Var tvungen att testa igen…..yeeeeeiii…..
Måndagmorgon..
Vår sista hela dag här i Toscana.
Efter frukost ska vi lämna kusten och åka till Pisa.
Vi ska tillbringa vår sista natt och dag där. I morgon eftermiddag går planet hem igen…
…och vet ni!! Det känns bra…det känns som vi har varit borta färdigt nu..;)
Dagens inlägg kommer bli väldigt personligt och väldigt känslofyllt…
Vi flyttar oss tillbaks några dagar i tiden..
…till den där jättestora kända kyrkan Domen i Florens…
Mattias ville ju absolut högst upp idet där tornet..
Efter vi köpt biljetter var det lång kö och lång väntan på att ens få komma in och börja gå
flera hundra trappsteg upp och sedan lika många ner….
Men upp skulle vi….
Det blev trängre och trängre och på vissa ställen fick vi stå stilla mörkt och trångt
eftersom på slutet så var det samma väg upp som ner….och det var ju inte precis bara vi där.
Men visst är det en makalös utsikt….
För att ni riktigt ska förstå de starka känslor som nu följer måste ni få lite bakgrundsfakta…
Året är -94. Jag har nyss fyllt 22 och fått missfall i v. 15+3….
Graviditeten var planerad och vi tog det förstås jätte hårt.
Hur som helst så mitt i det där hade vi någon gång pratat om att vi egentligen ville vara gifta innan vi
bildade familj….så en morgon vid frukostbordet..
Mitt i en tugga på en macka säger M plötsligt…
-Men du!! Vi tar väl o gifter oss då???!!
-VAAA!!! sa jag…..
-Jaaa du vill väl det?
-Jaaa joooo sa jag..
-Bra sa M och tuggade vidare….
Så var det bestämt och den 6/5-95 gifte vi oss…
Ironiskt nog samma dag som vi skulle ha blivit föräldrar för första gången.
Men det fanns ju en mening med det med för den 6/5 låg redan Rasmus i min mage
och honom skulle vi ju inte vilja byta mot någon annan i hela världen…
Ja ni kan ju förstå att det här frieriet kanske inte var som jag sett framför mig…
Ni vet man ser ju framför sig att det är himla romantiskt och att killen går ner på knä och allt det där…
Den här historien har M fått äta upp många gånger kan jag säga…hahaa….
Ok…nästa bakgrund är att när vi för många år sedan var på Malta blev mina ringar stulna
så när vi kom hem och fick ut på försäkringen fick jag ju nya förstås men det gick inte att hitta
exakt likadana som originalet…
Mattias har inte fått på sig sin ring på många år nu..
För kanske 5 år sedan började vi prata om att vi kanske skulle byta ut våra ringar då vi firade
20 år. Så glada i hågen åkte vi upp på stan en lördag för att se ut nya.
Jag hade med mig ganska mycket guldsmycken jag fått genom åren men aldrig använder.
Vi skulle få ganska mycket pengar i inbyte för dem….ändå fick vi en chock…
Aldrig att jag trodde det var så dyrt!!!
Jag ville gärna ha en slät ring i vitt guld och en med en diamant.
M skulle få en lite bredare i vitt guld…..
Men näpp, besvikna åkte vi hem igen….det kostade för mycket helt enkelt..
….å jag som verkligen hade fastnat för en ring på direkten..
Kände liksom att den där…den är ju min!!
Det gick några dagar, sen släppte jag det där och tänkte att om vi börjar spara nu
så kan vi köpa nya om 5 år….då är det ju dags för silverbröllop….;)
Nu förstår ni vad som kommer att hända va?
Ja när vi är där uppe i tornet…
Det är massor av folk….plötsligt blir en bänk ledig och jag sätter mig där…
Det är ju så varmt och jag är rätt trött….
Så kommer han och sätter sig bredvid och jag känner att det är någonting..
…han känns lite nervös…..
Så säger han…
–Duuu…jag vet inte hur jag ska säga det här men…
….du vet den där gången när jag friade till dig!!….
…det blev ju inte så himla bra…så jag tänkte att…
här går han plötsligt ner på knä och jag kan säga att allt runtomkring oss bara försvann..
jag såg i ögonvrån att människor hade backat undan och stod spända och stirrade…
När han står där på ena knät börjar hans tårar rinna….
(M gråter typ aldrig)
….Jo jag tänkte fråga….eller jag tänkte be dig om 20 nya år….
Vill du ge mig 20 nya år??
Så har han den plötsligt där…
MIN RING!!!
Den hade han haft i byxfickan hela förmiddagen…
Sen grät vi så mycket båda två och jag tror aldrig jag klamrat mig fast vid honom så hårt
och folk runtomkring skrattade och log och trodde nog de just bevittnat ett frieri….
Det var det ju på sätt och vis…
När vi kommer hem ska vi lämna in mitt guld och hämta ut de släta ringarna.
Han vågade ju inte göra det innan eftersom jag skulle förstå då…
Så nu lovar jag och svär att jag aldrig någonsin mer ska säga att min man inte är romantisk.
Jag älskar dig runt universum och tillbaka Mattias…
Jag vet ju att du kommer att läsa det här….:)
Ha en fin dag nu!
Kraaaam Katarina
