem till vara. Sen kan jag ha långa perioder av tystnad, där jag bara kommunicerar i princip med familjen, men behöver bearbeta själv mina tankar och mina känslor. Och som du har jag en dotter som vi diskuterar det mesta med varann. Jag tog också hjälp av en psykolog, men kände kanske inte att vi riktigt klickade, hon grät när jag berättade vår historia och jag satt lugnt och berättade. Ville ha verktyg för att gå vidare och fick de viktigaste men gick bara några gånger, just då behövde jag inte någon som tyckte synd om mig, jag behövde någon som gav mig verktyg och knuffade mig i rätt riktning. Men vi är alla så olika på vad som passar oss bäst.
Djupa andetag, ibland hjälper faktiskt att gå ut i skogen och svära som en borstbindare, vråla ut allt som man känner är orättvist och för mycket, fulgräta och sen gå hem med lite lättare hjärta. Ibland en trygg famn att krypa upp i. Ibland en klok dotter. Du hittar din väg, i din egen takt. Du hittar din väg och du? När du vill, då vet du var du får stöd av oss som följer ditt liv på distans. Vi som kanske är alldeles för tysta långa tider, men vi finns här ändå. <3
Anna
6 oktober, 2021 at 7:50 e mÄlskade finaste hjärtat ❤
När du skriver om allt ni gått igenom på ett år så är det mer än vad en del går igenom under en livstid eller ett decennium…
Men det spelar ju ingen roll… Å aldrig någonsin ska någon trösta sig vid att någon annan har det värre… För det blir så fel. Din sorg är din, dina stormar är dina.
Du vill ju inte att någon annan tänker ”tur att jag inte har det som Katarina i alla fall…”
Du är så full av liv, så full av kärlek, så livskraftig. Hela du är liksom LIVET iklätt.
Men du behöver inte spela den rollen. Du ska bara göra det som funkar för dig. Det som får dig att må bra.
Å jag tänkte när jag läste – du är modig. Du är modig som vill dela med dig av dina tankar och känslor, och du är modig som vågar blotta dig. Men framförallt är du modig som är ärlig mot dig själv när du säger att du inte mår så bra just nu.
Tack för att du är en människa. Och det är precis vad jag sa till min chef idag som bestämt sig för att sluta.
Hon började i början av augusti, men i somras hade de ett dödsfll i familjen som tog hårt och det har förändrat deras liv.
Hon valde att lyssna på vad HON behövde, inte vad en administrativ avdelning möjligen kan behöva.
Då sa jag till henne att det var modigt och gav väldigt fina signaler om att verkligen lyssna på vad man själv behöver. Var ju inte meningen att hon skulle börja gråta, men ändå kändes det så fint.
För just det att visa att vi är sköra och sårbara gör oss till människor som känner.
Jag känner så mycket för dig. Du är ju väldigt speciell för mig. Å det finns så mycket jag skulle vilja göra för dig.
Jag vet bara att det finns inga universallösningar, utan vi behöver alla olika sätt och verktyg för att komma på vart vi är på väg.
Livet är en flod, vi vet inte allt vad som döljer sig unde rvattenytan. Ibland pärlor och koraller, ibland vassa stenar och sjöborrar.
Att när man är mitt uppe i havets storm är det så svårt att se när stormen ska ebba ut.
Men lova mig en sak. Bara just denna enda sak.
Lyssna alltid på vad DU vill och vad DU behöver.
Lova det…
Massor av kärlek min älskade vän,
Kramar Anna
Birgittha Johansson
7 oktober, 2021 at 2:51 e mMånga styrkekramar till dig!
Mari-Anne
9 oktober, 2021 at 7:04 f m🌺🥀❤️🥀🌺
Lena Lundberg
9 oktober, 2021 at 11:30 f mHur kan man INTE få ångest när livet blir så tufft?! Så mycket som hänt dig/er under ett år hinner man ju inte hantera. Att känna sig maktlös och utan kontroll, tar på krafterna. Jag skickar kramar och önskar att det ordnar sig för er alla. ❤️ / Lena
Lena. P
9 oktober, 2021 at 5:47 e mStor kram till dig 🌷/Lena
Teresa
11 oktober, 2021 at 11:48 f mKram ❤️
Sofia B
11 oktober, 2021 at 3:09 e mMen usch vad mycket du har fått mot dig i år! Ta hand om dig, så gott det går! Stor kram!
Från en läsare som uppskattar din blogg men inte brukar kommentera 🙂