Det var länge sen jag skrev något om det här med att vara vuxenbarnsmamma…
Ni som hängt här inne länge vet ju att jag rent ut sagt mådde skitdåligt när våra barn flyttade hemifrån med bara några månaders mellanrum. Jag var inte alls beredd på alla känslostormar som skulle komma då… den där tomheten, saknaden och den där maktlösa känslan man får då man inser att en tid i livet för alltid är över och aldrig någonsin kommer igen.
Det har gått 2 år nu…..
Alla småbarnsföräldrar önskar sig nog någon gång lite mer ”egentid”….
…och alla tonårsföräldrar har nog i smyg någon gång kanske tänkt tanken att
”Huuu så skönt det blir när hen blir stor”…..
Alla vuxenbarnsföräldrar då…..
Alla vuxenbarnsföräldrar vet att det är precis lika fantastiskt att vara förälder till vuxna barn som till små….
……det är bara fantastiskt på ett lite annat sätt….
Jag tror att alla vuxenbarnsföräldrar ibland säger…
”Åååååå tänk när de var små”….
Tänk att få höra deras små röster säga…
”Jag äckaj dig mamma”….eller…..”Ja jaja…villhövej en kjam”
Å tänk en tjatig 4-åring som vill ha svar på allt….”varför då”…….
eller en trotsig 3-åring som kan ALLT själv…….
..eller en liten 6-åring som precis börjat förskoleklass och är så stor så stor
på samma gång som hen är så liten så liten…..
Tänk alla lördagar som tillbringats i idrottshallar……
…ja å alla andra veckodagar med för den delen…. på läktare tillsammans med andra glada föräldrar…..
Tänk de där sena fredagsnätterna då du knappt lyckats hålla ögonen öppna tills dess att du ska
hämta hem din tonåring…..kanske din tjuriga tonåring….
…men som innerst inne är så tacksam över att ha en trygg förälder som hämtar dem mitt i natten…
Tänk all tvätt de släpper överallt och smulorna på köksbänken som ALLTID lämnas kvar….
Åååååå…..
åååååå….
Jag saknar precis allt det där….
Men jag älskar också den tiden som är nu…
Å jag har landat i min roll som vuxenbarnsmamma… känner mig trygg i den…
Jag känner mig lycklig, trygg och stolt…
Stolt både över dem och över mig själv.
Stolt över att jag kunde släppa taget till slut..
Att jag kunde släppa taget och verkligen på riktigt glädjas över allt de tar sig för i sina liv
utan att lägga mig i deras val…
Det är verkligen en stor gåva att få ha 2 friska fina vuxenbarn…
Det är en gåva att se dem lyckas…och misslyckas….se dem bli starkare tack vare att de tar sina egna beslut… ..vissa toppenbra och andra mindre bra… Det är en gåva att få finnas där och stötta……
….få vara en del av deras trygghet…..
Det är en gåva att få älska sina barn till månen och tillbaka….alltid…hela livet!
Å i kväll ska jag krama mina vuxenbarn lite extra och säga orden…
Jag älskar er!
Även fast jag vet att de vet det…
För att uttrycka sina känslor för sina barn det är sånt man gör….hela livet….
Ha en fin onsdag!
kram Katarina