I morgon blir jag mamma till en 23-åring….
alltså jag kan knappt förstå det själv…
Mitt lilla lilla barn….
I år har vi ju lite av ett jubileum eller vad man ska kalla det…
I år blir jag ju precis dubbelt så gammal som honom…
Han fyller lika många år som jag var då han föddes….
Eller för att vara helt korrekt så blev jag ju 23 år några timmar efter att föddes…
Han föddes runt 22.30 en söndagskväll och morgonen efter vid 9-snåret slog jag om från 22 till 23-åring….
Sen flera år tillbaka är ju jag en vuxenbarnsmamma…..
Jag som ju alltid varit bäst på att vara småbarnsmamma…
Jag var den där mamman som satt på golvet i timmar och byggde lego….
Läste sagor och sjöng sånger….spelade spel och lekte kurragömma….
Vi bakade och pysslade….kramades o pussades…
Jag var noga med mattider och sovtider…..
Jag var helt enkelt riktigt bra på att vara just småbarnsmamma…
Tonåren tyckte jag var jobbigare…jag tyckte det var svårt att vara den där
mamman som inte tog åt mig av tonåringars tjurighet osv…
Jag har ju alltid varit så jäkla känslig.
Som tur är har vi fått 2 barn som faktiskt inte var så särskilt krångliga i tonåren…
Vi har sluppit små världskrig, gap och skrik….
Kanske för att vi alltid har behandlat våra barn med samma respekt som vi krävt av dem…
För att samanfatta mig som tonårsbarnsmamma…
Kanske ok men inte optimal…
Suddig bild men den symboliserar att vi alltid haft rätt kul hemma hos oss..;)
😜
Det här med att ha vuxna barn då…
Jag minns då de var små…jag hade så himla himla svårt att ens föreställa mig att de skulle bli just vuxna…
i en förälders ögon är ju ens barn alltid just ens barn…
Jag skulle fortfarande ge mitt liv för dem båda utan att blinka….precis som då de var små…
Jag skulle fortfarande gå genom eld o vatten för dem…
Jag älskar dem precis lika mycket nu som då….den enda skillnaden är ju att jag har fått älska dem ännu längre nu….
Numera är de ju inte bara mina barn…de är även 2 av mina bästa vänner…..
2 personer jag absolut inte kan vara utan och om jag känner mig lite trött och nere en dag behövs det ju bara ett litet hej från en av dem för att mungiporna ska åka upp igen…
Som person har jag alltid varit omtänksam….jag vill alltid att människor runt omkring mig ska må bra
och jag gör alltid mitt yttersta för att alla ska trivas…. så är jag ju mot mina barn också såklart…
Jag försöker alltid få dem att känna sig älskade och som världens bästa….
Samtidigt försöker jag vara bra på att tala om när något är mindre bra också….som mamma slutar man kanske aldrig att försöka ”uppfostra” sina barn….
Jag har alltid gort mitt yttersta för att vara rättvis och behandla båda på samma sätt…
Ibland är det väldigt svårt eftersom de båda är så olika.
Så hur är jag som vuxenbarnsmamma då?
Ärligt talat så vet jag inte riktigt men jag tror det funkar…;)
Å ni ser ju…även fast de är vuxna så har de samma knasighet kvar i sig…
Det måste sitta i generna…;)
K
