
Aldrig att jag trodde att jag skulle lägga upp en begravningsbild på något av mina sociala medier….
Jag har alltid tyckt att sånna här bilder känns lite olustiga och inget man behöver dela med sig av….
Jag lägger ingen värdering alls i hur andra tycker, men så har jag känt…
…tills nu…
I går var jag på mitt livs sorgligaste begravning…
…men också på mitt livs vackraste begravning…
Den var som en av mina systerdöttrar skrev
”En otroligt vacker sista konsert!”
I inledningen spelade och sjöng min ena systerson en egenskriven låt till sin morfar.
Senare sjöng en annan systerdotter en sång som pappa för många år sedan bad henne sjunga
i fall han skulle gå bort före mormor…
Ytterligare en systerson höll ett vackert och gripande tal.
Å även fast det var svårt så tog han sig igenom det…så starkt….
Prästen höll ett långt och vackert tal om pappa och återigen
slogs jag av vilken otrolig man han var och hur många människor
han berörde…..för mig var han ju ”bara pappa”….
Avslutningsvis sjöng pappa själv ”När solen färgar Juninatten”
Det var jobbigt, sorgligt men framförallt värdigt och väldigt vackert.
Så så vackert…å jag är glad att jag kan känna så.

Det var såklart fler av oss som var där som gärna hade velat säga några ord,
men att klara det en sån här dag är det inte många som gör
och bara för att man säger en sak högt blir det inte mer betydelsefullt.
Det viktiga är hur det känns i hjärtat….
Livesändningen gick bra och det var flera hundra som deltog på det sättet.
Jag tror att pappa skulle ha varit nöjd över det avsked han fick.
Efteråt åkte vi ju alla hem var och en till sitt och det var det enda som kändes märkligt.
Jag hade så gärna velat krama pappas lillebror och lillasyster
som trotsade pandemin och kom dit, trots lång resväg….
Det kändes ju så märkligt att de skulle sätta sig i bilen och åka hem igen…
..utan ens en liten bulle….
När pandemin är över ska vi ta en riktig hyllningsfest för pappa.
Kram Katarina