Godmorgon!
Det var länge sen jag skrev nåt om det här med hur det verkligen är att vara mamma till vuxna…
Ni som hängt här inne länge vet ju att jag inte mådde så himla bra i vintras….
Ni vet ju att jag tog det rätt hårt då båda våra barn flyttade hemifrån med bara ett par månaders mellanrum…
Om du vill läsa några av de inläggen igen så hittar du ett par
HÄR och
HÄRVill du läsa allt får du kika under kategorin ”familj” och scrolla nedåt till någon gång där i början av Mars
Hur har det gått då? Kanske någon undrar…
Hur känns det nu?
Det har nu gått 8 månader sedan Kajsa flyttade hemifrån och snart ett år sedan Rasmus flyttade..
Jag vet att ni är många många som läser min blogg som redan gått igenom allt det här…
…och alla upplever vi tiden då barnen flyttar hemifrån på olika sätt…
…ingenting är rätt eller fel…
Jag kan bara försöka sätta ord på mina upplevelser och jag skulle
tro att de flesta i alla fall känner igen sig i en del.
Jag mådde ju som sagt inte alls bra månaderna efter de flyttat…
Grät mycket och kände en enorm tomhet…som att en del av livet för alltid tog slut där och då…
Så är det ju…tiden då de bodde tätt intill är ju för alltid förbi och jag kan fortfarande
översköljas av en känslostorm likt en orkan då och då…
Det kan komma över mig vid de mest otippade stunder…
Som då jag hör en liten röst i mataffären som säger…
”Mamma…kan vi köpa en sån här”
….bara det att det inte är mitt barn som säger de där orden…
Eller då jag öppnar ett köksskåp och ALLA temuggarna står där i prydliga rader…
Rasmus hade ALLTID minst hälften på sitt rum…..
För att spä på de där konstiga känslorna av självömkan sätter jag nästan alltid på nån deppig musik….
…….eller nån glad och tokig disneylåt som Kajsa spelade så vi höll på att bli tokiga…
Det räcker oftast att gråta en liten skvätt och ringa dem bara för att få höra deras röst.
När det kommer till den biten med att ringa så stålsätter jag mig varje dag för att inte göra just det…
Jag vill inte bli den där jobbiga tjatiga mamman som ringer utan att vilja något typ hela tiden..
Saknaden efter ha dem boende här hemma kommer aldrig försvinna
men på samma gång är jag ju så så lycklig över att livet blivit så bra för dem.
Att de bor och klarar sig på egen hand.
De kommer inte längre uppför den här vägen på seneftermiddagen..
Men hur känns det egentligen nu då?
Jamen jag vet faktiskt inte riktigt när eller hur det vände…
Hur den där sorgsna och ledsna känslan så sakterliga började suddas ut
och började bytas mot en ny känsla…en bra känsla…
..känslan över att en ny tid börjar nu….
Inte en bättre tid….men inte heller en sämre…
Bara en ny!!
Men det får vi ta i ett helt eget inlägg tror jag annars tröttnar ni alldeles på att läsa…
Nu är det ju bara HAN och jag kvar här hemma…
Nu är det ju precis som då vi var unga och flyttade ihop…
Fast större….;)
Plötsligt har vi fått ett större sovrum…
Vi har fått ett nytt tv-rum, ett större kontor, ett gästrum och en wic….
Plötsligt så har jag pengar kvar på kontot varje månad….haha…hur gick det till??
Det är ju nu vi upptäcker hur mycket vi faktiskt har kvar…
Å vilken underbar känsla det är att upptäcka att man är som nyförälskad i sin man…
Att det pirrar i magen av förväntan då hans bil kör upp på garageuppfarten…
Att hjärtat slår sådär lite extra då det kommer ett sms med ett…
”Jag lagar maten i kväll”
Å vi upptäcker ju att vi fortfarande har så mycket kvar att prata om…
Tänk att det fortfarande är HAN och jag…å tänk att vårt liv blivit så bra..
DET känner jag stor tacksamhet för!
Ha en alldeles underbar dag!
Kraaam Katarina
