Så blev det äntligen februari… Sista vintermånaden……enligt kalendern…. ….sen kan det ju förstås bli lite hejsan hoppsan med snö i April… ….men ljuset hörni…. det är ju DET som är det bästa… Sakta men säkert blir det ju ljusare och ljusare och i takt med det känner jag hur krafterna återkommer och hur hela jag verkligen börjar komma tillbaka… Ljuset i tunneln ni vet…. Efter ett skit-år och en massa inte-må-så-bra-månader känns det så där bubblande när man känner hur livslusten återkommer och glädjen och allt det där andra…
Nu gäller det bara att skynda långsamt och vara lyhörd och uppmärksam på kroppens och knoppens signaler… Liksom inte bli för ivrig att ta ikapp all förlorad må-bra-tid utan bara fortsätta ta det i min egen takt.
Det börjar fyllas på med roliga saker att se fram emot och vi ska snart börja ta in offerter på några av projekten som ska starta här hemma….
I kväll har vi tv-kväll och i morgon ska vi ha städkväll…. Kram och natti natti… Katarina
Hallå där… Jag skrev ju i går att jag tänker rida på vågen så länge den varar…. Jag har mått helt bra några dagar nu och inte känt ångest eller klumpar i magen… Mitt minne är bättre och jag har lättare att fokusera… Jag vet ju att det kommer att komma bakslag och jag veeeet att sånt här tar lång tid att ta sig igenom.. Men jag vägrar att sätta mig ner och känna efter varendaste dag… Om de bra dagarna blir fler och fler är jag bara tacksam.
Som person är jag i grund och botten väldigt glad och positiv… Jag är född sån och det har följt mig genom hela livet. Kanske har det bidragit till att jag har ett ganska starkt psyke… Jag står upp ganska länge innan jag faller…
Jag har ju också en familj som jag älskar mer än något annat och som älskar mig lika mycket… Vi har en familj utan känslomässiga”draman” om ni förstår vad jag menar… Vi är i princip aldrig osams och skulle vi mot förmodan bli det, reder vi ut det på direkten. Jag HATAR att gå och bära på saker och vill alltid släppa ev meningsskiljaktigheter och gå vidare…. Kanske är det därför jag hittar någon slags urkraft och livsglädje för det mesta…..
Kanske är det också därför människor i min närhet ofta vänt sig till just mig med sina problem… Jag har alltid orkat lyssna och stötta…. Kanske har allt lyssnade och stöttande genom åren liksom ackumulerats och lagts ihop med allt annat galet som hänt i år så att bägaren till slut rann över….
Men som sagt….nu gör jag allt jag kan för att bli av med ångesten och allt det andra som river runt i kroppen… Å till det hör att just för tillfället göra en massa saker…. som att städa, tvätta, komma igång med träning och gå på aw tex……
Så här såg jag ut i lördags då jag fick för mig att träna på att fota mig själv i spegeln…. Haha… inte så himla lätt ju…. Men jag trivdes så bra i de urgamla klädtrasorna jag grävde fram i garderoben innan M och jag skulle upp på stan och äta lunch och dricka vin så jag var tvuuuuungen…;)
Å lite inspiration till den som vill knåpade jag minsann ihop också….
Liknande jacka i trikå HÄR Galet snygg mönstrad ”jag-villhöver-och-kaaaan-hända-att-jag-råkade-klicka-hem-kjol” HÄR En snygg skön enkel svart kjol HÄR
Hej alla rara… Hoppas ni startat er sista oktobervecka på bästa tänkbara sätt. Här har det gått för runt i dag så jag kikar in lite sent med en fin bild från mysiga butiken Bruket Inredning i Kumla. Värt ett besök om ni inte varit där!
Jag har förutom jobb och mammabesök hunnit med att både handla, ta lång vovvepromenad (ja alltså lång för att vara en halvblind och sockersjuk gammal hunddam…..;) Lagat köttgryta, kört ett gympapass med Friskis-online, tvättat soffklädseln till tv-rumssoffan OCH börjat rensa och städa i mina garderober…..;) Yiiiieeeeeiiiiii…. Det känns plötsligt väldigt skönt i kroppen att få en massa gjort och jag tänker att jag rider på vågen så länge den varar…. Den här veckan innehåller mer träning och en mysig aw… …..oooooooch på torsdag bär det ju av till teatern minsann… Åååå vad roligt det ska bli!
I dag har den där klumpen i magen hållit sig borta hela dagen så kanske kanske har jag kommit över den värsta puckeln i min ångest-historia…. Kram Katarina
Jag sätter på mig skorna och drar på mig jackan och kliver ut….
…morgonen är disig och fuktig men det gör inget.. Vi har klätt på oss så vi inte fryser….. I samma stund som jag kommer ut i naturen åker axlarna ner ett hack och jag kan andas… Klumpen i magen och oron som river runt i kroppen bleknar och försvinner… Jag vet att det kommer tillbaka men just nu är jag fri…
En till liten en som älskar friheten i naturen….
Jag försvann visst några dagar och jag behövde lite tid att samla mig…. Samla mig för att möta er och den enorma våg av kärlek, omtanke, igenkänning och förståelse som strömmat till mig genom era hälsningar här, sms, mail, messenger, telefonsamtal…. Även om det är sorgligt att många upplevt samma saker som jag känns det någonstans hoppfullt att veta att det kommer gå över… …det kommer att bli bättre….det blir ju det….
Jag är som sagt inte alls deprimerad utan känner mig i stort sett som vanligt… Jag är för det mesta mitt glada jag…..bara den där ångesten som river och sliter…. Men jag backar, känner efter och gör en massa må-bra-saker…. Det har jag ägnat de senaste dygnen åt och helgen kommer fortsätta precis så och nu känner jag mig laddad för att sladda in här och dela med mig av det mesta igen.
Jag ska snart ta mig tiden att svara er alla som skrivit så fint… Men eftersom det trillar så mycket tårar måste jag samla ihop mig lite först.
Ha en alldeles underbar lördag nu alla rara… Här ute i skogen ska vi snart tända grillen och få mysigt besök…;)
Det var i bilen hem från mamma i går som jag plötsligt förstod…. Tårarna började plötsligt svämma över och egentligen borde jag nog ha stannat… Det dunkade i bröstet och huvudet sprängde…. När jag kom hem kastade jag mig på telefonen och ringde den enda person jag just då ville prata med…
Hon som är klokare än en bok… Hon som känner mig utan och innan…. Hon som lyssnar och kommer med svar…
Min dotter….
Du har ju ångest mamma!!…..sa hon….
Jag tror det har varit lite mycket för mig att hantera i år… Först pappas snabba bortgång och allt det för med sig….Så allt med mamma…. …vi kämpar med Sally och hennes sjukdomar varje dag… Vi tvingades ta beslutet att låta vår fina lilla katt somna in… …jag bröt foten och blev mer eller mindre strandsatt…. Nu flera månader senare kämpar jag fortfarande med en fot som svullnar och värker…. ..vår dotter mår ju inte så bra och tampas bland annat med olika svåra allergier…… ….så är det en del annat som jag inte vill eller kan dela med mig av här inne….. …som toppen på allt det här har en älskad familjemedlem just fått bröstcancer…. …och en annan har fått en obotlig lungsjukdom…
Ja 2021 har inte riktigt varit på vår sida och det känns som det räcker nu…jag klarar inte mer…. Ändå brottas jag med känslor som att… ”jag borde inte klaga” ”Det finns så många som har det 1000 gånger värre” Jag har ju en familj som jag älskar och som älskar mig tillbaka….. Men så tänker jag att det här är ju MITT liv…MINA känslor… ….de blir ju inte mindre starka på grund av att någon annan har det sämre….
Klumpen i halsen och magen……finns ju där…..
Jag har svårt att ta tag i saker…..och att slutföra dem…det blir ofta liksom lite kvar… Jag skjuter upp det mesta så går att skjutas upp… …som att ringa upp mina vänner och bestämma att ses……jag vill…men gör det bara inte…
Bara att skriva orden…jag mår inte så bra…..hjälper…
Jag mår inte dåligt som i att jag ligger i fosterställning och gråter….. ….kanske lite så som jag trodde att man ska göra om man har lite ångest och klumpar i magen… Jag funkar faktiskt för det mesta rätt bra… ….jag kan skratta så jag nästan spricker och jag kan livsnjuta med en mugg rykande kaffe ute på verandan….
Men det är den där klumpen i magen… Ibland bubblar det över och sköljer genom kroppen som en orkan…. …det går inte riktigt att stoppa och frågan är ju om man ska det….
Det bästa är nog att bara låta det få ta sin tid… …jag försöker hitta verktygen att ta mig ur den här bubblan…
Så nu vet ni varför det kanske blir tyst någon gång emellanåt härinne…. Då har förmodligen klumpen tagit över och ångesten gör så att jag rastlöst bara stirrar på tangenterna utan att förmå mig själv att skriva ett endaste ord…
Oftast så hjälper ju just skrivandet… att skriva om alldagliga saker… ….glada saker….goda saker och roliga saker..
Kärlek, familj, mys, livet, inredning och galenskaper….allt huller om buller i en salig röra… ….så kommer det fortsätta vara här inne… …men kanske bubblar det över någon gång ibland och jag behöver skriva av mig….som nu…. Det blir som det blir helt enkelt…;)
Tack för att just du tog dig tid att lyssna……..det betyder mycket!
Han undrade och hoppades att mamma fortfarande skulle vara ”med” i knoppen så de kunde skåla i champagne…….
I dag firar mamma och pappa sin 60-åriga bröllopsdag… Han i himlen och hon här på jorden….
Vi kommer ha en hejdundrandes fest hemma i vår trädgård i dag… Det ska vara en glädjens dag och det ska firas med mycket sång och gitarrspel…..kalla drycker och god mat…….och ”alla” kommer att vara där…
Ååååå vad han hade älskat det….
Vi började vår morgon här i minneslunden i Karlslund där pappa vilar…. Jag såg det direkt… och något panikartat gick jag så snabbt jag kunde dit… Just dit…. Till det översta lilla vattenfallet…. Jag bestämde där och då att för alltid kommer vara min och pappas plats…
Vi tände ljus och satte ner fina sommarblommor… Grät en stund…..liksom hulkade så där ni vet som man gör… Å Mattias strök mig över ryggen ända tills gråten stillade sig…..
Minneslunden är en vacker och fridfull plats och jag kände genast att jag skulle vilja slå mig ner med en bok…. …eller bara sitta här länge länge och prata lite med pappa….
Mamma och pappa bodde alldeles nära minneslunden så hit gick de ofta… ….just till den där stora skulpturen där borta… Hit kom de och tände ljus för sina nära och kära….
Dagen i dag känns sorglig och lite vemodig… Samtidigt ska det ju vara en hejdundrandes party… Pappa hade ÄLSKAT det….
Jamen tjena här ligger vi… Det blev inget inlägg i går, nu igen å egentligen borde jag väl inte berätta varför eftersom jag precis sagt att jag egentligen inte vill skriva om mer elände och onödigheter här i bloggen… Meeeen livet är ju som livet är….
När M åker till jobbet på morgonen får vi vackert gå ner hit Sally och jag… Eller jag sitter ju nu mera på ändan och hasar nedför trappen… Men lillsmulan som ju bara ser sämre och sämre kan inte gå i trappan själv längre och att jag skulle balansera en hundflicka i knät är inte ens att tänka på… Den lilla stackaren är dessutom rädd för mina kryckor av någon outgrundlig anledning så hon håller sig redan som det är en bit i från mig då jag inte som här… ligger i soffan…
Hmm…vart var vi.. Jo i går morse skulle jag bara putta lite på soffan så att den kom närmre bordet. Ja då halkade jag med kryckorna och for i golvet med ett brak… Det må låta roligt, och så här i efterhand kan man ju skratta med där och då grät jag som en bejby och kände mig som ett litet (fast tungt) övergivet barn.. Det gjorde fruktansvärt ont och jag blev ju såklart fasligt rädd…
Så det blev 5 timmar på frakturmottagningen i går……ja mest i olika väntrum… Nu ville de röntga om foten igen och dessutom kolla högerfoten lite extra. Den var som tur är bara stukad men frakturen i vänster hade blivit aningens sämre men låg fortfarande såpass bra att de hoppas vi kan undvika operation. Om 8-10 dagar ska det göras en ny röntgen så jag håller alla tummar att det läker som det ska…
Lite läskigt är det för det liksom klickar och knäpper i fotleden varje gång jag rör benet… Benet är ju inte helt still där inne i gipset utan det går ju att röra det så där pyttelite… Nu får jag i alla fall sätta i foten om det inte gör ont och den där stöveln…ja den visade sig ju vara gips runt hela benet i kombination med en slags kardborre-sandal…;)
Å när jag äntligen kom hem i går var jag så hungrig o trött så jag inte orkade mer än att just äta och sova….
Efter att Sally fått mat och spruta nu på morgonen blev jag tvungen att lägga mig här och nu känns vägen till köket som 7 mil så jag funderar på att strunta i frukost och bara vänta tills ikväll då M kommer hem igen….fast Sally kommer ju behöva både mat och lite uteliv innan dess så jag måste ju ändå dit förr eller senare…
Buketten jag fick på bröllopsdagen är en sorglig syn…. Stackars M, han får springa och ränna upp och ner så mycket att jag inte haft hjärta att påpeka denna också… Konstigt det där med män egentligen… De liksom ser inte sånt här… Är era så med? Eller så kanske de tror att det är några slags nya eterneller som de helt enkelt inte vågar kasta…;)
..å runt omkring mig ligger kryckor, skor och ett konstigt men superbra skydd till högerfoten…. …..i klass med en fotbollsspelares benskydd..;) Har upptäckt att vattenflaskor går superbra att stoppa i fickan eftersom ett glas vatten är en omöjlighet att hämta…
Å soffan har jag byggt om till en slags sjuksäng….. Så snyggt så….;)
Jaaani…det är inte bara trädgården som kommer fallera… Även här inne i Sallys hus kommer det bli en eländig syn… Å det är SÅ frustrerande att ligga här och bara titta på alla småsaker som man i vanliga fall gör utan att ens tänka på det….
Jag är alldeles för rastlös för det här och jag gör allt jag kan för att mota bort paniken som väller över mig som vågorna på ett stormigt hav… Kanske kommer jag till den där punkten då jag läser böcker, börjar sticka… …går en kurs på nätet, skriver en novell eller börjar måla… Men just nu går mitt liv mest bara ut på att fundera ut hur 17 jag ska kunna utnyttja tiden till att städa och plocka i ordning här hemma…. Ta hand om tvätten, vattna blommor och putsa fönster….
Ha det fint hörni… Å nu hoppas jag inte att det ska bli mer galenskaper här… i alla fall inte just sånna här galenskaper… Kram Katarina
Man måste ju göra vad man kan för att sätta lite guldkant på tillvaron…eller hur? Eftersom jag tycker det så överraskade jag min man med lite ost och kex och ett glas vin i ett kvällssolbadande uterum i tisdags……ÄÄääääntligen kan vi sitta där då solen är framme… Att sitta så där en stund direkt efter jobbet en helt vanlig tisdag känns ju både mysigt, lyxigt, romantiskt och en smula busigt…
När uterummet öppnas upp för säsongen är det ju alltid de här första tillfällena som är de allra allra bästa. Sitta där en stund och prata om hur dagen har varit och hur påsken ska bli… Hur skönt det kommer att bli med semester och när det är dags att ta av plåtarna på poolen…
Prata om drömmar och mål… Prata om sen…..sen då pandemin är över och man kan resa igen… Tänk när man kan sitta på Arlanda med ett glas vitt…känna pirret i magen som alltid kommer då man ska flyga i väg till en ny spännande plats…. Ååååå….
Men så länge har vi det bra här….
….ja vi har det ju så bra vi två…. Jag tänker på alla som inte har det så bra… På alla ensamma…..och på alla som kanske skulle ha det bättre ensamma… Jag tänker på hur mycket elände den här pandemin ställer till med förutom svår sjukdom och död…
Men så tänker jag…. Det HÄR är ju jag….det HÄR är ju vårt liv… Å vi FÅR vara lyckliga även om alla andra inte är det.
I dag är det torsdag och solen skiner… Fåglarna kvittrar och man kan andas vår… Sally är inlämnad på djursjukhuset för provtagning hela dagen för 4:e torsdagen i rad…. …eller är det 5:e….jag har tappat räkningen….
Jag saknar min pappa så det gör ont… Men jag ÄR lycklig… Jag ÄR lycklig och tacksam för det liv jag fått… …Lycklig över det liv jag och min man skapat….
Å man FÅR ta ett glas vin en helt vanlig tisdag i vårsolen med sin man… Man FÅR det…;)
