Reklam för Capcito
Många av er vet säkert att jag har haft en butik…
Det har ju redan hunnit gå över 11 år sedan jag la ner Lilla Ugglebo, som butiken hette.
Jag sålde inredning och kläder i storlekar ända upp till strl 56…..
Men det kanske inte är så många av er som vet hur det egentligen kom sig att jag öppnade den där butiken…
Jag utbildade mig ju till damskräddare då jag var runt 20….
…tog gesällbrev som jag fick hämta av Beatrice Ask i Blå hallen under en pampig ceremoni minsann…
Efter det följde några år av olika arbeten och jag sydde i princip ALLA kläder jag hade på kroppen…
Så fick vi ju barn ganska tidigt i livet så de där drömmarna om
Paris och Milano…de la jag på hyllan och var fullt nöjd med att få vara så mycket som möjligt med mina barn…
Jag provade på att vara syslöjdslärare på en skola ett år…
Men Näää…huuuu det var ingenting för mig…
I den vevan började drömmen om något eget att ta fart.
Som småbarnsföräldrar och nyblivna husägare fanns det inte utrymme i vår ekonomi att göra
några investeringar, men efter mycket funderande och med finansieringshjälp
startade jag eget och öppnade egen syateljé…
Skrädderi ville jag inte kalla det eftersom ett skräddarsytt plagg absolut INTE är samma sak som
ett måttsytt plagg…. Jag tror att jag var runt till 3 olika banker för att få ta ett litet lån så jag kunde
köpa de maskiner och andra tillbehör jag behövde…….
Ganska raskt insåg jag att det här yrket inte är något man blir rik på…
Den stora vinsten var att barnen inte behövde vara på dagis mer än till 14.30 på dagarna…
DET var en rikedom för mig och då gjorde det inget att jag fick sy på kvällar och helger…
Under de här åren började jag sy åt andra designers…jag sydde danskläder och
ändrade brudklänningar åt en bröllopsklänningsbutik….
…hjälpte till i kostymateljén på teatern och till sist började jag sy cheerleaderdräkter..
Ovanpå det skulle jag ju fixa bokföring och skriva fakturor…
Inte minst se till så att jag fick betalt, vilket inte var det lättaste alla gånger…
Jag önskar så här i efterhand att jag hade använt mig av fakuraköp..
Det hade underlättat betydligt och mycket oro skulle ha släppt…
Där någonstans började den här drömmen på allvar förvandlas till något ångestladdat
och urtråkigt och förmodligen gjorde detta slit så att jag än i dag inte vill sy mer…
Vändningen kom då jag fick en inflammation i armen så den inte gick att lyfta…
Då blev jag ju tvungen att göra något annat..
Jag började sälja kläder på homepartyn…tog olika extraknäck
och till slut blev det så jobbigt att släta på alla dessa kläder att jag tog
steget och startade butik hemma på landet.
Samtidigt fick jag den tjänst som ekonomiansvarig i min svågers rörfirma som jag än i dag har kvar.
Det var återigen dags att få hjälp med finansieringen…….man kan ju inte starta en butik utan något i…
Som liten företagare gällde det ju att verkligen träffa rätt bankman/kvinna som trodde på ens affärsidé…
Har man butik är ju tex en checkkredit ett måste…
Tänk om Capcito funnits då……
Så här skriver de på sin hemsida:
”Om företagare är motorn i ekonomin så är finansiering det bränsle som behövs för att starta,
gasa och ta sig förbi hinder som dyker upp under resans gång.”
Underbart tycker jag!
Här kan man få många olika typer av finansieringshjälp…
Tex fakturafinansiering som de var först i Sverige med att göra till en helt digital produkt.
De hjälper till med både tillfälliga och långsiktiga lösningar till låga kostnader
och har bla SEB som delägare.
Jag är SÅ tacksam och faktiskt stolt över att jag följde mina drömmar
och vågade prova….
Om jag inte hade provat hade jag ju inte vetat…
Då hade jag nog inte uppskattat det jag har i dag lika mycket…
Kram Katarina
