Hejsan
Jag tänkte jag skulle berätta om hur och varför det kunde bli så här…;)
Hur det kunde bli så att vi ska bli med valp…;)
Ni som hängt med här inne länge vet ju att vår prinsessa Sally fick somna in i början av maj förra året.
Ni vet ju också hur vi kämpade med hennes sjukdomar.
Cushings och diabetes….
Om du vill läsa mer om det så finns alla inlägg som handlar om Sally i arkivet HÄR
Tänk bara på att det är det senaste som ligger överst, så man får skrolla neråt om man vill läsa äldre inlägg.
De känslor som jag beskriver är kanske svåra att sätta sig in i om man aldrig haft en hund…
….eller något annat husdjur…men det jag pratar om är en fullvärdig familjemedlem…
En personlighet som följer en i vått och torrt…..
…..som är beroende av en och som älskar en helt villkorslöst…..alltid…..
När vi fick hem Sally hade vi 2 tonårsbarn hemma…..
…att gå på bio eller gå ut och äta en kväll var aldrig något problem.
Jag hade också en livslevande pappa och en hyfsat frisk mamma
som gärna var hundvakt då vi åkte på semester.
Så flyttade barnen, mamma blev sjuk och pappa dog….
Sally hade ju också dragit på sig sina sjukdomar och med diabetesen följde ju
insulinsprutor i nacken kl 07 och kl 19.
Det var supernoga att hon fick i sig mat och hon behövde övervakas ganska noga.
Vi varken ville eller kunde lämna bort henne så vi skaffade husbil så vi
kunde komma iväg ändå. Vi blev alltså väldigt låsta och hon var med mig i princip
24 timmar om dygnet sina sista 1,5 år i livet sedan hon fick sin diabetes.
När Sally fick somna in den 5/5-22 rasade hela vår värld och jag trillade
ner i något slags mörker som jag haft svårt att ta mig upp ifrån…
Visst kunde jag skratta och le, göra roliga saker…men hela tiden fanns det där…
…det där som gjorde så ont i kroppen…den där tomheten och den där
fruktansvärda saknaden….många många gånger har jag fått kämpa med mig själv…
stålsätta mig riktigt ordentligt för att inte ge vika och få fullständig panik.
Många är de tillfällen då jag brutit ihop av minsta lilla och jag har inte alls kunnat styra över
de känslostormar som sköljt som en orkan genom kroppen när jag minst anat det….
Redan för många år sedan hade vi bestämt att den dagen Sally inte finns med längre kommer
vi nog skaffa oss en ny lite kompis….men det var ju innan allt det jobbiga…
Eftersom det blev som det blev med Sally tänkte vi vänta några år med att skaffa en ny hund.
Vi ville läka såren ordentligt…ta igen lite resor vi inte kunnat göra, gå ut och äta och leva lite loppan….
Vad vi inte hade räknat med var att vi vill ju inte alls leva loppan…
Vi går absolut ut och äter någon gång ibland…….
….men det kan man ju göra även fast man har en liten fyrfoting i familjen.
Det går inte en dag utan att jag tänker på henne…
Numera både med glädje och sorg….
Men från början bara som sagt med en stor stor klump i magen och tårar som aldrig slutade rinna.
Efter sommaren 2022 började jag få en konstig värk i kroppen…
Inte värk som i led/muskelvärk utan lite mer konstigt……lite mer obeskrivbart….
…lite luddigt, diffust och ja…bara konstigt…
Å det var när jag läste något i en facebookgrupp jag är med i som jag förstod…
Det var när en man skrev något i stil med:
Jag är inne på min 3:e westie som är helt underbar.
Jag saknar de som inte finns längre varje dag.
Det går aldrig att ersätta en hund med en annan
men precis som med barn har hjärtat plats för fler….
Även fast jag vet det där…även fast jag vet att det är så trillade inte poletten ner förrän där och då…
Det var då jag verkligen förstod vad det var som gjorde så ont i kroppen…
Det var inte enbart saknaden efter Sally….
Det var saknaden efter någon…
Saknaden efter en liten trogen vän som följer mig hack i häl….
..någon som gör en massa bus och sätter fart på oss…
Någon som håller oss borta från att leva loppan…;)
Någon som strösslar oss med sin vilkorslösa kärlek och någon som jag kan ösa all min kärlek över….
Den där kärleken som finns i mitt hjärta och liksom bubblar över…..som bara väntar på att få komma ut.
Jag förlikade mig där och då med att sorgen efter Sally aldrig någonsin försvinner
och att hon aldrig kommer tillbaka. Jag insåg också att vi inte
sviker henne på något sätt om vi tillåter oss att välkomna en ny liten familjemedlem.
Sally kommer aldrig någonsin bli bortglömd och hon kommer inte ha mindre plats i våra hjärtan.
Våra hjärtan har ju plats för precis hur mycket kärlek som helst.
Både jag och Mattias insåg att jag skulle inte känna mig hel igen förrän vår familj
är hel igen…..så det där med att vänta några år…..det hoppar vi över.
Nu började jakten på en valp….
Men det tar vi i ett annat inlägg….nu börjar det här bli väldigt långt.
Kram Katarina
