familj

Man kan väl ibland se det som att livet och känslorna är som en stor byrå med en massa smålådor….

Ibland är flera lådor öppna samtidigt…ibland en i taget…
Vissa lådor öppnar man mest hela tiden medans andra förblir stängda….
Vissa lådor öppnar man fullt medans andra gläntar man bara lite på…

För lite mer än en vecka sedan firade vi morsdag…
Ni vet ju att jag älskar att fira allt man kan tänkas fira och jag och min syster
ställde till med fika-kalas hos mamma……
…eller den där ”gamla mormor” som några av barnbarnsbarnen säger <3

När vi kom för att hämta ner mamma till parken låg hon i sin säng
och personalen kom för att hjälpa henne upp…

Fast vi besöker mamma varje vecka, ibland flera gånger var det ändå som att få en käftsmäll
och den där lådan som jag försökt hålla stängd öppnades på glänt…..

Hon är så galet liten och tunn…..som en sparv…
Musklerna är förtvinade och det var länge sedan benen bar henne.
Om jag fick gissa skulle ja tro att hon väger runt 30-35 kilo….

Det var länge sedan jag skrev om mamma och nu har jag inte riktigt förmått mig att
låta fingrarna skriva ner de här orden….
….ändå så känner jag att jag är tvungen att bara få ta mig igenom det här inlägget före något annat…
Jag måste få stänga lådan igen innan jag öppnar en ny, roligare….
….jag har raderat och börjat om flera flera gånger den senaste veckan…
….nästan liksom försökt glömma bort att jag har en blogg….

Varför skriva om det då?
…kanske någon undrar….
Jamen livet är ju högt och lågt och jag vet att ni är många många som har följt min mammas alzheimer
under flera år……många av er undrar säkert men vågar kanske inte fråga.

Jag väljer vad jag skriver och jag delar inte med mig av allt…
…men jag ska försöka ge er en bild av hur hon är nu…
Ni är säkert många som känner igen er i det här.

Mamma har ju levt med sin sjukdom i många många år och gradvis blivit sämre.
När hon först blev sämre, men fortfarande var med i matchen blev det ändå bättre…
Då gick hon ju från att vara den ledsna och deprimerade mamman till att bli sitt forna glada och skojfriska jag.
Där höll hon sig under ganska många år.

Numera är hon rullstolsbunden och hon kan inte ta hand om sin hygien själv.
Hon kan inte äta själv mer än att med nöd och näppe att lyfta ena handen till munnen
för att äta en bulle eller en glass……hon äääälskar glass…;)
Hon känner heller ingen hunger och är oftast ganska motsträvig till att äta. Detta är ganska vanligt
då man har långt gången alzheimers. Personalen ger henne extra näringspuddingar och gör så gott de kan.
Hon har svårt att fokusera blicken och tittar ofta bredvid oss…
Det går inte att föra ett samtal med henne längre utan om vi berättar eller frågar något får vi bara kanske ett svar…
…och om det kommer är det helt taget ur sitt sammanhang…
Tex kan hon svara -Då måste du ju säga åt honom på skarpen!!
Om man berättar att man ska hem och göra köttbullar…..
Förvisso kan ju detta leda till skratt….men mest är det numera bara sorgligt.

Det sorgligaste av allt är att hon inte längre känner igen oss….
Hon blir glad när vi kommer…..hon är ju tack och lov oftast glad…..men hon känner inte igen oss…

Jag kan inte tycka att det här är ett värdigt liv och jag kan bara be till högre makter att jag själv och mina
syskon slipper drabbas av denna ärftliga sjukdom……..

Jag stänger lådan i min byrå igen och avslutar med några mysiga bilder från vårt lilla kalas….

Har ni sett så fint…;)
Min dotter med min systers näst yngsta barnbarn och min son med det yngsta… <3 <3

Jag lutar min kind mot din mamma, och viskar….
…jag älskar dig….
Stor kram Katarina

Hallå där…..
Jag vet ju att cliffhangers är SÅÅÅÅ jobbiga…men jag kunde inte låta bli…..;)

Å förresten har ju jag velat berätta hur länge som helst nu men hållit mig,
så då kan ju ni vänta en dag…..eller hur…;)
Ni var flera som gissade…..

Bebis eller valp?
Det är frågan…….

Man kan ju säga att ni på sätt och vis har rätt allihop….:)

Men nej….något barnbarn är det inte dags för ännu…..

I helgen som gått har Mattias och jag åkt de 50 milen ner till Simrishamn…..
….hälsat på vår nya familjemedlem, ätit middag, sovit en natt på hotell och sedan åkt
de 50 milen hem igen……med hjärtan sprickfärdiga av kärlek…….

Kärlek till den här lilla…….

…..vår lilla westiebebis…..
Med risk för att vara lite ”jobbig” så visar jag inte mer än så här nu….

…små söta tassar och en bullig liten bebisrumpa….

Om 3 veckor gör vi samma resa igen och hämtar hem vår lilla prinsessa.
Då kommer hon vara 9 veckor…..

Fram tills dess håller vi hennes ansikte och hennes namn för oss själva <3

Var tvuuuungen att köpa det här gosedjuret….haha…
Inte den vackraste skapelsen med det är ju en Westie….;)

Ja livet blir inte alltid som man planerar och vi hade planerat för att det här skulle ske först om några år.
Vad som ledde fram till det här väl genomtänkta beslutet ska jag berätta om i ett annat inlägg,
just nu är jag så glad och vill inte att tårarna ska trilla igen…..

Å det kan hända att jag gått lite bananas i mitt bejbyshoppande….;)
För att köpa saker till en hundvalp är ju inte så stor skillnad mot att handla till en bebis….

En kanin med lugnande doft av lavendel och med ett hjärta som dunkar om man sätter på det…
Så kan man värma små stenar och stoppa i så den avger värme…..
(beställt från en hundshop på nätet)
<3 <3 <3

På bebisbutiken hittade jag en mysig prasslande fjäril….och små snuttefiltar är ju alltid skoj att bita och dra i…..

Bebisvovvar behöver också bitringar…det kliar ju förfärligt mycket i den där lilla munnen….

Mattias tycker inte jag ska handla mer nu innan vi vet vad hon gillar att leka med….
Haha….får se om jag kan hålla mig….;)
2 mysiga hundbäddar och flera fluffiga mjuka filtar har det blivit…
…och längst bak är en bilstol som man spänner fast bilbälte och hundsele i så hon åker tryggt och mjukt i bilen.
Å så en del annat som inte fick vara med på bilden…..

Det är mycket tankar och känslor som snurrar runt i mig nu och sedan lång tid tillbaka…
Jag ska dela med mig av allt men vi får ta lite i taget…;)

Men nu vet ni….
Snart snart kommer det höras ljud av små tassar över golven här hemma
och vi är så galet lyckliga över att vår familj kommer bli hel igen!

Kram Katarina