Hallå på er…
Nu kommer ett lååångt inlägg från djupet av mitt hjärta—-
Jag bara måste skriva om det här igen…..
…Sorgen man känner då barnen flyttar hemifrån…
Ni är så SÅ många som hört av er här på bloggen, via mail och IRL…
det här verkar verkligen vara något som man inte pratar om alls…
Några få har skrivit ”det går över” ”det är livets gång”
Men de allra allra flesta har skrivit att de känner lika-samma som jag….
Vi förväntas ju vara superglada och tycka det är skönt att våra vuxna barn lämnar boet…
Men om man nu inte känner så då??
Är det fel då??
Har andra rätt att höja sitt finger och slå sig för bröstet och tycka att man är larvig?
Är det bättre att verkligen VILJA att barnen ska flytta?
Ja kanske är det bättre, för då mår man nog inte lika dåligt själv…
Men om man nu är som jag…
Glad och lite förväntansfull för deras skull…
Å så PANG…så slår den där paniken och sorgen till utan förvarning med all sin kraft…
Vad gör man då??
Jag tror….
Jag tror inte man kan göra så mycket åt de där känslorna som väller upp
och som liksom äter upp en innifrån… jag tror att det bara är att försöka ”rida ut stormen”…
Jag tror också att det är viktigt att prata om det…
Att det är viktigt att VÅGA säga högt hur jobbigt det faktiskt är..
Å jag tror det är viktigt att våga säga till sina barn hur mycket man faktiskt saknar dem.
Jag tror inte alls att de får dåligt samvete för jag tror att de är tillräckligt smarta för att
förstå att det bara är en enda stor kärleksförklaring…
Jag skällde lite på min pappa för att han inte talat om för mig HUR jobbigt det här är…
..och jag minns också nu hur knasig jag tyckte han var som kom med förslaget att jag skulle sova
hemma några dagar, redan dagen efter jag flyttat hemifrån…
Jag förstår ju nu varför han ville det… ♥
För mig blev det ju så extra jobbigt i och med att båda barnen flyttademed bara ett par månaders mellanrum…
Från fullt hus till bara knasbollen, trasselsudden, katten och jag liksom…
För mig var det bra att vi hade en resa inbokad bara några dagar efter K flyttade..
…det hjälpte mig att få lite distans och tänka på något annat.
Det allra jobbigaste har lagt sig och det ÄR jätte mysigt att åka hem till dem och hälsa på…
…det ÄR jätte mysigt att som på bilderna i inlägget, ses för en spontan middag på stan..
Men fortfarande kommer det då och då tårar och känslor som värsta flodvågen….
det kan vara vid sånna tillfällen som då man drar ut en tom låda i badrummet..
….eller då man får slänga mat man köpt av gammal vana som barnen åt…
…eller då det plötsligt går jätte snabbt att sortera tvätt…
..eller då man kommer hem och öppnar kylen och allt står exakt som då man
lämnade det på morgonen…
….ingen som har ställt allt hullerombuller……
????
Aldrig att jag trodde att jag skulle grina för att det går snabbt att sortera tvätt
eller för att mjölken står på sin rätta plats……..
Aldrig att jag trodde att jag skulle bryta ihop för att damsugaren står på sin rätta plats…eller för att
det plötsligt finns grymt mycket plats i skostället i hallen….
…ja ni hör ju vilken nivå jag är på….
Jamen SÅKLART är man jätte glad för deras skull…
…det ÄR ju så det ska vara… vi har ju bara våra barn till låns och vi fullföljer vår uppgift som föräldrar att stötta och vägleda dem till att bli självständiga, sympatiska och underbara individer….
….så gott vi bara kan…
Framför allt så är vår uppgift att älska dem oavsett vad…för alltid!
Vi är i Thailand för 3:e gången nu…
Men första gången bara M och jag…
Jag tycker till och med att det känns lite sorgligt… det är precis som att semester till just det här landet
tillhör oss och våra barn…tillsammans… vi fastnar hela tiden i minnen från våra tidigtare resor hit…
Kommer du ihåg då och då… när hon sa si eller han sa så….
”Harry Pooootteeeeer… he looks like Harry Potter!”
Så sa Thailändarna om Rasmus för 10 år sen….
(han försökte förtvivlat förklara för dem att Harry Potter hade mörkt hår och inte ljust som han hade….
..och att den enda likheten var glasögonen……sååå söööööt)
Å Kajsa, familjens älskade knasfia, gick med liv och lust inför sin matteläxabestående av att räkna olika längder från och till havet och poolen….
Jag känner en grymm stolthet över dem båda två…
Jag känner en grymm stolthet att de gläds med oss för vår semester…
Jag känner en grymm tacksamhet att de fixar och grejar och tar hand om Sally
då vi är borta….. de känns tryggt att lämna över lite ansvar till
de där två…som jag älskar så innerligt och som jag skulle
gå genom eld för….de två som jag skulle ge mitt liv för utan att blinka….
De där två som är olika som natt och dag….
De där två som jag älskar allra allra mest…
Jag kommer ALLTID sörja den tid jag inte får tillbaka…
Men jag kommer ALLTID älska den tid jag har med dem här och nu..
…och jag ser med glädje och spänning fram emot allt vad det innebär att vara mamma
till två vuxna som går sina egna vägar….
Katarina
(måste bara berätta…att till o med M som ALDRIG gråter…sitter just nu med tårar som droppar då jag läste högt för honom vad jag just skrivit….fler än jag som blit lite känslosamma alltså…<3)
